Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (1,087.) 29 oktober 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
826
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 44
disciplinära makt. Det är orimligt och
stridande mot svensk rättsordning samt
mot Regeringsformens tydliga bud i dess
16 § att gifva ifrågavarande 3’2 §
folkskolestadgan en tolkning, som gör en
folkskollärare absolut beroende af
vederbörande skolråds godtycke. Jag ber för
öfrigt få åberopa åtskilliga föregående
likartade rättsfall, då Eders k. m:t
fastslagit, att tillförlitlig bevisning
erfordrades om begången förseelse, innan
disciplinär bestraffning finge tillgripas. Jag
tillåter mig också erinra, att denna
uppfattning, att fullt tillförlitlig utredning
måste föreligga äfven i mål af
förevarande beskaffenhet, blef af riksdagens
konstitutionsutskott samt af riksdagen
med all önskvärd tydlighet uttalad förra
riksdagen vid behandlingen af målet
rörande folkskolläraren Gust. Bergmans i
Gunnarsnäs afsättning.»
Detta är, som läsaren finner, en helt
annan och folkskollärarekåren långt
värdigare ståndpunkt än den hr
Kronvall intagit i sin här längre fram
införda skrifvelse. Där söker han
göra gallan de, att en lärare är
»fullkomligt rättslös». Men hvad skulle
det under sådana omständigheter
tjäna till att klaga och söka skaffa
sig rätt?
Nej, lärarekåren måste hålla
därpå, att en folkskollärare lagligen har
samma rättigheter som hvarje annan
medborgare att försvara sig. Kan
det verkligen visas, att med
nuvarande lagstiftning en folkskollärare
utan verkliga bevis och utan att
han själf under rättegångens lopp
gifver ,stöd för anklagelserna dömes
till varning eller afsättning - ja, då
är tiden inne att söka få till stånd
sådana ändringar, som lämna
trygghet för att full rättvisa skipas.
Men då vi säga, att läraren dömes,
så mena vi icke, att han dömfes af
ett skolråd, ty att sådant sker utan
fog, därpå hafva vi ju en mängd
exempel. Mot maktmissbruk från
skolrådets sida kan ju ock en
ordinarie folkskollärare värna sig
genom att klaga, n. b. på ett
förståndigt sätt. Icke heller mena vi, att ett
utslag af ett domkapitel bör utgöra
anledning till att söka få lagen ändrad,
ty att domkapitelsutslag blifva
underkända hos k. m:t är ju ej så
sällsynt. Det är föga mer än en månad
sedan k. m:t upphäfde ett
varningsbeslut, som fastställts af samma
domkapitel som det nu gäller, d. v. s.
Strängnäs.
Vi mena i stället, att om - efter
det riksdagen, på sätt skedde
sistlidna vår, uttalat sin uppfattning
rörande den administrativa domsrättens
utöfvande - det skulle hända, att en
lärare af k. m:t dömes till varning
eller afsättning, utan att en
tillfyllestgörande utredning om hans förmenta
brott föreligger, då finnas verkliga
skäl för en ändring i
folkskolestadgan.
Det kan emellertid tagas för gifvet,
att k. m:t skall vid pröfningen af nu
föreliggande fall låta sig angeläget
vara att se till, huruvida här
verkligen förefinnes en så fullständig
utredning, att det påstådda brottet kan
anses konstateradt och att sålunda
varningen icke göres - såsom förre
statsministern under dechargedebatten
sistlidna vår i riksdagens andra
kammare indirekt erkände hafva "varit
fallet vid fastställande af hr Gr.
Bergmans afsättning - beroende af
subjektiva tycken.
Af hvad som hittills verkligen
konstaterats i detta mål’är, enligt vår
mening och från folkskollärarekårens
synpunkt sedt, det mest beklagliga
det skrifsätt, som läraren användt
och som också skolrådet icke
försummat att i sin förklaring till k. m:t
framhålla till stöd för varningens
fastställande. Härå svarar
klaganden i sina påminnelser till k. m:t
följande:
»Hvad beträffar formen af min till
domkapitlet ingifna skrift må erinras,
att om densamma möjligen skulle
befinnas i ett eller annat afseende mindre
lämplig, så torde detta ej alltför mycket
läggas mig till last. Då jag visste med
mig, att jag intet förbrutit, föreföll mig
den af skolrådet ådömda bestraffningen
som en så hård och upprörande
orättvisa, att jag vid afrättningen af min
skrift måhända icke varit i stånd att
alltid bibehålla önskvärdt lugn och måtta.
Om jag, hvilket jag dock bestrider, gjort
mig skyldig till något otillbörligt
yttrande, så är detta i allt fall en förseelse,
begången efter det varningen tilldelats
mig, och kan densamma alltså icke öfva
något inflytande på bedömandet,
huruvida varningen då var befogad eller ej.»
Det anförda må utgöra ett slags
ursäkt, men det är dock att märka,
att från varningsbeslutets
delgif-nirig till besvärstidens utgång
förflyter en hel månad, och därunder
bör väl en lärare kunna skaffa
sig det lugn, som behöfs för att
affatta en på sak gående
besvärs-skrift till domkapitlet. För öfrigt hade
hr K. bort vända sig till någon
kamrat eller annan förståndig person och
inhämtat råd, huruvida det verkligen
kunde gå an att till domkapitlet
ingifva en dylik skrift, som ju i och
med inlämnandet blef en offentlig
handling.
Kärnan i hela »affären» är
emellertid den första varningsgrunden:
hr K:s uppförande gent emot små^
skollärarinnorna.
Är hvad som därvidlag blifvit från
skolrådets sida påstådt sant, så
är naturligtvis varningen befogad.
Är det åter osant, så borde hr K.
klart och bestämdt och utan onödiga
utvikningar hafva bestridt hvart och
ett af lärarinnornas påståenden.
Därjämte kunde han för att bevisa sin
oskuld hafva inför de världsliga
domstolarna åtalat samma lärarinnor för
ärekränkning i den mån de - vare
sig muntligen eller skriftligen -
personligen framträdt (vid de anonyma
anklagelserna behöfde däremot intet
afseende fästas). Hade de farit med
sådana beskyllningar, som kunde
anses för hr K:s goda namn och rykte
förklenande, så borde de väl ock
blifvit fast, ifall de nämligen gjort
sig skyldiga till lögn och förtal.
Om man från såväl skolrådets som
lärarens sida - med utelämnande
af allt löst prat och skvaller - hållit
sig till bevisliga fakta, så hade det
väl icke varit alldeles omöjligt att
åstadkomma nöjaktig utredning,
huruvida läraren verkligen förfördelat
lärarinnorna och skolrådet af
omsorg för dem och folkskolan ingripit,
eller om det hela blott utgör en af
skolrådsordföranden hopspunnen
intrig, såsom hr K. försäkrar.
Det gäller här att stå icke blott på
lärarnes utan ock på lärarinnornas
rätt. På hvilken sida sanningen i
detta fall ligger, borde klart
ådagaläggas och den eller de skyldige få
bära följderna.
Folkskoleväsendet i Växjö
stift
har ånyo blifvit bragt på tal, och
denna gång genom ett yttrande till
Växjö domkapitels protokoll. När
nyligen folkskoleinspektörernas
rapporter för 1901 föredrogos i nämda
domkapitel, hade detta ej något att
anmärka. Lektor Petrini delade ej sina
kollegers tillfredsställelse utan fogade
ett särskildt anförande till protokollet.
Han yttrade:
De föreliggande uppgifterna om
folkskoleundervisningen i Växjö stift utvisa
en så väsentlig oemotsvarighet mellan
praxis och nu gällande stadga, att jag
ej anser denna böra med tystnad
förbi-gåso. ––––-
År 1901 funnos i stiftet 141 fasta
folkskolor med 13,646 barn och 158
flyttande folkskolor med 13,169 barn.
Undantaget är alltså i detta stift
regel, och nära hälften af alla barn komma
på detta sätt i åtnjutande af endast half
undervisning. Granskar man de särskilda
skolområdena, finner man, att ej mindre
än 71 områden, d. v. s. mer. än x/s af
hela antalet, helt och hållet sakna fasta
folkskolor. I tre kontrakt, Sunnerbo,
Konga och Västra härad, är antalet i
flyttande folkskolor undervisade barn
ungefär dubbelt så stort som antalet
barn i de fasta, och i två, Uppvidinge
och Östra härad, är disproportionen ännu
större, i det att Östra härads kontrakt
har 18 flyttande folkskolor med 1,350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
