Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (1,092.) 3 december 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
930
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 49
område, är nog den, att alla skolböcker
auktoriseras i Danmark. Endast genom
fri täflan kommer det bästa fram.
-Visserligen auktoriserar kultusministeriet
flera läroböcker ,if hvarje ämne, så att
åtskilligt finnes att välja på, men
auk-toriseringen" blir, i alla fall ett band,
som hämmar utvecklingen. Den
offentliga kritiken torde- allestädes kunna
ersätta auktoriseringen och gagna mer
än allt officiellt erkännande. Hvarthän
auktoriseringen i detta fall leder, se vi
på vår katekes och vår läsebok för
folkskolan. I Danmark går man icke
till sådan ytterlighet soni hos oss
beträffande katekesen, ty där finnes äfven i
detta fall mer än en bok att välja på.
Den mest brukliga katekesen är biskop
C. F. Balslevs, som utkommit i 195
upplagor. Nämda lärobok upptager icke
lilla katekesen särskildt, utan denna
ingår i utvecklingen. 4:e och 5:e
hufvud-styckena innehålla föga mer än Luthers
lilla katekes.
Enda sättet att lösa våra segslitna
katekes- och läseboksfrågor synes mig
vara, att auktorisationen för dessa böcker
upphäfves. För en auktoriserad läsebok
torde åtminstone intet enda hållbart skäl
kunna anföras. Hvad katekesen
beträffar, blifva nog meningarna delade, så
vidt det här gäller att fastslå en viss
»renlärighet». Men icke har någon
olägenhet visat sig däraf, att fri täflan vid
författandet af läroböcker i biblisk
historia varit och är tillåten, ändock här
gäller lika mycken »renlärighet» som
vid katekesundervisningen. Endast om
man fasthåller den antikverade åsikten,
att katekesen skall läras utantill,
behöfves enhet härvidlag. Men är det
kristendomens hufvudsanningar, som
skola bringas in i barnens medvetande
och icke blott i deras minne, då är all
uniformering äfven i detta ämne
ofver-’flödig och skadlig. Man kunde
åtminstone gå en medelväg och auktorisera
flera läroböcker i kristendom. Hvad
hindrade, att ecklesiastikministern läte
vederbörligen granska alla till honom
insända läroböcker i katekes och sedan
godkände huru många dugliga arbeten
som helst i den vägen? Då finge
åtminstone författarna täfla. Barnen och
katekesundervisningen vunne säkert
därpå. Jag anser, att Sveriges allmänna
folkskollärareförening bör på något sätt
söka befordra en dylik reform.
Men vi återvända till de danska
Skolförhållandena. Hvilka auktoriserade
läro- och läseböcker, som få användas
i hvarje särskild folkskola, äger
skolekommissionen att afgöra liksom hos oss
skolrådet. (Skolekommissionen består af
sockneprästen samt två eller fyra af
kommunalstyrelsen valda medlemmar.)
»Men maö. HTar aldrig hört», yttrade en
framstående* dansk lärare till mig, »att
någon skolkommission begagnat sig af
denna rätt, utan man plägar allmänt
och förtroendefullt Öfverlämna valet åt
vederbörande lärare.» Nog är det också
tämligen onödigt, ja, mångenstädes rent
af hinderligt för utvecklingen, att såsom
hos oss vanligtvis /sker, hänskjuta dylika
spörsmål till skolrådet, som ofta icke
ens kan bedöma en läroboks värde. Ty
t. o. m. prästerna f Olja sällan med eller
känna ny lärobokslitteratur.
Konservatismen fasthåller därför vid läroböcker,
som äro alldeles föråldrade. Man tänker ej
sällan som en skånsk bonde, hvilken, då
det blef fråga om att med anledning af
det ändrade stafsättet införa nya
läroböcker i skolan, yttrade: »Vi nöja oss
allt med de gamla bögerna, så länge
deras - ryggar hålla.»
Vid undervisningen i välskrifning
använder man ännu i Danmark sådana
föråldrade metoder, som åtminstone i
det närmaste blifvit öfvergifna hos oss.
Man låter nämligen barnen först lära
sig s. k. rubrikstilar (stora otympliga
bokstäfver med noggranna tryckningar)
och sist egentlig handskrift.
Tecknings-undervisningen är också gammalmodig
och synes i hufvudsak vara grundad
på den Stuhlmannska metoden.
Historieundervisningen däremot skötes nog
bättre i Danmark än i Sverige, och de
danska lärarne äro särdeles skickliga i
konsten att berätta. Äfven
sångundervisningen står betydligt före vår.
Danskarna ha därför ock blifvit ett
sjungande folk. Alla deras offentliga möten
och sammankomster börjas och afslutas
med sång. Och man sjunger icke
såsom hos oss blott en eller två verser
utan hela sången. I kyrkorna delas
heller aldrig på psalmerna, hvilka äro
lagom långa utan afkortning. Danska
psalmer sjungas, så vidt jag kunnat
finna (alldeles som i engelska
högkyrkan) på vackra rytmiska melodier utan
»historisk» tillkrångling med blandade
tonarter. Sverige är visst det enda
land, där långsläpig psalmsång
förekommer.
Sängundervisningen befordras mycket
därigenom, att fiolspelning är
obligatorisk vid danska seminarier. Lärare, som
ej erhållit betyg i fiolspelning, är icke
kompetent att söka hvilken plats som
helst: han kan aldrig anställas såsom
ensamlärare vid någon skola. Vid
sångundervisningen i folkskolan användes
alltid fiolen. Denna metod borde införas
äfven i Sverige. Det vore långt
förmånligare, om seminarieeleverna lärdes att
hjälpligt spela fiol än att traktera ett
orgelharmonium. Personer, som alldeles
sakna gehör, lära sig icke att sköta
något instrument. De bli odugliga
såsom sånglärare, antingen studiekursen
kräfver en viss färdighet i orgel- eller
fiolspelning. Om det anses nödvändigt,
att omusikaliska personer vinna inträde
vid seminarierna, bör väl sång- och
niu-sikundervisniiigen därstädes icke
förryckas för deras skull. Det är
odisputabelt, att en sånglärare har långt större
nytta af kunskap i fiol- än
orgelspel-ning. Därför skulle ock dylik kunskap
meddelas honom. Vid alla såväl högre
som lägre sånglärareexamina borde
fiolen blifva obligatorisk. Då komme den
snart åter allmänt till heders inom vårt
land, där dragspel och med dem oftast
likljudande orgelharmonier hålla på att
alldeles fördärf va den musikaliska
smaken bland allmogen. När fiolspelet
tystnade, dog ock folkvisan - den sunda
folkvisan nämligen - bort på folkets
läppar. Icke ens våra organistelever lära
sig numera att spela fiol, hvilket förr
var vanligt. Man har gripits af någon
sorts fiol skr ack, liksom vore fiolen ett
trolldomsinstrument, Härtill har nog det
religiösa fromleriet, som ansett fiolen för
ett »syndainstrument», emedan det
användts på s. k. lekstugor, mycket bidragit.
Liksom dragspelet vore bättre!
Då det nu gäller att åter få den friska
och sunda leken erkänd och värderad,
måste fiolen hjälpa till. Fiolen gagnar
t. o. m. kyrkosången, ty den lär folk
att höra och att sjunga rent. Detta
instrument är alls icke så svårlärdt, som
mången inbillar sig. Tvärtom blir det
för en blott medelmåttigt begåfvad
musikstuderande ytterst tacksamt, emedan
det skärper musiksinnet och lättare gör
en person notsäker. Går det att på tre
år meddela danska seminarieelever, som
därtill öfva orgel, en hjälplig, ja ofta
rätt god kunskap i fiolspelning, så bör
det ock vara möjligt under fyra år bland
de svenska. En fiol kan seminarieeleven
alltid anskaffa och såsom rekreation öfva
sig å instrumentet hemma på sitt rum;
orgelharmoniet är därtill för dyrt. Fritt
val mellan orgel- och fiolundervisning
kunde åtminstone beviljas vid
seminarierna. Sångundervisningen i
folkskolorna och sångintresset bland hela vårt
folk skulle bestämdt vinna mycket på
denna reform.
Disciplinen i danska folkskolor är
mindre sträng än i de svenska. Barnen
i de förstnämda få i regel sitta som de
vilja, och svara i korus eller hvem som
först hinner. Litet småprat eller
hvisk-ningar bland barnen midt under
lektionerna fäster man sig heller icke
mycket vid. Detta sätt förefaller oss
svenskar gammalmodigt; men talar man
med en dansk lärare om, huru noga vi
i detta fall äro, svarar han med en ful
grimas: »Preusseri!» Allt preussiskt har
nämligen af historiska skäl en mycket
låg kurs i Danmark.
De danska skolbarnen på landsbygden
synas vara ovanligt snälla och läraktiga.
Galgfågelfysionomier äro där mycket
sällsynta. Antingen nu friheten verkar detta
eller det beror på något annat, säkert
är emellertid, att undervisningen och
läraren äro barnen så kära, att det är
med stor jämmer och klagan, som
ungdomen lämnar skolan eller byter om
lärare.
Till att göra skola och lärare
omtyckta bidrager också den vackra
och-nyttiga vanan, att man hvarje sommar
gör utflykter med barnen. - Man besöker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
