Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (1,101.) 4 februari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r
är nu mer än någonsin en naturlig ford-^
rån, att vid hvarje regemente en
praktiskt anordnad och rymlig lokal står
dem till buds för läsning af böcker och
tidningar samt för brefskrifning. Och
därför föreslår motionären,
att riksdagen måtte besluta att i
skrifvelse till k. m:t anhålla, att k.
m:t ville vidtaga erforderliga åtgärder
för att vid de regementen och
lägerplatser, som äro i saknad af nödiga
samlingslokaler för de värnpliktige
järnte tillhörande bokförråd och
skrif-materialier, denna brist måtte så
skyndsamt som möjligt varda af hjälpt.
Motioner.
Vid motionstidens utgång den 27
januari voro i kamrarna väckta följande
motioner, som äga särskildt intresse
för denna tidnings läsekrets:
Första kammaren.
N:i* 21. Af friherre J. Alströmer: om
till-lägg till § 35 i kyrkostämmoförordningen
(särskild skolafgift för barn från andra
församlingar).
N:r 31. Af landshöfding F. A. Boström:
om anslag å 7,000 kr. till fackskolan för
huslig" ekonomi i Uppsala.
Andra kammaren.
N:r 35. Af hr C. Sandquist: om
skyldighet för prästerskapet att bidraga till
organists aflöning’.
N:r 44. Af friherre F. C. IL Barneko w:
om skrifvelse till k. m:t angående pension
för folkhögskoleföreståndare.
N:r 47. Af organisten P. Zimdalil: om
högre statsbidrag till aflönaude af lärare
vid småskolor och mindre folkskolor.
N:r 62. Af läroverksadjunkten K.
Starbäck: om skrifvelse till k. m:t angående
profåret i syfte att tiden för
lärareutbildningen måtte inskränkas.
N:r 64. Af hr P. Hörnsten: om tillägg till
§ 42 folkskolestadgan i syfte att minska
tobaksbruket bland minderåriga.
N:r 81. Af hrr E. Hammarlund och Fr.
Bery. oiri hemställan att
reservationsanslaget till högre folkskolor måtte förändras till
förslagsanslag.
N:r 82. Af hrr Fr. Berg och E.
Hammarlund: om afslag å k. m:ts proposition
rörande anslag till nya samskolor.
N:r 103. Af d:r David Beryst rom: om
anskaffande af nödiga samlingslokaler jämte
bokförråd och skrifmaterialier för de
värnpliktige.
Känner Ni
någon lärare, lärarinna eller sko/vän, som
ännu ej prenumererat på Svensk
Läraretidning - lärarekårens eget skolblad -
så försumma ej att snarast möjligt visa
honom eller henne tidningen och omtala
fördelarna af att för egen räkning hålla
sig med densamma!
Hvad fordras för att
resultatet af undervisningen skall
bli varaktigt?
Af O. Hellner.
(Sammandrag af ett anförande vid Lidkö-
ping-Skara-kretsens skollärareförenings
möte.)
»Det är en vanlig klagan, att så få
ur skolan medföra en gedigen bildning.
De flesta behålla knappt en ytlig, en
skugga.» Så skref på 1600-talet den
store J. A. Comenius i sin Didactica
magna. Århundranden ha gått sedan
dess. Ännu i dag ljuder samma klagan.
Vi må blott erinra oss, huru flitigt
vissa pressorgan för ett år sedan
kommenterade resultatet af det försök, som
befälhafvaren för ett af våra regementen
företog för att utröna de värnpliktigas
kunskapsnivå. Dessa försök, sade
somliga, visa ju allt för väl, att de, som
gått i folkskolan, »ingenting kunna>,
att de »endast ha förvirrade begrepp»,
att de »ej ha någon nytta af hvad de
de fått lära», att »utgifterna för
folk-och småskolan äro bortkastade pengar»
o. s. v. Huru länge de okunniga
ynglingarna gått i skolan, och huru flitigt
de gått där, det frågar man inte efter;
man antager att de gått där.
Med barn, som gå i skolan, är det
ej mycket bättre ställdt. För några år
sedan lästes i en af våra^dagliga
Stockholmstidningar en hel serie artiklar,
hvilkas författare sade sig ha företagit
en hel mängd experiment med
folkskolebarn för att utröna, hvad de kunde.
Resultatet blef förkrossande för skolans
vänner och ej minst för dess lärare.
Många af dem, som så undersöka
(några kanske just för att sedan få
klandra), tyckas visserligen mena, att
barn i skolan böra lära allt möjligt,
som kan vara bra för en vuxen att veta
och kunna. De begära, att barn när
som helst och hvar som helst och inför
hvem som helst skola vara färdiga att
gifva besked i hvad ämne som helst,
blott de en gång hört och läst det i
skolan, eller kanske t. o. m. blott den
frågande anser, att de där böra ha
lärt det.
En kritisk uppmärksamhet på skolan
böra vi emellertid ej anse för någon
olycka. Luthers ord: »Kyrkan är aldrig
i större fara, än när den har lugn och
frid», äga sin tillämpning äfven på sko*
lan. Är denna föremål för kritik, så
kunna dess målsmän och arbetare inte
gärna somna på sin post. De måste
uppmärksamt följa de företeelser, som
beröra skolan, undersöka
anmärkningarna, tillbakavisa det obefogade och taga
lärdom af det berättigade i dem.
I det följande komma inga nya, ja
kanske inte ens ursprungligen egna
tankar till uttryck. Men ur den
pedagogiska litteraturens rika förråd vill jag
med hänsyn till det uppställda
spörsmålet söka framdraga några gamla san-
ningar, hvilka för att få en fullare
till-lämpning i praktiken nog tåla vid att
ännu många gånger tagas under
öfvervägande. Citat komina därför rätt ofta
att inflickas. Men då dessa i allmänhet
äro korta, vill jag ej upptaga tiden med
att alltid angifva de författare, till hvilka
jag står i förbindelse. Den grundtanke,
som jag önskar måtte komma att
genomgå det hela, skulle jag dock vilja kalla
min tanke, ty hvad jag fått af andra,
känner jag härvid som mitt.
Det kunde vara fängslande nog att .
för en stund dröja vid frågan, hvilket
resultat vi i våra skolor böra eftersträfva.
Nu må emellertid blott påpekas, att vi
ej kunna instämma rned dem, som
tyckas anse vår uppgift vara fylld, blott
vi lyckas bibringa våra elever ett under
lifstiden oförstörbart större eller mindre,
förråd af kunskap och fakta, och som
genast äro färdiga att stämpla skolans
verksamhet som förfuskad, då ett sådant
resultat ej träder i förgrunden. Att
utveckla, sedligt, intellektuellt och fysiskt
utveckla barnen, det är hvad vi måste
sätta i främsta rummet.
Kunskapsmeddelandet blir då ett medel, hvilket
kommer till sin rätt i den mån det kan
tjäna nyss angifna ändamål. Hand i
hand rned utvecklingen af barnets
förmögenheter bör en åder af lefvande
kunskap tränga in i dess själ, förblifva där
och tjäna den fortsatta utvecklingen, ej
blott i skolan utan i lifvet.
Lyckas vi nu i våra skolor nå ett
sådant resultat? Vi lärare känna oss
stundom kanske frestade att med våra
värsta vedersakare svara ett rent nej.
Men låtom oss för ett ögonblick tänka
efter, huru vår landsbygd och våra
städer en 20 å 30 år härefter skulle té
sig, om alla skolor för folkets barn i
denna dag stängdes. Skulle våra
värnpliktige då komma med en så pass smula
hyfsning, en så pass smula utveckling
och kunskap, som de nu göra? Skulle
det då ej bli mindre behagligt än nu
att på vägarna möta skaror af ungdom
och i städerna flockar af gossar? Nog
har skolan någon del i, att det är så
pass, som det är.
Men ingalunda skola vi inbilla oss,
att allt »är bra, som det är», att skolan
nu är sin uppgift vuxen. Då Comenius
frågat efter orsaken till, att resultatet
af skolarbetet blir så ringa, svarar han:
»Antingen ger sig skolan i färd med
otillräckliga, fåfängliga ting och
försummar det viktiga, eller också glömma
lärjungarna det de inhämtat, emedan
det mesta går ut och in genom hufvudet
och endast föga stannar kvar.» Lägg
därtill våra stora klasser, den
mångenstädes ojämna skolgången, barnens
mången gång oförsvarligt tidiga dragande från
skolan och så godt som öfverlämnande
åt sig själfva, de i förhållande till
skoltidens längd och barnens arbetskraft
ofta allt för mycket på bredden och för
litet på djupet gående kurserna, i vissa
fall olämpliga läroböcker och otillräcklig
eller underhaltig undervisningsmateriell,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
