- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 21:a årg. 1902 /
629

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (1,077.) 20 augusti 1902 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 34

SVENSK LÄRARETIDNING

629

tungt gods läseboken mån genstädes är
belastad. Sådana ord som adoptera,
af-lingegods, after, afvittringslandtmätare,
ak-vedukt, an f ar ten, anrikningsverk, formation,
gara, godvärden (i ett för I kl. anvisadt
stycke!), gårdvard, kanslikollegium, m. fl.
administrativa benämningar, kismalmer,
platå, ångramm, kronoarbetskår,
byggnads-historisk - borde efter min mening icke
användas i en sådan bok.

Det är vidare att beklaga, att
innehållet i folkskolans läsebok icke är
fördeladt i årskurser på ett för bokens
begagnande praktiskt sätt. Bokens trenne
första afdelningar äro visserligen
fördelade i årskurser men på det sätt, att
barnen t. ex. i folkskolans första årsklass
hafva att leta <ppp vissa läsestycken i den
första afdelningen, vissa i den andra o.
s. v. Barnen i tredje årsklassen skola t.
ex. uppsöka 23 läsestycken i den första
afdelningen, 26 i den andra och 29
läsestycken i den tredje. I de trenne
sista afdelningarna är ingen dylik
fördelning angifven. Det är alldeles visst, att
denna anordning gör det betydligt svårt
för barnen att begagna boken på egen
hand. Hvem läser en bok på det sättet,
a^tt man plockar ut ett stycke här och
ett annat där och hoppar öfver det
mesta? För att lärjungarne skulle kunna
erhålla bestämda och väckande intryck
af bokens skildringar och berättelser,
intryck, som kunde framstå i klarhet icke
blott till innehållet utan äfven till
språkformen, borde de få läsa en
sammanhängande följd af för deras
utvecklingsgrad lämpade läsestycken, och de borde
kunna läsa och njuta af dem äfven på
egen hand. Det sistnämda är för
skriftlig efterbildning af synnerlig vikt.

Därför borde läseboken vara afdelad i
årskurser på det sätt, att hvarje årskurs
vore sammanförd i ett band för sig,
. och den nu använda, tjocka och
ohandterliga volymen (1,060 sidor) borde alltså
vara delad i fyra särskilda band (och
möjligen ett femte för
fortsättningsskolan).

Den onödigt invecklade
rättskrifning-en behöfde förenklas. Det är
nedslående, att så mycken tid skall ödas
på inpluggande och innötande af sådant,
som att v-ljudet tecknas ibland med f
och ibland med fv, att stumma
konso-nanttecken skola skrifvas i
beteckningarna hv, Ij, aj ra. m. Tyvärr dröjer nog
den efterlängtade rättskrifningsreformen
ännu en tid, men vi böra ideligen yrka
på ytterligare reform i ljudenlig
riktning, ända till dess saken går igenom.
Hvarje sådant steg, som tages, är en
vinst för skolbildningen, ty den tid, som
nu bortslösas på inöfvandet af dessa
krångligheter, kunde användas på ett
för barnens förståndsutveckling och
språkförmåga vida förmånligare sätt. Om jag
särskildt skulle framhäfva en viss punkt,
ville jag begära, att förenklingen af
v-beteckningen ändtligen måtte med det
snaraste genomföras.

Vid de skriftliga öfningarna måste
man emellertid söka lära barnen ett

ortografiskt hyfsadt skrifsätt, om det ock
i folkskolan ingalunda behöfver vara så
slafviskt konventionellt. Men härvid bör
man, efter mitt förmenande, icke bråka
med att inlära skrif ningen af en så stor
mängd af mera sällan brukade ord.
Hittills har det varit så, att de
rättskrif-ningsöfningar, som utgifvits till bruk i
folkskolan, ha upptagit allt för många
dylika ord. Detta har föranledt att en
alltför stor del af den dyrbara tiden
användts till ideliga rättskrifningsöfningar,
vid hvilka innehållet spelat nästan ingen
roll och beteckningarnas inlärande har
utgjort hufvudsaken. Säkert är, att den
öfverdrifna ortografiska exercisen är till
skada för barnens verkliga språkbildning
och förminskar resultatet af språkets
skriftliga behanding. Jag är öfvertygad,
att man skulle uppnå ett bättre resultat,
och med mindre tidsspillan, på den
praktiska inöfningens och
efterbildning-ens väg utan så många invecklade och
stundom godtyckliga rättskrifningsregler,
därest man vinnlade sig om att lära
barnen riksspråkets uttal och bortarbetade
sådana beteckningar, som stå i strid
häremot, samt inöfvade de allmännast
förekommande ljudstridiga beteckningarna,
så mycket tiden medgåfve och barnen
förmådde inhämta.

Af de skriftliga öfningarna är
uppsåt s skrif ningen den ojämförligt viktigaste.
Att barnen så tidigt som möjligt få öfva
sig att skriftligen uttrycka sina tankar,
utvecklar deras förstånd och språkförmåga
i hög grad. Då framställer sig den
frågan: hur tidigt bör man begynna
dessa öfningar? Frågan kan besvaras
med stöd af erfarenheten. Barnet
känner ganska tidigt lust för denna
sysselsättning. Det är alldeles säkert. Ju
tidigare man låter det begynna desto
bättre. I den tidigare åldern äga
barnen en naiv, språkskapande förmåga.
De känna ännu ingen rädsla för den
fruktansvärda mängden af språkregler,
utan de gå på med gladt mod och
nedskrifva sina barnsliga tankar på ett
visserligen fragmentariskt och ofta
inkorrekt sätt men visst icke utan begriplig
tankegång. -

Jag måste inskränka mig till att
åberopa den fleråriga erfarenheten i
åtskilliga skolor, däribland Göteborgs
folkskolor, hvilken gifver vid handen, att man
redan i småskolans 2:a årsklass under
den fjärde lästerminen kan låta
barnenbegynna sådana öfningar, d. v. s.
förberedelser till uppsatsskrifning i egentlig
mening. Uppskjutes uppsatsskrifningen
för länge, såsom hittills vanligen skett,
komma de skriftliga öfningarna icke
särdeles långt i skolan. Den, som vill
försöka redan i småskolan såsom nämdt
är, skall säkerligen få skörda god frukt
häraf. En förträfflig handledning äga
vi i den af professor Cederschiöld och
fröken Olander utgifna boken.

Slutligen bör jag äfven nämna något
om handstilen, en ganska viktig så att
säga teknisk förutsättning för ett godt
resultat af de skriftliga öfningarna. Ett

barn måste äga en handstil, om äfven
ganska primitiv, och måste äga
färdighet att skrifva någorlunda raskt. Eljest
blir det icke mycket bevändt med
upp-satsöfningarna. Härvid är det ett fel att
låta barnen för länge hålla på med att
uteslutande skrifva en stil af sådan
storlek, att den icke är brukbar som handstil.
Efter mångårigt experimenterande ha vi
i Göteborgs folkskolor kommit till det
resultatet, att en handstil af omkring 3
mm. höjd «är lagom och att sådan stil
bör öfvas redan i småskolan. Vi ha
vidare funnit, att bruket af högre
stil-höjd än 5 mm. är hinderligt för
skrif-färdigheten och bör afskaffas.

Talaren slutade med att framlägga
följande resolution, som ock af mötet
antogs:

1. Folkskolans läsebok är genom sitt
i allmänhet svårfattliga
framställningssätt, i synnerhet genom den invecklade
satsbyggnaden, icke fullt lämplig såsom
förebild för barnens skriftliga öfningar.

2. Därigenom a.tt folkskolans
läsebok icke är afdelad i årskurser, är den
för barnen ganska svårhandterlig. Om
innehållet fördelas i årskurser, hvarje
sådan bunden i särskildt band, skulle
barnen hafva mycket större gagn af
boken.

3.’ Rättskrifningen är onödigt
invecklad och behöfver ytterligare reformeras
till större ljudenlighet.

4. Den tid, som ägnas åt
skriftliga öfningar, användes i allt för stor
utsträckning till ett fullständigt
inlärande af ljudbeteckningar utan afseende på
innehållet af det, som skrifves,

5. Uppsatsskrif ningen begynner ej
nog tidigt. Om barnen skola uppnå
någon afsevärd färdighet härutinnan,
böra förberedande öfningar begynna
redan under den sista lästerminen i
småskolan.

6. I allmänhet uppskjutas inöfvandet
och bruket af handstil allt för länge.
Skrifning med griffel på skiffertaflan är
äfven hinderlig för utvecklingen af
skrif-färdighet. Ingen större stil borde
användas än 5 mm., och 3 mm. stilhöj d
bör öfvas redan i småskolan, då
skrifning efter diktamen och uppsatsskrifning
där begynna.

Göteborgs stifts första
folkskolläraremöte

ägde rum i Göteborg den 14 och 15
dennes och var besökt af omkring 850
deltagare. Bland dessa märktes biskop
E. H. Eodhe, landshöfdingen friherre
Gustaf Lagerbring, ordföranden i
Göteborgs allmänna folkskolestyrelse rektor
R. Röding, folkskoleinspektörerna
Ambrosius, Cervin, Hultqvist och
Hammarberg, ledamöter af Göteborgs
stadsfullmäktige m. fl.

Mötet inleddes med gudstjänst i
Hagakyrkan, hvarvid biskop Eodhe predi-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:45:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1902/0635.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free