Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (1,094.) 17 december 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 51
SVENSK lÄRARETIDNING,
975
1. En förståndigt anordnad, trägen
afskrifning.
2. I samband med denna muntlig
rättskrifning. Härigenom inskärptes såväl
skrift-söm ljud- och talrörelsebilderna.
3. Sällan förekommande diktamensprof.
En statistik öfver de senare
meddelades och tycktes gifva vid handen, att
den af föredraganden använda metoden
gifvit synnerligen goda resultat.
Slutligen framhöll tal:n, att han ej
vore någon vän af för mycket
rnetodi-serande, men att han, då förmågan att
stafva väl öfvervägande vore en mekanisk
färdighet, ansåge, att en metod för
rätt-skrifningen vore väl på sin plats,
tydligen dock ej så, att denna behöfde
slaf-viskt följas af någon lärare eller
lärarinna. Intet vore ett bättre bevis på en
medelmåttig lärare än ett dylikt
osjälf-ständigt tillägnande af metodiska regler.
Som diskussionsämne för aftonen
uppställde inledaren följande fråga:
Hvilka öfningar äro mest befrämjande
för vinnandet af ett godt resultat vid
rätt-skrifningsunder visningen ?
En liflig diskussion uppstod, i
hvilken utom inledaren deltogo rektor C.
Sprinchorn, adjunkt Liitzell,
seminarieadjunkten L. T. Larsson,
folkskoleinspektör A. L. Vennström, folkskolläraren N.
Lundahl, apotekare J. Lindgren,
fröknarna A. Rön ström och I. von
Zweigbergk. I allmänhet instämde de
uppträdande med inledaren. Det framhölls
dock, att olika metoder med fördel
användes för olika åldrar. För äldre
elever såsom vid folkhögskolan kunde
regler och s. k. ifyllningsöfningar med
större fördel användas än för barn. Att
såsom nu ibland händer ha
diktamens-skrifning i småskolan och på folkskolans
lägre stadier ansågs ej vara till nytta
utan tvärtom till skada. Ett
ljudenligare stafsätt skulle i sin mån bidraga
till ett bättre stafuingsresultat, ehuru ej
i så hög grad som åtskilliga hölle före.
N. L.
Glöm icke att före julafton
prenumerera på Svensk
Läraretidning! All prenumeration -
äfven i Stockholm - sker å
närmaste postanstalt.
Läroverkskommittén och
folkskolan.
Majoritetens förslag.
»Hon rör sig ändå!»
Så kunde man, med en lindrig
förändring af Galileis ord, vara
frestad att formulera sitt helintryck af
det »Betänkande, afgifvet den 8
december 1902 af den för utredning af
vissa frågor rörande de allmänna
läroverken den 26 maj 1899 i nåder
tillsatte kommitté»,, hvilket i förra
veckan blef tillgängligt för
allmänheten.
»Hon rör sig ändå». Utvecklingen
har under den senaste mansåldern
icke hvilat. Det allmänna
före-. ställningssättet har genom ett
långsamt men säkert fortgående
omsättningsförlopp blifvit så förvandladt,
att meningsbytet angående
läroverksfrågorna hädanefter måste komma
att röra sig på en annan botten
än tillförene. Det nu föreliggande
kommittébetänkandet bildar i detta
hänseende ett slags gränsmärke.
Principiellt står detsamma på det nya
åskådningssättets grund, om det ock
i praktiken är långt ifrån att fullt
vidkännas allt hvad däraf med inre
nödvändighet följer.
Under de riksdagsförhandlingar,
hvilka föranledt läroverkskommitténs
tillsättande, har företrädesvis från
folkskolehåll blifvit med skärpa
framhållet, att läroverksfrågan ytterst är
en fråga om förhållandet mellan den
allmänt medborgerliga bildningen och
den s. k. vetenskapliga samt att
striden i grunden gäller, huruvida den
senare kan byggas på den förra.
Med fullständig anslutning till denna
mening inleder kommittén sin
vidlyftiga framställning med en allmän
öfverblick, hvilken utmynnar i den
förklaringen, att den vetenskapliga
bildningen både kan och skall
grundas på den medborgerliga.
Att denna rent ut sagdt
axioma-tiska sanning ej förr än nu kunnat
vinna ett klart och obetingadt
officiellt erkännande i vårt land, kan
tyckas förvånansvärdt. Men det är i
själfva verket icke så underligt som
det ser ut. Hvad människor skygga
tillbaka för är egentligen icke
sanningarna i och för sig utan fast mer
deras praktiska konsekvenser. Har
man först proklamerat, att den
allmänt medborgerliga bildningen skall
vara grunden för det hela, så är
gärdet uppgifvet och de parallella
ståndsskolornas sak principiellt förlorad.
Har man icke kunnat häfda någon
skillnad i art mellan å ena sidan den
bildning, som meddelas i
»lärdomsskolans» nederklasser, och å andra
sidan den, som skall meddelas i
»realskolan», så lär man ännu mindre
kunna uppkonstruera någon dylik
skillnad mellan å ena sidan
»realskolebildning» och å andra sidan den,
som meddelas i »folkskolans högre
afdelning» och »högre folkskolan».
Till graden och i fråga om vissa
biomständigheter kan man möjligen
för den förra göra anspråk på
företrädet, men i det väsentliga samt i
afseende på undervisningens
innehåll och art måste alla dylika an- :
språk komma att räddningslöst
förfalla.
Det är detta, som den sociala
samundervisningens motståndare f or länge
sedan haft klart för sig. Däraf den
hårdnackade envishet, hvarmed de
ända hittills kämpat för att få
undervisningen allt ifrån barndomsstadiet
klufven på tre parallella linjer: den
»lärda», den »borgerliga» och den
»folkliga». De hafva förutsett, hvart
förkastandet af detta system
följdriktigt måste leda.
Och att de i det afseendet skola få
rätt, bör vara klart för en hvar.
Läroverkskommittén har erkänt faktum
redan genom sitt förslag till ändrad
lydelse af läroverksstadgans § 1? där
»realskolornas» ändamål angifves
sålunda: »att utöfver omfånget för
folkskolans verksamhet meddela
medborgerlig bildning.» Till punkt och pricka
på samma sätt kan ju äfven
ändamålet med undervisningen i »högre
folkskolan» och »folkskolans högre
afdelning» uttryckas. Man finner sig
alltså - för att tala med Geijer -
stå vid »en skiljevägg, som ingenting
skiljer».
Från folkskolans sida har man ock
med Geijer tillagt: »För min del
förmenar jag således oförgripligen, att
om man helt sakta bortflyttade väggen,
därigenom ingen olägenhet uppstode
utan tvärtom ömsesidig fördel. De,
som däraf vänta en gruflig
omstört-ning, skulle förvåna sig, huru litet
oväsende däraf följde i världen.»
Så ungefär kunde man nämligen
omskrifva den framställning i
afseende å anordnandet af en allmänt
medborgerlig examen, som
centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening den 12 april 1900
ingaf till k. m:t och som af k. m:t
öfverlämnades till
läroverkskommittén att af densamma tagas i
öfvervägande vid fullgörandet af dess
uppdrag. I denna framställning
begärdes som bekant,
att för den ifrågasatta allmänt
medborgerliga bildningspröfningen måtte
fastställas ungefärligen de fordringar, hvilka
i det den 20 juni 1899 afgifna
»Yttrande i läroverksfrågan» föreslagits, och
särskildt att vid densamma endast ett
främmande språk måtte blifva
obligatoriskt, samt
att pröfningen i fråga måtte kunna
få afläggas icke allenast vid allmänna
läroverkets »nederskola» utan ock vid
öfriga undervisningsanstalter, hvilka föra
sina lärjungar till det bildningsmål, som
den är afsedd att vitsorda.
Framställningen kan, om man så
vill, betraktas såsom ett slags förslag
till provisorisk uppgörelse mellan den
sociala samundervisningens vänner
och dess motståndare. Vi hafva
visserligen - så säga häruti de förra
- ett helt annat framtidsmål än ni,
och vi kunna alldeles icke dela er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
