- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 21:a årg. 1902 /
611

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (1,076.) 13 augusti 1902 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 33

SVENSK LÄRARETIDNING.

611

Härefter diskuterades på förslag af
mötesbestyrelsen ett par frågor utom
programmet. Den ena gällde, huruvida
man borde längre fortsätta med
hållandet af de hittills hvartannat år
traditionellt återkommande s. k.
treding’smö-tena (kontraktsmötena), sedan hela
stiftet nu mera vore indeladt i mindre
områden eller kretsar, inom hvilka möten
årligen hölles, och beslöts enhälligt, att
de ifrågavarande mötena såsom numera
öfverflödiga icke skulle vidare hållas.

Den andra frågan - huruvida
stiftets lärarekår önskade, att feriekurser
under något" af de närmaste åren åter
borde anordnas i Visby - gaf
anledning till en stunds diskussion,
hvarunder några lärare uttalade sig mot
förslaget samt önskade, att de anslag, som
af landstinget kunde påräknas i och för
åstadkommande af de föreslagna
kurserna, hellre måtte användas såsom
stipendier åt gotländske deltagare i de
årligen återkommande akademiska
sommarkurserna. Andra talare åter
fram-höllo önskvärdheten af att feriekurser i
likhet med dem, som höllos sommaren
1898, åter måtte komma till stånd
härstädes, och blef detta vid framställd
proposition mötets nästan enhälliga
beslut. Åt den förut utsedda
mötesbestyrelsen uppdrogs att taga frågan om hand
samt, om den funne behöfligt, med sig
adjungera lämpliga personer.

I fråga om tiden för kursernas
anordnande nämdes eventuellt 1904 eller
1905.

Efter en stunds rast, hvarunder
mötesdeltagarne åsett de lekar, som på
skolgården utfördes af en skara
folkskolebarn under ett par lärarinnors
ledning, samlades de åter i möteslokalen
för att lyssna till det föredrag, som
regementsläkaren, d:r D. Fischer nu
skulle hålla öfver det viktiga ämnet:
skolhygien.

På grund af ämnets omfattning hade
d:r Fischer funnit det lämpligast att
behandla blott en del däraf, den som
rörde sig om s. k. skolsjukdomar. I
det intressanta föredraget redogjordes
för de olika sjukdomarnas uppkomst
och förlopp samt lämnades kortfattade
anvisningar för deras hämmande och
förebyggande.

Härefter vidtog mötets högtidliga
afslutning, som förrättades af
ordföranden, biskop von Schéele, hvilken till
ämne för sitt afslutningstal valt:
»Folkskolans centrala ämne», d. v. s.
kristendomen eller religionen.

Sedan biskopen härpå uttalat sitt tack
till alla och en hvar, som medverkat
vid mötet, kontraktsprosten R. Uddin
hemburit biskopen mötets erkänsla för
insiktsfull och human ledning af
förhandlingarna samt skolföreståndaren O.
N. Ljungberg tackat mötets vice
ordförande, afslöts det hela, med bön och
psalmsång.

Det särdeles angenäma och lärorika
mötet, hvilket räknade icke mindre än
300 deltagare, däribland rätt många lä-

rare och lärarinnor från fastlandet, var
helt säkert det största läraremöte, som
någonsin hållits på den gamla Gutaön.
P. J. Gerdén.

Fackmännen och reformerna.

Några ord med anledning af
ecklesiastikministerskiftet.

Det är med egendomliga känslor
en Skolmän nu läser »hvad pressen
säger om ecklesiastikministerskiftet».
Så godt som utan undantag är den
till freds; ja, med en enighet, som
verkar förbluffande, strömmar den
nästan öfver af belåtenhet. Att
excellensen Boström till chef för
ecklesiastikdepartementet valde rektor
Carl von Friesen prisas såsom »ett
mycket fint drag af statsmannasnille»,
»icke blott som ett drag af djup
beräkning utan såsom en "handling af
en statsman, hvilken törhända både
samtid och eftervärld skola kalla
stor».

Motiven för den allmänna
tillfredsställelsen äro icke de enbart
personliga, som grunda sig på kännedomen
om den utnämdes karaktär,
begåfning, kunskaper och energi m. m.
Nej, det skäl, som af alla anföres, är
detta: Carl von Friesen är mannen,
som skall görat; det är han, som
skall genomföra den stora
undervisningsreformen.

När man läser sådant, kan man
icke ’undgå att erinra sig, huru det
lät vid närmast föregående
ecklesiastikministerskifte för fyra år sedan.

Att en genomgripande lär o verks
-reform måste företagas, var redan
då en afgjord sak, och riktningen af
densamma var ock ganska bestämdt
antydd. Det var af denna orsak,
som dittillsvarande
ecklesiastikministern Gilljam med riktig uppfattning
af situationens kraf fann sig böra
afgå från sin befattning, enär hans
öfvertygelse icke stämde med de
åskådningar, hvilka nu bröto sig
fram. Och den uppgift, söm
ställdes på hans efterträdare, var just,
att han skulle taga reformen om
hand och drifva densamma igenom.
Hvar skulle man finna en för detta
värf duglig man? - sådan var
frågan.

Det är ingen hemlighet, att rektor
Carl von Friesen redan då
utpekades såsom den lämplige. Men
bekant är äfven, att excellensen
Boström från flera håll bestämdt
afråd-des från att kalla honom till
ämbetet. Såsom skäl härför anfördes, att
en skolman vore därtill otjänlig: den,

som skulle genomföra reformen, måste
vara höjd öfver
fackmannasynpunk-terna samt fullkomligt obunden af
alla pedagogiska »föregåenden»;
endast hos den utomstående kunde
man vänta en fri och klar, af
skråfördomar oskymd öfverblick. »Ingen
institution reformerar sig själf».

Vare sig nu dessa skäl verkligen
befunnos vägande eller andra
kommo till, slutet blef, att till chef för
ecklesiastikdepartementet
förordnades icke en fackman utan en
pedagogisk lekman, en jurist.

Har utgången svarat mot
uträkningen?

För vår del hafva vi haft all
anledning att å folkskolans vägnar
bringa den nyss afgångne
ecklesiastikministern vårt tack för den
omisskänneliga välvilja, hvarmed han
omfattat folkundervisningen, och för den
beredvillighet, hvarmed han sökt
tillmötesgå flera af de önskemål, som
från folkundervisningens målsmän
blifvit framställda. Ett af de mest
vinnande dragen i hans personlighet
har varit, att han aldrig gifvit sig
min af full förtrogenhet med
skol-äreridena, utan tydligt visat, att han
härutinnan ansåg sig ha mycket att
lära af fackmannakunskapen. Tack
vare denna hos högt uppsatte män
icke allt för vanliga egenskap har
han ock, såsom vi påpekat, lyckats
knyta sitt namn vid flera för
folk-uppfostringssaken synnerligen
betydelsefulla reformer.

Men obilligt och orimligt hade det
varit, om man af en jurist begärt,
att han skulle kunnat arbeta sig
fram till den Ma öfverblick öfver
undervisningsverksamheten i det hela,
hvilken är en förutsättning för att
kunna taga själfständiga och
fruktbärande initiativ. Förmågan häraf
kan man begära endast af
fackmannen.

Pressens uttalanden i anledning af
.ministerskiftet tyckas visa, att denna
själfklara sanning nu åter börjat
komma till heders. Och väl är det.

Men huru går det då med den
gamla satsen, att »ingen institution
reformerar sig själf»?

Ja, därmed förhåller sig på samma
sätt som med alla andra dylika
satser: den är sann och falsk, allt efter
som den uppfattas.

Den är sann i den meningen, att
hvarje institution, som afstänger sig
från inflytelserna utifrån, från
sammanhanget med lifvet, är dömd till
stillastående och tillbakagång. Huru
skulle det praktiska arbetet gestalta
sig, om det, såsom många dess män
ofta fåvitskt yrka, tillbakavisade
vetenskapen med dess »abstrakta
teorier»? Hvilket jordbruk skulle vi då
få? hvilken boskapsskötsel? hvilket
fiske? hvilken industri? Och på sam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:45:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1902/0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free