Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (1,087.) 29 oktober 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
824
BYENSK LÅRARETIDNlNGc
N:r 44
längsta hafva vi dragit oss för att
röra i denna obehagliga sak mera
än som varit alldeles nödwändigt.
Senast vidrördes »affären» i n:r 42
af denna tidning. Ett kort referat
lämnades där för behandlingen af
det ärekränkningsmål, hr Kronvall
nu senast väckt vid Strängnäs
rådhusrätt mot åtta ledamöter af Stora
Malms församlings skolråd. Vi
ansågo oss - till varning för andra
lärare, som möjligen i liknande fall
kunde finnas benägna att följa hr
Kronvalls exempel - böra redan på
frågans nuvarande stadium säga ifrån,
att den väg, på hvilken han inslagit,
icke syntes oss vara den rätta, och
yttrade i detta afseende följande:
»Då hr Kronvall här uppenbarligen är,
juridiskt sedt, på oriktiga vägar och väl
| näppeligen lärer få tillfälle att inför
rätten bevisa sin oskuld, tro vi det vore
for käranden och den kår han tillhör
bäst, om han så godt först som sist
nedlade detta åtal för ärekränkning, hvilket
enligt vårt förmenande aldrig hade bort
sättas i gång, så mycket hellre som,
enligt hvad vi tro oss veta, käranden
blifvit af flera jurister af rådd från att slå
in på ett dylikt dumdristigt försök.
Genom okloka, illa började och med
oförstånd skötta ärekränkningsprocesser
vinner man intet, hvarken för sig eller den
kår, man tillhör.
Det är ju för öfrigt icke läraren, som
behöfver med vittnen styrka, att han är
oskyldig till det, som påbördats honom,
utan det är skolrådet, som skall bevisa,
att de gjorda anklagelserna äro riktiga.
Kan det -icke detta, blir naturligtvis en
varning upphäfd - förutsatt att icke
läraren genom mångskrifveri och okloka
rättegångar själf gifver stöd för
anklagelserna. »
Detta vårt uttalande har framkallat
ett svar från hr Kronvall, hvilket
återgifves längre fram i dagens
nummer. Till förebyggande af alla
missförstånd angående vår ställning till
frågan anse vi oss på grund af
svaret böra yttra några ord.
Hr Kronvall förklarar i sin
skrifvelse, att för honom är hufvudsaken
att få tillfälle bevisa, att han är
oskyldig till det, som lägges honom
till last.
Vår ståndpunkt är emellertid den,
att så länge inga bevis framlagts
till stöd för en varning eller
afsättning, så länge behöfver en lärare
icke röra upp himmel och jord för
att bevisa sin oskuld.
Bevisningsskyldigheten tillkommer skolrådet,
icke läraren. Först när från
skolrådets sida presterats något, som
verkligen kan göra anspråk på att vara
bevis, är det lärarens sak att komma
med motbevis - men då skall han
ock komma med verkliga motbevis,
och såsom sådana duga ej allmänna
betraktelser, lösa påståenden,
möt-anklagelser o. d. utan endast intyg
af o j af viga personer, att det icke
förhåller sig på det sättet, som i de
af skolrådet förebragta bevisen
blifvit påstådt.
#
Låtom oss då se till huru saken
ursprungligen stod för hr Kronvall!
Stora Malms skolråd beslöt den 12
december 1901 att tilldela honom
varning enligt § 32 folkskolestadgan.
Skälen voro trenne, nämligen: 1) att
han mot småskollärarinnorna (fem
hade varit anställda vid skolan
under hans tid) uppträdt på ett i
sedligt hänseende kränkande sätt samt
visat ett grälsjukt lynne; 2) att han
försålt skolved; 3) att han inför
barnen talat mot bibeln.
Den sistnämda anklagelsepunkten,
som hufvudsakligen grundade sig på
ett meddelande af en skolrådsledamot,
som fått uppgiften af en sin
omyndiga tjänsteflicka, hvilken i sin tur
hört saken omtalas af en sin
minderåriga bror(!), har genom en rad intyg
af f. d. lärjungar visats vara oriktig
och beroende på missuppfattning af
hvad läraren yttrat under en lektion.
Att läraren sålt af veden har han
erkänt, men denna omständighet lär
näppeligen vara af den beskaffenhet,
att den kan föranleda varning enligt
§ 32 folkskolestadgan. Om här ett
fel förelegat, som skolrådet ansett
sig skyldigt att juridiskt beifra, synes
strafflagen hafva bort tillgripas.
Återstår således den första
anklagelsepunkten, som ock är den
viktigaste. Om vi då gå till
varningsprotokollet, firma vi, att denna punkt
är så godt som alldeles obestyrkt.
Det omnämnes först i protokollet,
att en viss namngifven lärarinna vid
Sörgölets skola inlämnat
afskedsansökan på den grund, att hon af
läraren »varit utsatt för sådan
behandling i sedligt afseende, att hon
ej längre där kunde förblifva». En
skrifvelse från nämda lärarinna
finnes intagen i protokollet, men längre
fram i protokollet heter det
ordagrant, att den af fröken N. N.
»afgifna berättelsen upplästes icke, utan
angaf ordföranden i allmänna
ordalag dess innehåll». Denna skrifvelse
kan sålunda i fråga om varningens
laglighet ej tillerkännas någon
betydelse, ty då skolrådet ej fått del af
skrifvelsen, har densamma ju ej
kunnat ligga till grund för dess beslut.
Därpå omnämnes i protokollet, att
skolrådet till de lärarinnor, som
tjänstgjort vid skolan sedan den l maj
1899, aflåtit skrifvelser med anhållan,
att de måtte uppgifva, hurudana
förhållandena varit vid hr K:s skola.
Dessa* skrifvelser relateras i
protokollet, dock utan angifvande af namn.
Protokollet har i denna afdelning
följande uppställning:
»Från de forna lärarinnorna i
Sörgö-let ingingo också svar. Endast en af
dem sade sig icke hafva något att an-
märka mot hr Kronvalls uppförande i
sedligt hänseende, men ansåg hon detta
möjligen vara en följd af, att hon från
bflrjan helt dragit sig undan hr
Kronvall.» - - - -
»En af lärarinnorna ville icke yttra
sig i ämnet, då hon ansåge sig genom
löfte till hr Kronvall förbunden att tiga.»
- - - (Här berättas, hurusom
skolrådet då vändt sig *till hennes föräldrar.
»För dotterns skull ville heller icke dessa
yppa, hvad som skett.»)–––––––––-
»Från en lärarinna meddelades, att
»Från en af lärarinnorna, hvilken
endast en vecka tjänstgjort vid skolan, hade
intet yttrande begärts.»
Detta är ju fullständigt anonymt
och kan svårligen läggas till grund
för en lagenlig varning.
Men så kommer till sist ett
vittnesmål af en lärarinna, som var
personligen tillstädes. Härom heter det
ordagrant i protokollet:
»Hvad hr Kronvalls sedliga uppförande
mot henne angick, ansåg hon sig icke
hafva mycket därom att säga. Hr K.
hade en gång sökt kyssa henne* men då
af fröken N. N., som är en mer än
vanligt stark kvinna, fått en örfil, hvarefter
försöket ej vidare upprepades.»
Om man, såsom sig bör, lämnar
de anonyma uppgifterna och den icke
upplästa skrifvelsen ur räkningen, så
är denna anklagelse den enda, vid
hvilken något afseende rätteligen bort
kunna af skolrådet fästas, och på dess
bevislighet eller obevislighet skulle
alltså hela varningshistorien hänga.
Saken stod sålunda i rättsligt
afseende ej så illa för den varnade
läraren, och det lider knappast
något tvifvel, att om han hållit sig
till det högst kuriösa
varningsprotokollet och öfverklagat detsamma i
vanlig ordning samt därvid kort och
rakt pä sak påvisat den bristande
utredningen, han kanske redan i
domkapitlet men alldeles visst hos
k. m:t fått varningen upphäfd, därest
nämligen icke starkare bevis kunnat
presteras under målets handläggning.
Men nu begynte hr Kronvalls
missgrepp - det ena värre än det andra.
De hafva varit här förut vidrörda,
men till varning för andra lärare må
en kort rekapitulation göras.
Först och främst ingaf hr K. till
Strängnäs domkapitel en klagoskrift,
som till ton och innehåll var
sådan, att skolrådet sedermera kunnat
hos k. m:t hänvisa till densamma
* Detta skulle enligt hvad framgår af ett
häradsrättens protokoll hafva skett, då
lärarinnan en dag inkom i hr K:s bostad,
medan han rakade sig och i närvaro af hr K:s
hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
