Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. (1,101.) 4 februari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
SVENSK LÄRARETIDNING.
89
så ha vi redan hinder nog för ernående
af ett fullgodt och varaktigt resultat af
skolarbetet.
Därjämte få vi lärare nog erkänna,
att vi ej heller äro utan skuld. När
vi för oss själfva granska vårt arbetes
frukter, skola vi nog finna, att mycket
endast i hvad på oss ankommer, skulle
kunna vara annorlunda och bättre.
Vi jäkta efter omfattning. Vi vilja
af hvarje ämne göra det mesta möjliga,
och så iakttaga vi ej alltid nödig
begränsning med hänsyn till barnens
fattningsförmåga, barnens krafter och
barnens behof. I denna jäktan blir
undervisningen om hvarje särskildt ting
otillräcklig. Vi undervisa massan men
glömma individerna; de flesta af dem
få från början oklara begrepp. Vi hjälpa
barnen ej tillräckligt med
hemuppgifterna, dessa bli dem en plåga. Vi gifva
dem ej tillräckligt tillfälle att genom
s j älf verksamhet smälta, tillämpa och
befästa, hvad de lärt. Vi taga för liten
tid till repetition; när en kurs är
genomgången, kasta vi oss in på en ny, och
så försumma vi att i barnens själ
upp-lifva och befästa hufvudsakerna, »den
röda tråden», af det under hela
skoltiden i hvarje ämne inlärda. Vi
sammanbinda för litet med det praktiska
lifvet; barnen förstå ej, hvarför de skola
lära det och det. Vi ställa oss kanske
gent emot barnen för mycket som
mästare, för litet som vänner. Under det
vi så jäkta barnen omkring i vetandets
förgårdar, utsätta vi lätt deras späda
organ för öfveransträngning, såvida ej
själfbevarelsedriften gör dem
intresselösa. När de så varit med om allt detta,
och man frågar dem: Hvad har du lärt?
så skola de kanske, ifall de få ord för
sig, svara med eskimåerna, som på en
dag besökt alla Londons minnesmärken
under ledning af en vägvisare, som gjorde
sig alltför brådt: »Alltför mycken rök,
alltför mycket buller, alltför många hus,
alltför många människor, alltför mycket
af allting.»
Skall resultatet af undervisningen bli
varaktigt, så måste vi vid stoffurvalet
iakttaga nödig begränsning. För att ej
möjligen, bli missförstådd vill jag strax
betona, att jag med »begränsning» ej
åsyftar inskränkning af vare sig
ämnenas antal eller skoltiden eller annat
sådant, som brukar gå under benämningen
»minimikurser». Jag menar en
begränsning inom de olika ämnena, fotad på
pedagogiska grunder. »Den är aldrig en
praktisk lärare, hvilken öfverhopar sina
lärjungar med lärostoff och icke lämnar
dem tid att smälta det» (Kehr).
»Sinnet blir lätt förströdt, när lärjungarna
tvingas att inhämta för mycket på en
gång» (Comenius). »Om på en plats,
där ett korn skulle växa och bära
mångfaldig frukt, lades hundra korn, så skulle
de alla kväfva hvarandra* (Onkel Adam).
»Om läraren talar för mycket, så tänka
och lära barnen för litet» (Kehr). Följer
icke läraren denna regel om begränsning
af sitt lärostoff och af sina ord, »så kan
det lätt gå därhän, att lärjungarne
genom ideligt lärande varda förslöade eller
att läraren, förledd af sin fåfänga,, söker
lysa med ett par begåfvade lärjungar,
under det mängden ingenting vet» (Kehr).
Hvad skall man då välja och hvad
utesluta? Comenius påpekar, att man
utsår af den säd, man vill skörda, och
tillägger: »Företag intet annat än det,
som kan vara af verklig nytta för detta
eller det kommande lifvet»! Kehr
säger, att den praktiske läraren framför
allt tager hänsyn till, huruvida det
ifrågavarande stoffet är ägnadt att främja
verklig människobildning. Vi hafva redan
påpekat, att jämte det omedelbart
nyttiga finnes något, som är lika nyttigt
för barnen, det som tjänar till barnens
utveckling. Ja, det senare, hvars
resultat ej så lätt låter sig mätas eller
vägas vid examina och dylikt, kan t. o. m.
vara af mera betydelse än det förra.
Båda måste därför komma till sin rätt
från synpunkten: barnens uppfostran och
utveckling och på sätt, Diesterweg
anvisar i följande ord: »Den
hufvudsyn-punkt vi fasthålla vid undervisningen är
den formella i ständig förbindelse med
den materiella.»
Vi böra skoningslöst rensa bort alla
grannlåter och allt, som kan vara
beräknadt på att göra effekt vid en
uppvisning. Trängande yttrar Spencer: »Man
har anmärkt, att människosläktet vida
tidigare varit betänkt på grannlåt än på
sin beklädnad. Resande erfara, att
kulörta perlor och annat kram stå vida
högre i värde hos vilda folkstammar än
bomullstyger eller fina kläder. T. o. m.
hos oss fästa sig de flesta mera vid att
ett tyg är fint än att det är varmt och
mer vid plaggets snitt än vid dess
ändamålsenlighet. Egendomligt är, att vi
återfinna samma förhållande i andligt
hänseende. Vi gifva det prydliga
företräde framför det nyttiga; det, som är
beräknadt på att vinna bifall, aktas högre
än det, som leder till välstånd. Man
kläder sina barns själ liksom deras kropp
efter det förhärskande modet.»
Vi skola lära barnen det, som är nyttigt,
men vi kunna icke lära det allt sådant.
På vår anspråkslösa lott har det fallit
att bibringa de unga bildningens
elementer, och däri ligger det stora och viktiga
i vår uppgift. »Lärdom för lifvet
åstadkommes icke, då man försummar
bildningens elementer, hvilka alla människor
utan undantag behöfva kunna», säger
Kehr. Dessa elementer äro just den
grund, på hvilken ett fortsatt byggande
skall kunna äga rum. »Den fullvuxne
måste nödvändigt känna en hel del,
hvaraf ett barn icke kan förstå nyttan, men
däraf följer icke, att barnet skall lära
sig allt, som kan vara nyttigt för den
fullvuxne att känna», säger Rousseau,
och på ett annat ställe yttrar han: »Vi
skola ej i dag tänka på hvad barnet
behöfver kunna i morgon utan på hvad
barnet kan lära i dag.»
Skall resultatet af undervisningen bli
varaktigt, så få vi ej öfverlästa och
öfveranstränga den späda kraften: den
kan då lätt bli sprängd. Den måste, i
hvad på oss ankommer, bevaras,
utvecklas och stärkas. Vi måste för den skull
vara rädda om barnens hälsa. Den
amerikanske pedagogen Stanley Hall yttrar
härom: »Kunskap, köpt på bekostnad af
hälsan, som betyder helgjutenhet, är ej
värd, hvad den kostar. Hälsan är ett
villkor för lifvets högsta fröjder, för full
utveckling, för materiellt välstånd, och
hvad gagnar det väl ett barn, om det
vinner en hel värld af kunskap men
tager skada till sin hälsa?» Och vidare
säger samme man: »En stor mängd barn
skulle vara sjuka under hvilka
förhållanden som helst, och det finnes många
sjukdomsorsaker utanför skolan. Men
å andra sidan kan det bevisas, att
skolan verkar menligt på barnens hälsa
genom dålig, bakteriefylld luft,
otillräcklig belysning i någon del af de flesta
skolrum, ofysiologiska sittplatser, den
enformiga ansträngningen af ögonen och
af fingrarna vid skrifning,
nödvändigheten af att sitta stilla, då likväl
verksamhet är utmärkande för barndomens
hela väsen, vidare genom oro för
examina, genom minnets öfverlastande och
dåliga undervisningsmetoder.»
Sannerligen ger han oss inte här mycket att
tänka på, den gode Stanley Hall!
Tänk bara på luften i tusenden af
våra skolrum, där barn från tjogtals
hem dagligen afskaka en viss mängd
damm och afsöndra ett kvantum osunda,
stundom vidriga ångor från sina ofta
lindrigt rena kläder. Väl släpper men
numera i allmänhet in frisk luft under
rasterna, men under dagens lopp blir
dock skollokalens luft i regel allt sämre.
En motvikt mot många af ofvan antydda
olägenheter ha vi dess bättre i
gymnastiken, dock knappast i den gymnastik,
som drifves i osunda lokaler, där barnen
under forcerad lifsverksamhet tvingas
att fylla de minsta lungfibrer med
dammuppfylld, oren luft, utan i
friluftgymnas-tiken samt i den gymnastik, som öfvas
i rena och sunda lokaler.
Och huru är det med belysningen å
de allra flesta platserna i våra stora
fullsatta lärosalar under de långa
vintermånadernas morgon- och
eftermiddagstimmar? Från en blygrå himmel tränger
ett halfdunkel in genom skumma
dubbelfönster, och i denna skymning skola
barnen läsa, skrifva och räkna samt se,
hvad som visas från kartor, planscher
och väggtaflor. Tillfredsställande
konstgjord belysning för förefallande behof
har man mångenstädes inte råd att
bestå. Hellre få barnens ögon sitta
emellan. Och dock är det väl tiondedelen
af socknens befolkning, som tillbringar
en mycket viktig del af sitt lif i dessa
salar.
Följden af nu vidrörda och andra
olägenheter blir ofta den, att lärare och
lärarinnor under terminernas lopp och
särskildt mot deras slut i sina klasser
med ledsnad iakttaga
öfveransträngning-ens kännetecken: afmagring, bleka kinder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
