Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (1,090.) 19 november 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
i tf
tände har direktionen öfver
pensions-inrättningen anfört, att då § 24 i
pensionsinrättningens reglemente innehölle
ovillkorlig bestämmelse därom, att för
pensionstagare, som blefve främmande
makts undersåte, upphörde hans rätt till
pension, fann direktionen sig icke kunna
förorda bifall till ansökningen, och k.
m:t har den 31 oktober förklarat
ansökningen icke kunna bifallas.
Kronvallska
ärekränkningsmålet mot skolrådsledamöterna
förevar måndagen den 10 d:s till fortsatt
behandling vid Strängnäs rådhusrätt.
Därvid förekom, enligt hvad vår
korrespondent meddelar, hufvudsakligen
följande:
Svarandenas ombud anhöll först att få
beriktiga en på missförstånd grundad
oriktig uppgift angående hvilken som
till Strängnäs domkapitel först ingifvit
de åtalade skolrådsprotokollen. Därmed
förhölle det sig i verkligheten enligt nu
företedt bevis så, att skolrådet i Stora
Malm den 13 januari 1902 ingifvit det
Kronvallska varningsprotokollet till
domkapitlet i ett ärende rörande ändring i
församlingens skolreglemente, och att hr
Kronvalls besvär öfver varningen
inkommit till domkapitlet först den 15 i
samma månad eller två dagar senare,
men att båda ärendena samma dag
föredragits i domkapitlet.
Det var på grund af felaktig uppgift
från en skolrådsledamot i Stora Malm,
som svarandena vid förra
rättegångstillfället påstått motsatsen, och var det
härpå samt på en dylik uppgift i
domkapitlets expedition, som vi i vårt förra
referat lämnade oriktig uppgift i detta
afseende.
Svarandena - de för ärekränkning
åtalade åtta skolrådsledamöterna -
anförde härpå:
att de åtalade punkterna i
skolrådsprotokollen icke uttrycka minsta afsikt å
skolrådets sida att kränka käranden. Afsikten,
sådan den där framträder, var endast att
protokollera förloppet och resultaten af den
utaf skolrådet vidtagna utredningen
angående de kärandens förhållanden i tjänsten,
för hvilka han varnats samt, hvad
förkla-ringsprotokollet beträffade, att med
anledning af kärandens besvär närmare utveckla
och precisera innehållet af berörda
utredning. Käromålet bestreds därför i alla
delar.
Käranden, hr P. A. Kronvall, ingaf
nu en skrift, i hvilken bland annat
anfördes följande:
Hufvudföremålet för denna process vore
att komma i tillf.älle visa, att käranden vore
oskyldig till de honom uti de förut i detta mål
åberopade protokoll pådiktade förseelser och
brott. Han bad nu få styrka, att han vore
oskyldig till det sedlighetsbrott, som enligt
lärarinnan Vilhelmina Johansons
anklagelseskrift påbördats honom,
1) genom påvisande af motsägelser och
osannolikheter i anklagelseskriften;
2) genom ett bref från samma lärarinna
från tiden kort efter det hon flyttat från
Sörgölets skola, af hvilket bref framgingo,
att hon stode på vänskaplig fot med såväl
hr som fru Kronvall och sålunda icke,
såsom af anklagelseskriften och skolrådets
protokoll syntes framgå, vore hätsk mot
honom ;
3) genom företeende af intyg under edlig
förpliktelse från en tjänarinna, hvilken
varit anställd hos hr K. från 1899 till den 24
oktober 1902 (se intyget här ofvan!).
Tre intyg från f. d. lärarinnor vid
Sörgölets skola företeddes likaledes.
Hr K. begärde därpå att få som
vittnen höra dels de fyra intygsgifvarna,
dels ock komminister C. Nylund och
ingeniör Hellström, båda
skotrådsledamö-ter i Stora Malm, samt friherre
Manderström och handlanden Kihlgren till
bestyrkande af att sådana attester, som
i varningsprotokollet omnämnas, icke vid
varningssammanträdet uppvisades eller
upplästes.
Svarandena bestredo, att vittnesförhör
skulle få hållas.
Efter öfverläggning afkunnade
rådhusrätten följande utslag:
Som den af Kronvall äskade
vittnesbevisningen dels ej kunnat framställas i
samband med någon motparternas talan enligt
16 kap. 13 § i strafflagen, dels rör förhållanden,
hvilkas undersökande och bedömande falla
under annan domstols pröfning, vägrar
rådhusrätten bifall till K:s begäran om
vittnesförhör i nu uppgifna hänseenden, utan äg*a
parterna i saken vidare utveckla sin talan.
För slutpåståendes afgifvande erhöll
käranden uppskof till första
rättegångsdag i januari 1903, då han skall vara
beredd att vidare, och slutligen utföra
sin talan.
Några orsaker till nedsättning
af själskrafterna hos normala
barn. Öfver detta ämne höll förste
läraren J. Franzén i Lund ett med lifligt
bifall hälsadt föredrag vid Malmö
folkskollärareförenings möte den l dennes.
Talaren erinrade om den erfarenheten,
att ett flitigt, begåfvadt barn plötsligt blir
motsatsen. Man gör sig då frågan, hvad
som kan vara anledningen. Orsakerna
äro naturligtvis många. Bland dessa
nämde talaren i första rummet felaktig
behandling i hemmet,,
Föräldrarna öfverskåda ofta sina barns
intelligens och öfveranstränga dem därför.
Klemande låter barnen gå miste om den
härdning, som är nödvändig för själens
utveckling. För hård behandling leder till
samma resultat. Talaren visade detta
genom exempel från litteraturen, lifvet och
skolan. Ofta få barnen ej i vår jäktande
tid vara barn utan sättas tidigt in i de
vuxnas förhållanden, då de t. o. m. få
erfarenhet af deras laster. Så t. ex. äro de
förmögnas barnbaler ej endast en oskyldig
»svängom». Där serveras ej sällan vin och
cigarretter, hvilka njutningsmedel
under-gräfva nervsystemet. I fattigmans hem får
barnet ofta tidigt göra bekantskap med
dryckenskapen och blir kanhända af
föräldrarna lockadt att förtära spritdrycker.
Sådant nedsätter själskrafterna. Äfvenledes
föra ofta upprepade affekter, t. ex. vrede,
till en betänklig nedsättning- af desamma.
Öfveransträngning i skola och hem är en
annan af de vanligaste orsakerna.
Talaren uppehöll sig särskildt vid
öfver-ansträngningen hos minderåriga
industriarbetare. Visserligen vore förhållandena i
somliga andra land sämre än hos oss. Så
t. ex. användas i Italien 8-lO-åringarna i
svafvelgrufvorna för att uppfordra malm,
ett arbete, som ödelägger dem inom kort.
I Spaniens magnesiumgTufvor dukåv §é
sexåriga arbetarna under för giftiga gaser.
I Amerikas tygtryckerier skickas barnen
nakna ned i blekningskaren, där de snart
forstöras af den frätande kalken. Men
äfven hos oss kan något dylikt komma att
inträffa. Vi erinra oss Smålands glashyttor.
Barnavännerna måste därför vara på sin
.vakt. Ty öfveransträngningen undergräfver
själskrafterna.
Umbäranden sammanhänga nära med
öfveransträngningen. Många af våra
barn lida brist på kläder, föda, luft,
ljus och sömn. Detta är särskildt
förhållandet i de stora samhällena.
Såsom en fjärde orsak nämde talaren
sjukdomar.
Främst måste man då tänka på
hjärn-och nervsjukdomarna, vare sig dessa
uppkommit genom yttre skador eller på annat
sätt. Talaren nämde bland dessa epilepsi
och S:t Veitsdansen (danssjuka). Den förra
kan i vissa fall fördärfvas. Så hade t. ex.
en gosse fått denna sjukdom genom att en
hel kvart stå under kallduschen. Denna
sjukdom inverkar synnerligen förstörande
i moraliskt hänseende. Den senare
sjukdomen är vida vanligare än man förmodar.
Den yttrar sig i krampaktiga ryckningar i
musklerna. Den vållas ofta genom
öfveransträngning. Af 177 undersökta fall hade
34 % sin orsak i öfveransträngning. En
annan anledning till denna sjukdom är
sugg-estion. Så hade i en skolklass 26
stycken barn smittats af en, som fått sjukdomen.
Danssjuka barn böra därför afskiljas från
kamraterna.
Andra sjukdomar äro
infektionssjukdomarna, t. ex. tyfus och influensa, men
framför allt näs- och svalgsjukdomarna. De
senare äro synnerligen vanliga. Af 2,000
skolbarn i Newyork voro 64 % abnorma i detta
hänseende och i en hjälpskola fyra
femtedelar. Alla näsans och svalgets sjukdomar
verka synnerligen nedsättande på
själskrafterna.
Det närmare studiet af hithörande ting
ådagalägger tydligt behofvet af en
förbättrad skolhygien samt önskvärdheten
af att skolläkare anställas öfverallt, där
så ske kan.
Kristendomsundervisningen i
folkskQlarL var en af de frågor, som
kommo under debatt vid ett af
folkskoleinspektören L. J. Z. Leksell utlyst
möte i Falun med folkskollärarekåren
från staden och angränsande socknar.
Inledningsvis framhöll inspektören, att hvad
sättet för denna undervisning beträffar, små
barn ej böra undervisas på samma sätt som
de äldre. Kursindelningen borde ställa sig
sålunda för de olika utvecklingsstadierna:
1) det historiska innehållet, 2) det
historiskt-dogmatiska med betoning af det förra, och
3) det historiskt-dogmatiska med betoning
af det senare. Vid återgifvandet borde
barnen få använda egna eller katekesens ord.
Man borde ej fordra hela katekesstycken
utantill; hellre skulle man genom frågor
söka få fram innehållet.
Häruti instämde seminarierektor H.
Åkerblom. Ingen ordagrann utanläsning borde
förekomma. Endast de barn, som hafva
svårt att finna egna ord, må använda
bokens.
Privatläraren E. Hedblom framhöll, att
mången förleddes till att låta barnen läsa
utantill för att visa deras kunskaper.
Öfverläraren E. Eriksson yrkade
inskränkning af utanläsningen.
Folkskolläraren P. Envall i Falun höll fore,
att utanläsningen borde rätta sig efter
barnets utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
