- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 21:a årg. 1902 /
606

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (1,076.) 13 augusti 1902 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

606

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 33

Sommarkurserna i
Stockholm.

år är det första gången som
Sveriges hufvudstad träder fram och
tager del i det upplysningsarbete,
som de båda ^universitetsstäderna sedan
länge omväxlande utfört hvarje sommar.
Som vi förut omnämt, hafva kraftfulla
och vakna vänner af
bildningssträfvan-dena i vår tid satt sig i spetsen för
anordnande af sommarkurser, hvilka så
till vida äro byggda på annan grundval
än de föregående, att de väsentligen
ansluta sig till härvarande samlingar,
minnesmärken och industriella anläggningar.

Dessa kurser öppnades i söndags med
en stämningsfull festlighet i S:t Gertruds
ståtliga, smakfullt dekorerade kyrka, i
dagligt tal kallad Tyska kyrkan, som
var nästan fylld af kursdeltagare. Koret
var reserveradt för kommitterade och
inbjudna. Bland kommitténs ledamöter
märktes professorerna V. Leche, O.
Montelius, Curt Wallis, G. De Geer och I.
G. Clason, intendenten vid
Nationalmuseum L. Looström m. fl.

Högtidligheten tog sin början strax
efter kl. Va 2 e. m.

Sedan en manskör under ledning af
direktör O. Sandberg från orgelläktaren
afsjungit Wennerbergs »Hör oss, Svea»,
framträdde kommitténs ordförande prins
Eugen till en i koret framsatt talarestol
och hälsade kursdeltagarne välkomna
med följande, kraftigt framsagda
anförande:

Till de sommarkurser, som i dag här taga
sin början, får jag å inb judarne s vägnar
hälsa eder hjärtligt välkomna och då
särskildt uttala vår glädje öfver att bland
deltagarne se närvarande representanter för
våra, oss alltid genom gemensamma andliga
intressen närstående grannfolk.

Liknande kurser ha, som bekant, tack
vare för saken intresserade personers
uppoffrande arbete, alltsedan 1893 varit
anordnade växelvis i våra båda universitetsstäder.
För ett kulturarbete af sådan betydelse
kunde hufvudstaden ej längre bli
främmande, icke minst då den i sina konst- och
vetenskapliga samlingar, sina minnesmärken,
arkitekturverk och industriella
anläggningar äger ett rikare bildningsmaterial än väl
någon annan af landets städer kan erbjuda.
Denna hufvudstadens särskilda karaktär
sätter också på dessa sommarkurser en
bestämd, från föregående skild prägel, i det
att vid programmets uppgörande stor vikt
blifvit lagd vid att föredragen, där så ske
kan, förbindas med besök i olika
institutioner.

Att arbetet under sådana betingelser måtte
bli till verkligt gagn ha vi rätt att hoppas,
men det måste stå klart för en hvar, att här
ej kan afses att lämna fullständig
utbildning i något visst ämne. Här kan närmast
vara fråga om att gifva en föreställning om
det vetenskapliga arbetets riktning och
resultat, att väcka begär efter ökade
kunskaper, gifva anvisning och uppslag till vidare
själf verksamhet och vidga blicken för annars
kanske obeaktade företeelser inom natur,
konst och vetenskap.

De impulser, som här kunna väckas och
den kunskap, som här kan meddelas, skola
säkert ytterligare komma vida kretsar af

vårt folk till godo; därför borgar den
omständighet, att ett öfvervägande flertal af
kursdeltagarne ägnar sig åt lärarekallet, och
säkert skola dessa ej försumma att låta andra
i största möjliga mån få del af den glädje
och den tillfredsställelse, som ökade
kunskaper och vaken iakttagelseförmåga af
lifvets olika företeelser alltid skänka.

Dessa sträfvanden ha äfven ett annat,
medelbart mål, det nämligen att uti landet
skapa resonans för det ideella arbetet, hvilket
väl behöfver den värme, som utstrålar från
erkännande och sympatier. Af största
betydelse är därför, att vårt folks känsla af
samhörighet med kulturella sträfvanden växer
sig stark och förkväfver den likgiltighet, som
alltför ofta verkat förlamande på så många
löftesrika ansatser. Framgångar, som
vinnas på detta område, bli då ej ett fåtal
förbehållna; en hvar skall känna sig i sin mån
kunna bidraga till och stå i ansvar för den
vidare utvecklingen.

Måtte på samma gång den uppfattning
alltmer tränga igenom, att vårt land i
hufvudstaden äger en kulturhärd, som ej är
till endast för dess egen skull, utan som
kan och vill verka lifgifvande för hela
landet!

Denna samhörighet måste bli verkligt
lifvande och kulturen så fastknuten till vårt
folk, att den kommer att bära prägel af
dettas säregna lynne. Först då skall den i den
allmänna utvecklingen intaga sin egen
individuella plats, som af ingen annan kan
fyllas och som mer än något skall tillförsäkra
vårt land en själfständig tillvaro.

Må vi enas i den önskan, att detta vårt
arbete i någon mån skall bidraga härtill
och sålunda bli till gagn för det land, hvars
framgång och lifskraftiga utveckling ligger
oss alla så varmt om hjärtat!

Härefter sjöng kören Josephsons »Vårt
land», och sedan eii kör ur Aubers
»Den stumma» förklingat, besteg
skriftställaren Verner von Heidenstam
talarestolen samt . uppdrog en i malmrikt,
konstnärligt formadt språk utförd
teckning af städernas och särskildt
Stockholms uppgift för folkets utveckling.

Talrn påpekade först, att denna högtid
ägde rum på grundvalarna till S:t Gertruds

fillestuga i hjärtat af det åldriga Stockholm,
är fordom svartbröderna bodde och som
låg afsöndradt genom murar och vatten från
det öfriga landet. Så kom den
midsommarafton, då portarna för alltid öppnades och
Gustaf Vasas bondehär intågade: då blef
Stockholm ett med vårt land, handkaflen på
rikets svärd. Men huru mycket odalmännen,
sedan de återkommit till sina gårdar, hade
att förtälja om hvad de sett i staden -
själfva hade de ingen lust att flytta dit.
Gustaf Vasa måste ålägga borgare från
småstäderna att öfvergifva sina gamla hem
och slå sig ned i Stockholm. Detta är ett drag
ur det germanska lynnet, som står i rak
motsats mot Medelhafsfolkens. Sällan
inflyttade någon till köpstäderna af verklig smak
- det skedde för att drifva handel eller
handtverk eller också för att bli
tjänstemän. Striden mellan land och stad har
också ständigt pågått om penningar och
makt, och särskildt har litteraturen velat
likna städerna vid tröstlösa stenöknar, där
last och brott ha sin kula. Landet har
prisats, stadsbon framställts som
underlägsen och jordbrukarne som kärnkarlar. Men
verksamheten på landet är fullt så materiell
som i städerna, dygden är ej säkrare i
stugan än i ett femvåningshus och dråpslag
och stöld tima äfven i ödemarken.
Kroppshöjden är störst i storstäderna och
dödlighetssiffran har hastigare sjunkit för städerna
än för landsbygden. Hufvudstaden är i alla
fall brännpunkten för vårt andliga och
materiella lif, och vi få ej glömma, att de, som

i Sverige nn lifnära sig af jordbruket, knappt
öfverstiga hälften af hela Sveriges
befolkning, under det de för en mansålder sedan
utgjorde två tredjedelar däraf. Aldrig
randas den dag, då vi kunna helt umbära den
art af sammanslutning, som i städerna fått
bestämda former.

Talrn slöt sitt anförande med några
ord särskildt till de talrika medlemmar
af lärarekåren, hvilka anmält sig till
kurserna, därvid yttrande:

Önskemålet för de personer, som med
värme och lust ställt sina insikter till detta
mötes förfogande, är helt visst att
åstadkomma ett närmande, en sammanslutning,
ett godt och kamratligt handslag mellan
hufvudstad och landsbygd. De längta att.
få förevisa det vetenskapliga och
konstnärliga material, som Stockholm förvaltar,
att med män och kvinnor från spridda
trakter få meddela sig om sina rön och
sträfvanden, att värfva friska krafter och nya
medhjälpare i arbetet. Mycket, som på
afstånd förefaller obekant och sällsamt, kan
vid närmare betraktande synas godt. Hur
många bland de i dag hälsade gästerna äro
icke beklädda med en alldeles särskild makt,
därigenom att de lefva midt ute bland
allmogen för att undervisa och uppfostra!
Hvilka storverk i det tysta kunna de icke
uträtta, om de lära bygdens söner och
döttrar att förstå sig själfva och sitt land och
med vakna ögon möta allt, som rör sig inom
samtiden! I den gård, där familjen
fördrifver kvällen med läsning, där bor också
tref-naden. Den aflägsnaste skola, hvars
flaggstång ensam reser sig öfver skogshultet, kan
därvidlag bli ett såningsland, som ingen
polarnatt förmår härja.

De ledande tidstankarna äro kosmopoliter,
och i motsats till Gustaf Vasas bågskyttar
äro de merendels alltför benägna att sitta
kvar på vinstugan och lefva ett rotlöst f
järils-lif. Skola de för oss bli annat än rätt och
slätt hättebröder och fetaliebröder och
dans"-ka riddare, då är det sannerligen icke nog,
att de slå sig till rö bakom en stadsmur.
Då måste de blanda blod med folket och
bli fäder till infödda barn. Därför är det
säkert också allas vår högsta åstundan att
de portar, som en gång öppnades för
bondehären, alltid skola förbli vidöppna och att
aldrig någon andlig ringmur skall afsöndra
Stockholm från det Öfriga landet.

Härmed vill jag nu sluta. Måtte
sommarkurserna, hur enkelt och anspråkslöst de än
äro ordnade, bära frukt! Måtte de komma
oss att besinna den gamla lärdomen, att af
den andliga växten beror ett folks välgång
och storhet!

Kursernas föreståndare, fil. lic. /.
Hallberg, meddelade därpå några
upplysningar om dagens samling å Skansen,
rådde kursdeltagarna att med urskillning
gruppera de föreläsningar och
förevisningar, de ämnade bevista, och att uppgöra
sin arbetsplan med kartan i hand. På
förhand bad han om öfverseende med
missräkningar, om sådana skulle inträffa,
och försäkrade, att kommittén skulle
uppbjuda alla sina krafter för fyllande
af sin uppgift.

Kören sjöng sist »Du gamla, du
friska», som de närvarande stående afhörde.

På Skansen samlades under
eftermiddagen en stor mängd af kursdeltagare,
ehuru himlen liksom hela förmiddagen
såg mulen ut. Främlingarna åsågo med
förtjusning det rörliga folklifvet,
skockade sig tätt kring dansbanan, där ma-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:45:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1902/0612.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free