Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (1,092.) 3 december 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49
SVENSK IÄRARETIDMNG.
931
därvid än städerna med deras många
sevärdheter och än någon naturskön eller
historisk plats ute å landsbygden. Att
helt enkelt »more» sig i skogen en
vacker sommardag är också vanligt.
Såväl lärare som barn resa därvid fritt å
järnvägarna eller ock mot en mycket
låg afgift. Man ser ofta dylika
sällskap, företrädda af små dannebrogbärare,
som känna tillfället öfvermåttan
ansvarsfullt och viktigt, af- eller påstiga vid
järnvägsstationerna. Stundom följa
föräldrarna med. Ett mycket praktiskt sätt
att lära ungdomen känna och älska sitt
fädernesland!
Om nyttan af sagor
höll folkskolläraren Fridtjuv Berg
från Stockholm föredrag vid
sammanträde med Norrköpings
folkskollärareförening sistlidna lördag.
Inledningsvis tog tal:n till
utgångspunkt en af Anna Maria Lenngrens
dikter, i hvilken hvardagslif i ett gammalt
svenskt allmogehem skildras med sin
arbetsstämning, hvilostämning och
sagostämning: rotesoldaten’ berättar
krigsminnen, och gamla moster förtäljer sagor.
Att under de långa vinteraftnarna
samla familjens medlemmar till
åhörande af sagor har hos oss varit
urgammal sed. Denna fortlefde till långt in
på 1800 talet men har sedan efter hand
dött ut. Men då sagoberättandet
sjunkit i aktning bland folket, har det i
stället börjat stiga i aktning bland de högre
samhällsklasserna. Den åsikten har
blifvit allmän, att de gamla sagorna äro
något godt, något, som är vardt att
taga vara på. Därför har man ock
börjat införa dem i skolan. Denna
rörelse, som bragt de gamla sagorna
till heders, har uppträdt bland alla
bildade folk.
Införandet af sagan på skolans
område har dock från flera håll rönt mot
stånd. Det kan icke vara lämpligt,
menar man, att fylla barnens fantasi med
tal om jättar och troll, drakar och andra
vidunder, som aldrig funnits till. Den,
som berättar om sådana ting, ljuger ju,
och barnen måste förlora förtroendet för
honom, emedan de anse sig ha blifvit
narrade, sedan de en gång fått klart
för sig, att sagans varelser och
händelser icke äro verkliga.
Gent emot dylika påståenden ville
tal:n först och främst häfda, att
sagoberättaren naturligtvis icke »ljuger»,
icke söker vilseleda. Hans afsikt är icke
att vilseleda utan att roa. Det är också
blott en inbillning, att barnen verkligen
blifva af sagorna vilseledda. Barnen älska
sagoäfventyr och tjusas af dem, men de
veta mycket väl att skilja mellan
fantasiens värld och verklighetens. Detta
kan man tydligast se, då barnen leka.
Ex. En gosse leker kusk. Ett par
stolar äro hans hästar. Han tycker sig
höra hästarna gnägga, förnimma vag-
nens skakningar på den ojämna vägen
o. s. v. Hans illusion är fullkomlig.
Men under allt detta vet gossen mycket
väl, att stolarna, som han använder, icke
äro hästar, och han skulle bli högst
bestört, om de utan påverkan af någon
yttre kraft började röra på sig.
Barnen vänta sig icke heller att få se
sagans föremål i verkligheten.
Påståendet, att sagoberättandet skulle
undergräfva barnens tilltro till dem, som
berättat, enär barnen skulle anse sig
narrade, är också falskt. Tvärtom äro
få egenskaper mera ägnade att tillvinna
sin innehafvare barnens tillgifvenhet och
förtroende än den att vara en god
sagofört al j ar e.
Mången, som visserligen icke anser
sagorna vara skadliga, torde dock vilja
framställa den frågan: Äro de då
verkligen nyttiga? Härpå ville tal:n gifva
det svaret, att sagorna äro nyttiga,
emedan de fylla ett behof. Lif är utveckling,
och medlet till utveckling är arbete.
Men härvid är icke nog ined
förvärfs-arbetet, emedan detta i allmänhet till
följd af vår tids allt mera detaljerade
arbetsfördelning gifver en allt för
ensidig utveckling, hvaraf följden blir den,
att jämvikten i de mänskliga
förmögen-heterna rubbas. Inom de flesta yrken
blir fantasiens utveckling alldeles
åsidosatt, och näring för densamma i form
af poesi varder då ett tvingande behof
till och med för de vuxna.
Ännu nödvändigare är poesien för
barnen. Dessa böra icke för tidigt
indragas i förvärfsarbetet utan behöfva en
lång förberedelsetid. Då nu deras
lifs-energi icke uppslukas af tvunget arbete,
uppstår hos dem ett öfverskott af kraft,
hvilket söker sig användning i
fantasiverksamhet, framför allt i leken och
sagan. Sagan sysselsätter barnets
själskrafter och blir därigenom ett slags
för-öfning för dess framtida själsarbete.
Barnet får af sagan, hvad vi vuxna få
af de stora diktarnes verk. Diktaren
gifver oss en förenklad, förtydligad och
fullkomnad bild af lifvet. Han skärper
vår blick, så att vi komma att
uppmärksamma mycket, som vi annars icke skulle
hafva sett.
Men kunde icke detta gagn vinnas
bättre genom modern verklighetsdiktning
än genom sagorna? Nej. I andligt
liksom i lekamligt hänseende måste
människan genomgå en utvecklingskedja. I
stort måste individen genomgå samma
utvecklingsskeden, som mänskligheten
gjort. Har nu människosläktet i sin
barri-dom genomgått ett skede, då det lefde
i sagans värld, bör det äfven för
barnen vara naturligt att införas i samma
värld. Barnen själfva välja ock af all
poesi helst sagan. Sagorna framställa
visserligen en annan världsordning än
den kalla faktiska verklighetens, en
världsordning, där den råa styrkan
alltid dukar under för intelligensen, där
det goda alltid får sin lön och det onda
alltid sitt strån2, där trogen kärlek
öf-vervinner alla hinder och genomgår alla
pröfningar o. s. v. Skulle det verkligen
vara »onyttigt.», att de unga få lefva
sig in i en sådan idealiserad värld,
innan de träda ut i den faktiskt
bestående ? Svaret på denna fråga synes icke
vara svårt att gifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>