Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (1,091.) 26 november 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 48
SVENSK LÄRARETIDNING.
911
kraf, men redan af det anförda torde
framgå, att man äfven i öfrigt förmått
att gifva undervisningen en verkligt
praktisk riktning.
I planen för min resa ingick ock att
besöka Schweiz. Här finnas talrika
fortbildningsanstalter, af hvilka många
meddela yrkeskunskaper åt såväl gossar som
flickor. Då yrkesföreningarna själfva
anordna skolor, få de vanligen för
sådant ändamål understöd af stat och
kommun. Olyckligtvis anlände jag just
som ferierna togo sin början, hvarför
mina iakttagelser blefvo ganska flyktiga
och ofullständiga. Endast »die
Lehr-werkstätten» i Bern hade jag tillfälle
att närmare studera. Denna anstalt, som
hade ett hundratal elever, har till mål
att utbilda yrkesarbetare med mera
grundliga och allsidiga färdigheter än
som numera till följd af arbetets långt
drifna specialisering kunna vinnas af
dem, soin lära på de vanliga
verkstäderna, samt i allmänhet att höja
arbetsskickligheten inom handtverksklassen och
sålunda »motverka det öfverhandtagande
användandet af utländsk arbetskraft».
Klasser funnos för mekaniker, snickare,
plåt- och bleckslagare och smeder
(konstsmide). Ynglingarna tillbragte hela
dagen å anstalten och fingo äfven ganska
grundlig teoretisk undervisning i det,
som hörde till facket. Efter slutad
lärotid blifva många af eleverna antingen
egna yrkesidkare eller ock verkmästare
å större verkstäder.
Slutligen anser jag mig böra
omnämna, att i staden Bern, hvarest
barnen vanligen lämna folkskolan vid 15
års ålder, blifva ynglingarna i sitt
sjuttonde år åter skolpliktiga och måste, så
vida de ej besöka annan godkänd
läroanstalt eller vid pröfning befinnas äga
föreskrifna kunskaper, under två år
besöka fortsättningsskolan, som pågår hvarje
vinterhalfår 80 timmar. Man har
tydligtvis velat begagna sig af det skede i
ynglingens lif, då insikten om
kunskapernas värde börjar vakna och därför
största mottagligheten för deras
inhämtande är att påräkna.
Under det jag sålunda hade tillfälle
att på nära håll iakttaga den lifliga
verksamhet, som i utlandet pågår för
ungdomens uppfostran, fördes tanken ofta
öfver till hemlandets skolförhållanden,
och jag kunde ej undgå att göra
jämförelser. Hvad själfva folkskolan
beträffar, utföllo dessa icke alltid till vår
nackdel. Men med hänsyn till den
fortsatta undervisningen stå vi betydligt
efter. Vi hafva visserligen
fortsättningsskolor oéh - ersättningsskolor. Men
de senare borde enligt mitt förmenande
icke finnas till, och de förra fylla ej sin
uppgift, och det af tre skäl: lärotiden
är för kort, skolbesöken för fåtaliga,
undervisningen ej nog praktisk. Att få
fortsättningsskolan öfver hela landet obli-
gatorisk är för närvarande ej att tänka
på. Men så mycket skulle väl i detta
afseende statsmakterna kunna medgifva,
att möjlighet komme att förefinnas .för
kommunerna att anordna sådana skolor,
då ortsförhållandena därför lämpa sig.
Men framför allt bör man se till, att
vi få en verklig ungdomsskola. Kursen
måste därföre blifva flerårig. Då kan
man ock få tid att göra undervisningen
sådan, att allmänheten kan värdera den.
Så skulle man t. ex. i skolorna på
landsbygden kunna genomgå korta kurser i
jordbrukslära, ladugårds- och
husdjursskötsel, skogsvård, trädgårdsskötsel och
mycket annat, som kan vara till nytta
för landtbefolkningen. Det kan
visserligen med skäl frågas, hvarifrån man
skall få de härför lämpliga
lärarekrafterna. Härvid föres tanken på
seminarierna. Dessas undervisning måste,
särdeles i naturkunnighet och matematik,
anpassas efter den nya uppgiften. För
de lärarekrafter, som redan finnas,
kunna handböcker utarbetas, innehållande
korta lärosatser, förtydligade genom
konkreta exempel. Dessutom l skulle
fort-sättningsskolkurser för lärare kunna
anordnas.
Hvad jag här yttrat må gälla, hvad
det kan, men säkert är, att om vårt
folk skall med framgång kunna täfla på
världsmarknaden, så måste vi ock täfla
med utländingen i fråga om ungdomens
praktiska utbildning.
»Våra barns nöjesläsning».
Till de frågor, som blifvit mest
omtalade men minst utredda, hör den
om våra barns »nöjesläsning». På få
områden möter man så många
oklarheter och motsägelser, så många
yttringar af ett rådlöst och nyckfullt
famlande som på detta.
I betraktande häraf är det alldeles
i sin ordning, att uppmärksamheten
tid efter annan riktas på frågan genom
diskussioner om densamma å möten
och inom litteraturen. Så har ock
hos oss nyligen skett genom den af
föreningen »Studenter och arbetare»
anordnade öfverläggning, som i förra
numret refererades, samt genom fru
Gurli Linders i samma nummer
omnämda skrift om »Våra barns
nöjesläsning», hvilken vi härmed förorda
till studium och begrundande åt alla,
som intressera sig för det viktiga
ämnet.
Så vidt vi lyckats rätt urskilja
grundtankarna i fru Linders bok, äro
de följande:
1. Enligt det gängse
föreställningssättet har ungdomens nöjesläsning det
ändamålet »att vara ett medel till
lättjefullt fördrifvande af öfverflödig tid».
Härmed sammanhänger själfva namnet
»förströelseläsning» eller »nöjesläsning»,
Men namnet är vilseledande, och
föreställningen är falsk; den s. k.
nöjesläsningens mål är icke att vara blott »til
Lyst» för stunden utan att utgöra »ett
det viktigaste bildningsmedel». Då man
betänker detta, inser man den bjudande
nödvändigheten af att nivån för
ungdomsläsningen hålles hög och att
barnens bokhylla icke fylles med skräp.
2. En undersökning af det nuvarande
tillståndet visar emellertid, »att
nöjesläsningens nivå i allmänhet är låg».
Barnens bokhylla saknar allt för ofta
verk af »högre litterärt och kulturellt
värde». Så mycket rikare är den på
produkterna af den speciella barn- och
ungdomslitteraturen, hvilken, »både hvad
beskaffenheten och mängden beträffar,
nått en utveckling, som i flera afseenden
kräfver ett gif akt». Till och med för
de minsta barnen bjuda oss förläggarne
en mängd »öfversättningar och
bearbetningar af dåliga utländska alster»,
»ohyggliga företeelser med banal text och
underhaltiga illustrationer». För de något
äldre barnen förfärdigas af »moderna
sagoförfattare» hvarjehanda
»medelmåttiga anrättningar af andlig barnaspis»,
och ej sällan träffas inom denna
litteratur, huru mycken rekommendation den
än af erkända auktoriteter lyckats vinna,
»högst betänkliga alster, soin icke kunna
vara sund näring för en frisk
barnafantasi». Ännu är i regeln den verkligen
värdefulla litteraturen undanskjuten af
de tråkiga moraliserande »berättelserna
för snälla barn», de rafflande
indianhistorierna och de fadda, banala
»snömosböckerna».
3. En reform är på grund häraf
nödvändig. Den speciella barn- och
ungdomslitteraturen äger ett visst
berättigande och bör därför icke i sin helhet
slopas från barnens bokhylla, men det
utrymme, den där intager, »bör högst
betydligt reduceras och dess underhaltiga
och en stor del af dess medelmåttiga
alster bringas att dö ut af brist på
uppmuntran». Litteraturen i dess helhet
bör vara den förrådskammare, ur
hvilken det uppväxande släktets s. k.
förströelseläsning hämtas. Konsekvensen
häraf blir »utplånande i en mängd fall
af gränserna mellan barnens och de
vuxnas litteratur» och öfverflyttande till
barnens bokförråd af »våra klassiska
författares bästa alster, andra standard works
från vår egen och andra länders
vitterhet samt särskildt litteratur i mängd af
historiskt och biografiskt innehåll».
Naturligtvis böra barnen och de unga icke
»läsa allting», icke bjudas på sådant,
»som de ej äga förmåga att på något
sätt absorbera i sin andliga organism»;
de böra vänjas att rätta sig efter ett val
och uppfostras att själfva välja. Där
så behöfves, böra »särskilda
ungdomsupplagor» af framstående författare
utgifvas; dock bör härvid så litet som mö j-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
