Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (1,089.) 12 november 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
867
Med allt erkännande af
ungdomens allmänna hurtighet och kraft
samt villighet att underkasta sig
mödor och strapatser har denne
författare framhållit, att våra värnpliktige,
såväl från landsbygden som’från
städerna, i regeln lida af följande
andliga lyten:
fosterlandet står för dem såsom
något abstrakt, främmande och likgiltigt;
känslan af den enskildes förpliktelser
mot sig själf och mot andra i sexuellt
afseende är hos dem i hög grad slapp
och outvecklad;
allt hvad religion och kristendom
heter betrakta de som tomma ord och
former, med hvilka de blifvit pinade
såsom barn men i hvilka de såsom vuxna
endast finna vidskepelse och bedrägeri.
Man skulle gärna vilja önska, att
detta allmänna omdöme innebure
någon öfverdrift. Möjligt torde ock
vara, att det så gör. Men att det icke
saknar all grund, är ganska säkert.
Endast den ytlige kan vilja kasta
skulden för de ifrågavarande
missförhållandena på folkskolan, hvilken
’blott är en af uppfostringsfaktorerna
och ofta icke på långt när den
inflytelserikaste. Men å andra sidan
kan det icke förnekas, att mycket
skulle vara bättre, ifall
folkundervisningen blifvit så tillgodosedd, som
den bort vara.
Om den slumrande
fosterlandskänslan har mycket blifvit sagdt
men säkerligen intet mera träffande
än det, som redan för ett halft sekel
sedan uttalades af den på så många
områden skarpsynte P. A. Siljeström.
Då han i juni 1853 reste öfver till
kontinenten för att vidare begifva
sig till England, sammanträffade han
på ångbåten med ett sällskap
utvandrare från Småland. Sin vana
trogen skaffade han sig genom
iakttagelser och samtal en inblick i deras
förhållanden och uppfattningar. Hvad
som härvid på honom gjorde det mest
sällsamma och sorgliga intrycket, var
att han hos dem ej kunde »röja det
ringaste spår af någon sådan saknad
vid lämnandet af fäderneslandet, som
ovillkorligen skulle vara en följd af
den kärlek till fäderneslandet, man
borde äga lof att förutsätta hos hvarje
medborgare». Intrycket väckte
tankar, hvilka togo sig uttryck i en
liten synnerligen läsvärd artikel med
titeln: »Folkbildningen, något om
emigrationen samt ett ord till
herrskapsklassen». I denna artikel, hvari
författaren bland annat tog till orda för
»sockenbiblioteker och
kringvandrande biblioteker», yttrade han
beträffande den slumrande fosterlandskänslan
följande gyllene ord:
Tänker man litet närmare på frågan,
så synes det sannerligen icke kunna vara
annorlunda än det är. Allting här i
världen, som ej är blind naturkraft eller
instinkt, måste hafva något skäl för sig;
så äfven fosterlandskärleken. Och fråga
vi oss då, hvarför t. ex. en svensk
arbetare bör älska Sverige, så torde det
icke vara så lätt att finna ett rätt
nöjaktigt svar. Hvarför skulle han älska
Sverige? Han känner icke Sverige; han
vet icke hvad Sverige är. Han känner
icke ens dess gränser på kartan eller
med nöd så mycket. Hvad vet han
om fäderneslandets naturförmåner och
beskaffenhet, om de naturliga resurser
det äger och om bästa sättet att
tillgodogöra dessa, om dess företräden
framför många andra länder, om hvad
konst-fliten redan gjort för att begagna dessa
naturliga förmåner och företräden?
Hvad betydelse har för honom’
Sveriges historia och Sveriges stora minnen?
Dessa stora minnen - en Gustaf Adolfs
bedrifter eller en Linnés, en Berzelii
segrar på forskningens fält - dessa
minnen, som så kraftigt verka att väcka
en rättmätig naturlig stolthet och känsla
för fosterlandets ära, hvad äro de för
honom? Han har aldrig hört talas
därom, eller om han det gjort, om han
verkligen lärt sig ett litet kompendium
i svenska historien, så har detta varit
så ytterligt knapphändigt och framför
allt så torrt och andefattigt, att man
sannerligen icke kan däraf vänta några
sådana frukter, som här äro i fråga.
Hvad vet han om våra institutioner
och lagar, som skulle kunna fästa hans
kärlek vid Sverige? Intet. Tvärtom
framstå de för hans tankar och
inbillning oftast såsom föga annat än ett
slags fågelskrämma för människor, som
blifvit uppsatt i samhället. - - Han
känner väl, huru skatterna utgå efter
Gud vet huru många »artiklar», men
hvad känner han om ändamålet,
hvarför skatterna utgå?" Har han det
ringaste tydliga medvetande däraf, huruvida
de i någon mån lända till hans egen
fördel eller möjligen blott till fördel för
några ämbetsmän eller privilegierade
personer? (Det är eget, att under det
fullkomliga inkognito, som
statsutgifterna iakttaga på debetsedlarna,
gömmande sig under täcket af den ena eller
andra »artikeln», är det endast
folk-skoleafgiften, som fått lof att framstå
med öppet visir. Skall det vara väl
eller illa?) Ty värr måste man
erkänna, att allt detta, som just utgör all
fosterlandskärleks förnämsta grundval,
jag ville säga medborgerlighetens känsla,
är - och det i följd af själfva
institutionernas beskaffenhet - hos den klass,
hvarom här är fråga, ganska svag, ja
så godt som ingen; och jag tror icke,
att själfva våra riksdagar verka mycket
till af hjälpande af den olägenheten.
Än vidare, hvad är för honom Tegnérs
eller Runebergs sångmö? Hvad andra
stora snillens stora tankar, som blifvit
uttryckta på vårt sköna svenska språk,
och sorti hos hvarje svensk, som läst
eller hört dem, måste verka att göra
Sverige på samma gång som svenska
språket kärt? Det är för honom
likgiltigt, huruvida allt detta är skrifvet på
arabiska eller svenska. Själfva våra
svenska folkvisors härliga melodier äro
icke till för honom, efter de hvarken
sjungas eller höras af folket annat än
högst undantagsvis.
Säger man ändtligen, att det svenska
hemmet bör hålla arbetaren kvar vid den
svenska jorden? Hvad begär man för
verkningar af ett hem, som icke blott
är fattigt - ty det betyder ingenting
- men som invånarnes bristande
hyfsning och smak kanske icke låtit omgifvas
af ett träd, en buske, en blomma eller
en gräsplan, som invändigt företer
endast en bild af oordning och smuts och
där, i harmoni med oordningen och
smutsen, under ett oskickligt
sammanvis-tande af könen själfva
sedlighetsbegreppet synes hafva försvunnit, för att icke
tala om annan råhet? Vill man
till-lägga ett sådant hem någon särdeles
attraktionskraft? Eller är det att betrakta
annorlunda än kulan, där djuret söker
skydd emot väderlekens oblidhet?
Då Siljeström uppdrog denna mörka
teckning7 medgaf han, att dess
allmängiltighet visserligen icke var
undantagslös. Lefde han nu, hade han
måhända tillagt, att undantagen äro
ganska många och utsikterna till en
förbättring ganska stora. Men nog
hade han tillika haft skäl att
beklaga sig öfver den förundransvärda
tröghet, hvarmed utvecklingen i vårt
kära fädernesland kryper framåt, och
öfver den än mer förundransvärda
blindhet, hvarmed man inom
inflytelserika kretsar ända intill det sista
sökt motarbeta densamma.
Af ljungande straffpredikningar
öfver vårt folks bristande
fosterlandskärlek har man alltid haft ett stort
förråd. Förr var det mest bönderna,
som fingo hålla till godo därmed;
under senare tiden åter har man
hufvudsakligen riktat sina förebråelser
mot den propps arbe t ande klassen.
Intet tal hat väl ock varit vanligare
än det, att vårt folk måste uppfostras
till fosterlandskärlek och att detta
bör vara en af folkskolans främsta
uppgifter, men längre än till
deklamationer synes man ofta ej haft lust
att gå. Man tyckes rent af ha
inbillat sig, att folkskolebarnen blott
behöfde af läraren få en allvarlig
förmaning eller tillsägelse att vara
riktigt fosterlandsälskande, för att de
sedan också verkligen skulle blifva
det. På en fosterländsk
undervisning, sådan som Siljeström önskade
densamma, omfattande
fäderneslandets natur, historia och
samhällsordning, litteratur och konst m. m., har
man vanligen icke haft en allvarlig
tanke. I stället har man ifrat för
folkskoleundervisningens
»begränsning» genom »hvarannandagsläsning»
och »terminsläsning», genom
»mini-mikurser» och tidigt inträde i
för-värfsarbetet samt genom största möj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
