Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,078.) 27 augusti 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
647
hos människan lagt grunden till senare
tiders sedelära.
I den andra föreläsningen skildrades
den cyrenaiska skolan och dess stiftare
Aristippus samt den cyniska skolan och
dess märkligaste män Antistenes och
Diogenes.
Människan, så lärde de förre, kan ej hafva
kunskap om annat än sina egna
sensationer, emedan de äro det enda verkliga. Men
af dem gifves det några, som för oss
medföra njutning, och andra, som orsaka smärta.
Att vinna njutning och undfly smärta utgör
hvarje människas naturliga och enda
sträfvan. Härvid är dock s j älf behärskning
nödig, ty den vise utmärker sig därigenom, att
han äfven under njutningen bibehåller måtta
och det sinneslugn, som kräfves för att
njutningsförmågan ej skall minskas eller
förloras. Men som fullkomlig glädje sällan
står att vinna, och lifvet utan sådan ej har
värde, så bör den vise ej dröja att genom
själfmord göra slut på en glädjefattig och
ändamålslös tillvaro.
Cynikernas etiska grundsatser
öfverensstämma i väsentliga delar med de
förres men förete äfven betydande
olikheter.
Då den vise väl vet, att ingen enskild
sinnlig njutning kan för honom i längden
vara tillfredsställande, samt då han ej med
säkerhet kan förvärfva sig medel till dess
återupprepande eller vara trygg i dess
besittning, så bör han sätta sitt lifs högsta
goda i den fullständigaste försakelse af allt
det, som eljest plägar skänka lifvet värde:
fädernesland, familjelif, vänskap o. s. v.,
emedan det stör den vises lugn.
I den sista föreläsningen framställdes
stoikernas och epikureernas etiska
åskådning.
Enligt de förra är det högsta goda för
människan att lefva naturligt, i
öfverensstämmelse med naturen och dess lagar, i
lydnad för världsförnuftet eller ödet. De
verkliga hindren härför äro att söka inom
människan, i de affekter, som rubba
själslif vets jämna gång. Hos Zeno, stoikernas
hufvudman, finna vi således en aning om
synd. Stoicismen kunde dock ej fylla
män-niskoandens kraf, då den trängtar efter ett
innehåll att älska och ett praktiskt mål att
entusiasmeras af och kämpa för. Ännu
mindre var detta fallet med epikureismen,
som var en utgrening från den antika
njutningsläran.
För epikuréen var njutningen det högsta
goda, den andliga dock af ett högre slag
än den sinnliga.
I hvarje uppfattning af etiska spörsmål,
hur ensidig och kortsynt den än må vara,
framskymtar dock en och annan stråle af
det himmelska ljus, som först med Kristi
lära frambröt i all sin glans. Äfven den
antika sedeläran erbjöde därföre mycket af
intresse.
Till sist bad föreläsaren att få
uttrycka sin stora glädje öfver att han fått
föreläsa vid dessa kurser. Det hade för
honom varit verkliga högtidsstunder att
få tala till en så stor, så andligen
vaken och intresserad åhörareskara som
denna. Han skulle alltid bevara dessa
stunder i kärt minne.
J. Edv. Lundequist.
Professor Vitalis Norström är född i Amåi
den 29 januari 1856, aflade
mogenhetsexamen 1873, fil. kandidatexamen 1877 och fil.
licentiatexamen 1883 samt promoverades till
fil. doktor i maj 1885. Förordnades i sep.
tember samma år till docent i teoretisk
filosofi vid Uppsala universitet och
tjänstgjorde såsom sådan 8 lästerminer;
upprätthöll höstterminen 1888 ett e. o. lektorat i
kristendom och filosofi vid Göteborgs
realläroverk, förestod en kortare tid under 1891
professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala
universitet och tillförordnades den 31 mars
1891 som professor i filosofi vid Göteborgs
nyupprättade högskola.
Professor N. har utgifvit ett betydande
antal skrifter, framför allt i filosofiska
ämnen och har under de senare åren
särskildt väckt uppseende genom sin i
broschyrer, tidnings- och tidskriftsuppsatser
förda polemik mot Ellen Key.
Ä. E. Nordenskiöld och hans tio
polarfärder.
Ett af de namn, som göteborgaren
nämner med vördnad och beundran, är
d:r Anton Stuxbergs. Med undantag af
byråns föreståndare är det näppeligen
någon, som i så hög grad ställt sin
dyrbara tid och sina krafter till
sommarkursernas förfogande som denne noble
åldring. Innan d:r S. började sina
föreläsningar öfver »Nordenskiöld och hans
tio nordpolsfärder», hördes mången yttra:
I det ämnet har man läst och hört så
mycket förut, att det ej är mödan vardt
att vidare offra tid därpå. Härtill kom,
att dessa föreläsningar, sju till antalet,
voro de sista på dagarna, då såväl
middagen som förströelser utanför
föreläsningssalarna nog utöfvade sin inverkan.
Men trots allt detta hade d:r S.
högskolans stora sal med dess trenne
läktare i det närmaste fullsatt vid hvarje
föreläsning. Och deltagareantalet
snarare ökades än minskades under
dagarnas lopp, fastän föreläsningarna ej
inskränkte sig till programmets tid utan
oftast togo närmare den dubbla i
anspråk.
D:r S. började sina föreläsningar med
att skildra Nordenskiölds ungdomstid.
En pietetsfullare biograf kunde N.
näppeligen fått. Man fann genast, med
hvilken varm sympati föreläsaren gått
till sitt verk. De två kände hvarandra
i grunden och värderade hvarandra högt.
D:r S. har nämligen deltagit .ej blott i
Vegas bekanta färd kring Asien utan
jämväl i andra Nordenskiölds
nordpolsfärder. Att följa föreläsaren på hans
resor skulle tarfva böcker, och en
utförligare behandling häraf är sä mycket
mindre af nöden, som d:r S. äfven i
tryck utförligt skildrat det mesta af det,
hvarom han föreläste. Må det vara
nog sagdt, att åhörarne fullkomligt reste
med de djärfve ishafsfararna, hvilket i
allra högsta grad var fallet, då
föreläsaren använde pronomen vi i sina
målningar.
Om någon föreläsare kunde sägas helt
och fullt behärska sitt ämne, så var det
d:r S. Om han skildrade Ishafvets isar
eller Sibiriens tundra, polartraktens
klimat eller dess djur- och växtvärld,
polarfolkens utseende och vanor eller
polar-fararnas vedervärdigheter och fröjder -
i allt var han lika intressant och
intresserad: han gick helt och hållet upp i
sitt ämne. En ljus lifsuppfattning, en
godmodig humor voro för d:r S.
karakteristiska. Och sedan denna mängd af
de allra ypperligaste skioptikonbilder
(långt öfver 200)! Dessa utgjorde en
den utmärktaste repetition till
föreläsningarna.
Man skulle kunna tro, att d:r S.
skulle känna sig trött efter inemot två
timmars föreläsning omedelbart efter
middagen. Så var ingalunda fallet.
Omedelbart efter föreläsningarna
ställdes kosan till Göteborgs rika museum,
där d:r S? sedan många år tillbaka är
intendent, och hvars zoologiska
afdelning till icke ringa del är ett verk af
honom. Här vidtogo nu förevisningar,
och d:r S. är outtröttlig: allt skall ses
och förklaras, och lustiga berättelser om
månget föremål bidraga att hålla
intresset vid makt. »Det här djuret togo
vi på Spetsbergen, det där i Sibirien»
m. m. dylikt hörde man ständigt från
intendenten.
Visst är, att d:r S. gjort sig högeligen
förtjänt af lärarekårens synnerliga
tacksamhet, och d:r S. må vara förvissad
därom, att minnet af den intresserade
vetenskapsmannen, den blide, noble
mannen länge skall med djup sympati
bevaras af mången deltagare i 1902 års
sommarkurser i Göteborg.
B. J. Landegren.
#
Museiintendenten Anton Julius Stuxberg
är född på Gotland den 18 april 1849, tog
1869 studentexamen och studerade därefter
vid nordsvenska universitetet till 1875, då
han efter aflagd fil. kandidatexamen
disputerade för filosofiska graden och
promoverades till fil. doktor. Samma år deltog han
som zoolog i Nordenskiölds första färd till
Novaja Semlja och Jenisej och återvände
med honom till Sverige. Aret därpå följde
han Nordenskiöld för andra gången, och
1878-80 deltog han som zoolog i
Vega-färden.
Efter hemkomsten bearbetade han i
Stockholm Vegasamlingarna, ombesörjde
redaktionen af »Vegaexpeditionens vetenskapliga
arbeten» (5 band) och var 1882 sekreterare
i Svenska sällskapet för geografi och
antropologi. Hösten samma år utnämdes han
till intendent för Göteborgs musei zoologiska
afdelning, en befattning, som han
fortfarande innehar och hvaråt han ägnat stor
omsorg. Särskildt torde genom hans
åtgöranden den svenska fågelsamlingen, hvad
fullständigliet och exemplarens godhet
beträffar, vara en bland de bästa i norden.
Redan vid 19 års ålder offentliggjorde
han tillsammans med en skolkamrat sin
första skrift af zoologiskt-botaniskt innehåll
och detta i Vetenskapsakademiens
förhandlingar. I dess spalter inflöto allt framgent
en mängd uppsatser, af hvilka en om
kräftdjurens utveckling år 1884 förskaffade^
honom Flormanska belöningen.
Flera rent vetenskapliga arbeten af djur-
feografiskt innehåll hafva ådragit honom
en lärda världens uppmärksamhet, och
bland de många populära skildringar, som
flutit ur hans flitiga penna, behöfva vi blott
erinra om »Djurskisser» (1892-93),
»Sveriges och Norges fiskar» (1895), de för hem
och skola afsedda läseböckerna »Djurriket»
(1889) och »Zoologiskt album» (1901). För
närvarande är han sysselsatt med
bearbetning af ett danskt populärt arbete, som
under titel »Djurvärlden» skall utkomma i tre
band. Han har ock öfversatt holländaren
Oudemans arbete om den stora hafsormen,
en historisk-kritisk undersökning, liksom han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
