Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (1,101.) 4 februari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r
SVENSK LÄRARETIDNING.
85
afgift, hvartill den icke kan lagligen
tvingas.
Konsekvenserna häraf kunna blifva
sådana, att en fattig landtkommun kan få
vidkännas betydande utgifter för andra
kommuners barn; ja, det skulle kunna
gå därhän, att en församling nödgas
bygga nytt skolhus för att gifva
utrymme åt sådana barn från andra
församlingar. Men äfven om det icke går
så långt, synes det i alla fall vara
orimligt, att en skollärare, som blifvit
anställd för att undervisa en församlings
barn, skall vara pliktig att utan
ersättning meddela undervisning äfven åt barn
från andra församlingar, i synnerhet då
dessa, såsom ofta är fallet med barn
från städerna, genom dåligt uppförande
gifva honörn mera besvär än alla de
öfriga tillsamman. I en landtkommun,
som jag noga känner till, beslöt
kyrkostämman på förslag af skolrådet, att för
hvarje barn från andra kommuner skulle
af fattigvårdsstyrelsen i den kommun,
som utlämnat barnet, erläggas en årlig
skolafgift af 15 kronor, motsvarande den
kostnad, som församlingen fick
vidkännas för hvarje af sina egna skolpliktiga
barn, och anmodade fosterföräldrarna att
fordra inackorderingsaf gif tens höjande
rned detta belopp, d. v. s. från 60 till
75 kronor. Men fattigvårdsstyrelsen i
det stadssamhälle, från hvilket nästan
alla dessa barn härstammade, nekade att
höja af gif ten och rådde fosterföräldrarna
att öfverklaga stämmans beslut, hvilket
också skedde med den påföljd, att
beslutet blef upphäfdt.
Såsom redan blifvit påvisadt, ligger
det inom möjlighetens gräns, att ett rikt
stadssamhälle skall, genom att skicka
alla eller en stor del af sina fattiga barn
på en fattig landtkommun, kunna tvinga
densamma att bygga skolhus för dessa
stadsbarn, ifall skollokalerna icke äro
beräknade att mottaga en sådan extra
barnkontingent från städerna. Det är
under sådana förhållanden icke för
mycket begärdt, att stadssamhället
åtminstone erlägger en skälig skolafgift för
sina utackorderade barns undervisning
in. m. Då det utan tvifvel är ur
moralisk, hygienisk och sanitär synpunkt
nyttigt och godt, att städernas fattiga
barn, som äro i saknad af hem och
för-äldravård, nyttas ut på landsbygden för
att fostras och uppväxa i dess friskare
luft och i allmänhet sedligare omgifning,
så vill jag visserligen icke förorda några
prohibitiva åtgärder till förekommande
af denna emigration från städerna. Men
ur ekonomisk synpunkt är det
nödvändigt, att städerna, då de sålunda afbörda
sig sina skyldigheter och välta ansvaret
för sina barns uppfostran och
undervisning öfver på landsbygdens kommuner,
också få därför vidkännas andra
peku-niära uppoffringar än den lilla
inackor-deringsafgiften, och ur moralisk
synpunkt torde det icke finnas mer än en
mening om städernas skyldighet i detta
afseende.
De olika uttryckssätten i k. m:ts nå-
diga förordning angående kyrkoböckers
förande den 6 augusti 1894, där det i
2 § heter, att »alla, som inom
församlingen bo och hafva sitt hemvist, skola,
om. de tillhöra svenska kyrkan,
kyrkoskri fvas i församlingsboken», och i § 14
att »fosterbarn från annan församling,
utackorderade eller utlämnade för vård
från barnhus, fattigvårdsstyrelse, annan
myndighet eller enskild person, skola,
åtföljda af utflyttningsbetyg, upptagas i
inflyttningsboken såsom inflyttade, jämte
det de i församlingsboken antecknas
under fosterföräldrarna», synas gifva vid
handen, att fosterbarn från annan
församling icke anses likställda med dem,
som i församlingen bo och hafva sitt
hemvist; och i senaste
mantalsskrifnings-förordning af samma dag är, som
bekant, den bestämmelsen borttagen, att
barnhusbarn skola vara mantalsskrifna
där de vistas. De skola numera vara
mantalsskrifna i sina respektive
hemorter.
Det är tydligt, att dessa
utackorderade eller utlämnade barn således äro
att betrakta såsom främlingar inom den
kommun, till hvilken, de blifvit
utlämnade, att de alltså icke tillhöra den
församling, hvilkens skola de begagna, och
att de icke kunna göra anspråk på fri
undervisning och fritt åtnjutande af de
förmåner, som skolan erbjuder. Den
personliga afgift, som för skolornas
behof betalas af hvarje .mantalsskrifven
person, erlägges visserligen af dessa
utackorderade barns fosterföräldrar; men
den omständigheten torde icke kunna
berättiga dessa till att i sina hem
upp-! taga ett obegränsadt antal barn från
| andra kommuner med anspråk på deras
undervisande i församlingens skolor utan
någon som helst afgift till dess
skolkassa. Att bestämma storleken af en
sådan afgift så, att den under alla
förhållanden blifver fullt rättvis, är
naturligtvis förenadt med stora svårigheter,
men då det icke kan vara lämpligt att
j öfverlämna detta bestämmande åt de
i respektiva församlingarnas skolråd, är
det nödvändigt, att skolafgiftens belopp
fixeras. I allmänhet torde en afgift af
15 kronor om året för hvarje sådant
barn, som bevistar skolan, vara en
någorlunda skälig ersättning, och det
synes vara billigt, att skolläraren däraf
erhåller en viss bestämd del, hvilken
lämpligen torde kunna sättas till en
tredjedel af skolafgiften. Med afseende
j å platsen för införande af en
bestäm-| melse i nu antydd riktning, har det
! synts mig lämpligast, att den införes i
j förordningen om kyrkostämma med mera
j såsom tillägg till 35 § under rubriken
>Om afgifter till kyrka och skola».
Jag tillåter niig därför vördsamt
fore-l slå,
l att riksdagen ville för sin del be-
! sluta ett tillägg till 35 §, första
styc-| ket, i k. m:ts nådiga förordning om
kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd den 21 mars 1862 af följande
lydelse:
För barn, tillhörande andra
kommuner, hvilka åtnjuta
skolundervisning i den församling, där de vistas,
skall af barnets målsman till
församlingens skolkassa erläggas en årlig
skolafgift af femton kronor, hvaraf
en tredjedel tillfaller vederbörande
skollärare.
Om remiss till lagutskottet anhålles;
och tillåter jag mig äfven anhålla, att
utskottet behagade vidtaga de ändringar
rörande formulering m. m., som kunna
anses behöfliga.
Pension åt
folkhögskoleföre-ståndare.
Friherre F. (\ K. Barnekows motion
härom har följande lydelse:
Vid sistlidna riksdag väckte jag
motion om att i riksdagen skulle i
skrifvelse till k. m:t anhålla, det k. m:t
täcktes låta utreda, om och under hvilka
villkor föreståndare för folkhögskolor i
riket skulle kunna erhålla pension af
staten. Denna motion blef af
statsutskottet af styrkt och jämväl af båda
kamrarna afslagen. Skälen för
statsutskottets af styrkande finnas upptagna i
statsutskottets utlåtande n:r 11 mom. 4, och
frågans behandling uti andra kammaren
återfinnes i andra kammarens
protokollers 4:e band, n:r 41, sidan 3.
Såväl statsutskottets som kammarens
ledamöter yttrade sig mycket välvilligt
om dessa skolors verksamhet, om det
än fanns en och annan, som rnot
motionens antagande i den form den
förelåg hyste vissa betänkligheter. Jag är
dock öfvertygad om att flertalet af
riksdagens ledamöter känner väl till dessa
skolors verksamhet samt i likhet med
statsutskottet erkänner deras gagnerika
arbete i folkupplysningens tjänst,
hvarför jag ej anser behöfligt att vidare orda
om dessa skolors tillkomst, mål och
verksamhet i öfrigt, men efter de välvilliga
yttranden, som vid sistlidna riksdag
fälldes för syftet i min motion, vågar
jag återkomma med densamma i en
annan mera bestämd form.
I likhet med hvad en ledamot på
göteborgsbänken förra året yttrade, tror
jag, att denna fråga är af den art, att
den småningom skall tvinga sig frarn,
sedan folkhögskolorna nu kämpat sig
igenom den första vårbrytningstiden och
rörelsens veteraner snart måhända börja
troppa af. Det kominer därefter en
annan och svårare tid, då entusiasmen
kanske icke alltid är så stark, och då
man måste se till, att staten stöder
verket, på det skolorna fortfarande må
kunna verka i en sund och fosterländsk
anda. Betryggas ej dessa personers
framtid på något sätt, fruktar jag, och detta
bör beaktas af hvarje vän till våra
folkhögskolor, att om dessa föreståndare
efter väl fullgjordt arbete finna, att de ej
kunna påräkna något understöd, så skall
det, då detta blir kändt, blifva svårt att
få dessa platser väl besatta, och huru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
