Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 31. (1,074.) 30 juli 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 31
Mycket besynnerligt förekommer hvad
petitionärerna slutligen framhålla
rörande en särskild afdelning för åtskilliga
stycken, som nu beröras i första och
andra klassen af folkskolan, en
afdelning, som skulle förekomma efter de fem
hufvudstyckena. Skulle det vara
meningen således att uppskjuta hvad som
skulle inrymmas i denna afdelning, till
dess allt katekesens öfriga innehåll
genomgåtts? Hvad petitionärerna, att
döma af de anförda exemplen, vilja
hafva här upptaget synes väl annars
vara vida mindre otillgängligt för barnet
än många andra partier, t. ex. de om
sakramenten, hvilkas behandling man
annars gärna plägar vilja framskjuta till
en något senare tidpunkt.
»Rätt egendomlig» finner tidningen
vidare petitionens utgångspunkt,
möjligheten af en ny bibelöfversättnings
snara antagande. Skall det
definitiva antagandet blifva möjligt redan
vid nästa kyrkomöte, måste väl,
yttrar den, »öfversättningen i tryck
föreligga i någorlunda god tid, så
vidt man icke af både myndigheter
och kyrkomöte påräknar ett
godkännande utan vidare, något som man
i en sådan sak hvarken kan eller
bör vänta».
Af allt att döma - så afslutar
tidningen sina betraktelser - torde det
ännu dröja ej så liten tid, innan
öfversättningen lämnar pressen och kan
föreligga till bedömande. Vid sådant
förhållande synes petitionärernas
framställning om en revision af katekesen i
anledning af en ny bibelöfversättning vara
något för tidigt framkommen. Den dag,
den sorg, heter det ju. Få vi
verkligen med nästa kyrkomöte en ny
kyrkobibel, då blir alltid tillfälle att vare sig
inom eller utom kyrkomötet väcka på
tal frågan om såväl katekesens som
öfriga kyrkliga böckers bringande till
öfverensstämmelse därmed, hvilket bör kunna
ske på ett mycket enkelt sätt. Vill
man åter på allvar en revision af
katekesen äfven i andra stycken, synes ett
program efter petitionärernas recept vara
väl snäft tillskuret.
Utan att yttra oss om den
sannolika tiden för bibelöfversättningens
antagande och hvad därmed
sammanhänger kunna vi ej annat än
instämma i hvad sålunda yrkats
angående nödvändigheten af en vida
mera genomgripande omarbetning.
Skall en »utveckling» verkligen
anses behöflig, så bör den vara en helt
annan än den nuvarande.
En ny misstydning
har Göteborgs Handelstidning gjort
sig skyldig till, då den i sitt senaste
svaromål angående »Koncentrering
i folkskolan» låter förstå, att vi skulle
i någon mån byggt vårt omdöme
rörande dess insändare-artiklar i
nämda ämne på ett tryckfel (»hafva» i
stället för »hopa») och att det varit
för »rätta tolkningen af denna dunkla
text» som vi känt oss frestade
attut-fästa ett pris. Vi hafva försett det
fel-tryckta ordet med ett rent parentetiskt
frågetecken men för öfrigt, såsom vår
ärade kollega mycket väl vet, icke fäst
det ringaste afseende därvid, utan
grundat vår anmärkning om den
orakelmässiga dunkelheten i dess kritikers
tankegång på hans framställning i
dess helhet. Tidningens
tillrättavisande förklaring: »På tryckfel
bygger man ej sakkunniga slutsatser»
tillbakavisa vi därför såsom i alla
afseenden fullständigt obefogad.
Ett felcitat är det vidare, då
Handelstidningen tillskrifver oss de
påståendena, att »för närvarande inga
lagliga hinder för lokalmyndigheterna
förefinnas att låta sina folkskolor
vara försöksskolor» samt att icke
ens »skolstyrelsernas fordringar»
skulle vara något hinder härför. Just
i samma punkt, hvarur de med
citationstecken försedda orden äro
lösryckta, hafva vi uttryckligen
framhållit, att katekes- och
stafningscir-kulären, hvilka för
begränsningsfrågan äro af synnerligen stor betydelse,
verkligen utgöra lagliga hinder för
lokalmyndigheterna i förevarande
hänseende. Att »skolstyrelsernas
fordringar» (särskildt då de erhålla stöd
i folkskoleinspektörernas och
domkapitlens) ej skulle kunna utgöra ett
svårt hinder för läraren, har
naturligtvis icke af oss blifvit p äst ådt; det
säger sig ju själft, att så kan vara.
Att gifva en skola namnet
»försöksfolkskola» är för öfrigt lätt, och att
göra henne oberoende af
»normalplanen» samt af den ena eller andra
läroboken stöter icke på synnerliga
svårigheter. Men äfven Jion komme väl dock,
hvad namn hon än finge, att stå
under något slags styrelse, och föga
sannolikt är, att hon blefve
dispenserad från de för alla öfriga folkskolor
gällande cirkulären om stafning och
om katekes. Men vill man försöka
och finner man exemplet från vårt
»försöksläroverk», Nya
elementarskolan, lockande - så allt för gärna
för oss.
Ett komplett misstag är det, då
Handelstidningen förmenar, att vi
skulle tillmäta lärarepersonligheten
och läraredugligheten samt lärarens
frihet i förhållande till läroplaner,
undervisningsböcker, skolstyrelser,
folkskoleinspektörer och domkapitel
mindre betydelse än hon gör. Vi kunna
med fullaste trygghet påstå
motsatsen. Att läroplaner och
undervisningsböcker blifvit hufvudföremålet
för det meningsbyte, vi nu haft,
beror icke på oss utan på
Handelstid-ningens egen insändare, hvilken
nästan uteslutande på dem grundat sin
lika öfverlägsna som klent
motiverade dom om folkskolans och
folkskollärarekårens allmänna tendens.
Hvad slutligen angår
Handelstidningens stickord gent emot
»pedagogikens fackförnäma finesser», dess
tal om Chronschoughar och dess
fråga, om inte folkskolekarlarne i själfva
verket ofta vore »ena konstiga
kurrar», vilja vi för tillfället inskränka
oss till ett par erinringar.
Såsom hela vår verksamhet
ådagalagt, hafva vi för vår del aldrig
med ringaktning sett ned på de
pedagogiska lekmännens uttalanden i
pedagogiska ting, aldrig hört till dem,
som fråga: kan något godt komma
af Nasaret? Men vi skulle handla
mot vår öfvertygelse, om vi ej, med
all respekt för uttalanden från dylikt
håll, bestämdt häfdade
fackkunskapens rätt och plikt att göra sig
gällande på folkskolans område lika väl
som på hvarje annat. De inom vissa
kretsar gängse spydigheterna mot
»herrar pedagoger» imponera därför
icke, och enligt vår vördsamma tro
skulle det alls inte skada, om man
inom dessa kretsar lade bort ’sin
gamla kära vana att behandla
skolmannen, och särskildt
folkskolemännen, »litet ofvanefter».
Att lärarekåren (såväl
universite-ternas och läroverkens som
seminariernas, folkskolornas och
småskolornas) rymmer inom sig åtskilliga
Chronschoughar och andra
»underliga kurrar», vilja vi ingalunda
förneka. Äfven vi hafva understundom
träffat sådana, som gjort anspråk på
att vara skolmän med erfarenhet
och pedagoger med vida vyer,
stående högt öfver den stora
villfärande hopen, men i hvilkas långa
orationer den pedagogiska kärnan vid
närmare påseende befinnes
reducerad till en eller, annan missförstådd
pedagogisk - term. Sådana herrars
visdom har dock vår
folkskollärare-kår nu i allmänhet växt ifrån. Den
har vant sig vid att ställa större
anspråk.
Sin egen efterträdare
blir stundom någon lärare eller
lärarinna. Det händer nämligen, att när
han flyttat till annan ort, finner han
ej där samma trefnad som i sin
gamla verkningskrets, och ångerköpt
söker han sig tillbaka samt kan, om
han lefver i kärt minne, återfå sin förra
plats. Så flyttade vid nyåret en
lärarinna från Västmanland till Uppland
men har nu blifvit återvald till
samma befattning som hon i fjor
lämnade. Ombyte förnöjer, heter det
ju, men från ekonomisk synpunkt
kan det åtminstone ej anses vara
hälsosamt att göra dylika flyttningar.
Skäl är nog att, innan man söker en
ny plats, göra sig förvissad, om den
är sådan, att man verkligen vill
hafva den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
