Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. (1,104.) 25 februari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
SVENSK LÄRARETIDNING.
133
sig med oss damer i lärarinnornas tack
till och lefve för hr Hammarlund.
Sedan applåderna efter detta anförande
tystnat, påminde jubilaren om barnen,
som representera framtiden och dess
förhoppningar och för hvilka allt det
arbete, som här vunnit ett så varmt
erkännande, ytterst vore afsedt.
Härmed var den stämningsfulla festen
afslutad. F. B.
En gammal visa.
Agrarpedagogiken lefver än.
Man har tillsändt oss förra årets
sluthäfte af »Svenska
Hushållnings-Sällskapens Qvartalsöfversigt»,
utgifven från Växjö. I nämda häfte har
tidskriftens redaktör och ansvarige
utgifvare, hr Aaby Ericsson, aftryckt
»ett uttalande angående den svenska
folkskolan», gjordt »af en
gillesordförande i en hans årsberättelse» samt
befunnet så värderikt, att det ansetts
förtjänt af allmännare offentlighet.
Vi dela tidskriftsutgifvarens
uppfattning i detta hänseende och bringa
gillesordförandens reflexioner till våra
läsares kännedom, förutskickande den
betecknande upplysningen, att själfva
utgångspunkten för desamma utgöres
af betraktelser »om barns
användande vid rotfrukts odling».
Uttalandet lyder sålunda:
Ja, barnen och deras uppfostran till
arbete, se där ett kapitel, värdigt en
bättre penna än min. Några ord kan
jag dock ej underlåta att yttra i denna
viktiga sak.
Ingen tänkande nekar, att ett
folkskoleväsende, som lämnar åt alla ett
visst mått af kunskap, är en välsignelse
för ett folk; ingen heller, att det är
lyckligt, att tillfälle är beredt för
förmågan att från ko jan arbeta sig fram
nära nog huru långt som helst. I fråga
torde dock kunna sättas, huruvida
härvidlag allt hos oss är rätt ordnadt.
Flertalet af ett folks barn måste ju komma
att ägna sig åt kroppsarbetarens kall.
Att då alla måste tillbringa en så lång
tid - och det just den tid, då lemmarna
skulle vänjas vid kroppsarbetet - på
skolbänken, månne det vara riktigt? Se
där en fråga, som nog torde få olika
svar!
Nu en annan sak! Besöka vi ett
folkskolehus, inrättadt på ett »tidsenligt
sätt», så mötes blicken genast af
anord-nrÉgar, vida bättre än man för ett
trettiotal år sedan såg vid
elementarläroverken. Moderna pulpeter med mekaniska
sitsar, som bekvämt föras undan af sig
själfva, då ungdomen reser sig upp,
på väggarne stora, ganska dyrbara kar-
tor öfver skilda delar af världen och
planscher öfver människokropp och
djurarter o. s. v., o. s. v.
Detta är ju utmärkt, om vi vore ett
rikt folk, huruvida allt är nödvändigt
för ett fattigt, därom kunna ju
meningarna vara delade. Gå vi fram till
»svarta taflan», ligga där maskingjorda
väl formerade kritor i pappershylsor, och
i stället för den hederliga gamla
här-tassen, som vi nog litet hvar minnas -
ett svarfvadt, betsadt, handtagöförsedt
träbloek med ludet fårskinn, å katedern
hvilar i stället för björkpinnen eller
rottingen en svarfvad och polerad
bil-jardkö-artäd tingest till pekpinne. Gå
vi till barnen, se vi dem ej mera
använda griffeltafla, sandlåda eller hemma
hophäftade böcker till skriföfningarna;
nej, särskildt tryckta, inköpta dylika
måste användas o. s. v. Med ett ord
- allt är köpt, köpt och köpt! - Och
härom vore mindre att säga, om, som
nämts, de som bestå det, vore rika, det
vore ju då både fint, trefligt och bra,
men det äro de ej! Landtman och
öfriga yrkesidkare föra en hård kamp
för tillvaron. Det ligger då om möjligt
mer än annars en stor fara i att barnen
vänjas, ja fostras vid den tanken, att
hvad den egna torfvan, hvad hemmet
kan skänka, det duger ej, det är för
»simpelt», »finare» måste köpas.
Så länge folkskollärarne fostra barnen
i kristlig och samhällsbevarande anda,
blotta vi gärna och tacksamt våra
hufvuden för den kåren; nationens framtid
hvilar i mångt och mycket i dess
händer, och dess kall är ofta tungt, men
ett bedja vi dem vänligast, och det är:
»så mycket ske kan, uppfostren barnen
i kärlek for enkla seder, lären dem
skatta högt, hvad de själfva eller
hemmet åstadkommit, äfven om det ej har
storindustriens produkters förfinade yta!»
Men de ofvan anmärkta inköpen, dem
besluta kyrkostämmor och skolråd, ej
lärarne! Sant, men jag vill se den
skolrådsledamot, som föreslagit dylika.
Nej, det är nog skollararne, och från
deras sida ligger ju en förklaring och
delvis en ursäkt uti, att de önska hafva
sin skola så »mönstergill» som möjligt.
Det är för öfrigt ej mot person, jag
vänder mig, utan emot riktningen i systemet.
Sannerligen, den svenska ungdomen lutar
nog däråt, utan att den behöfver fostras
därtill.
#
Det är bra svårt att vara riktigt
konsekvent. I sin förtjusning öfver
allt hvad som är oköpt och
hemma-gjordt tyckes den obekante ärade
författaren rent af glömma, att den
»svarfvade och polerade
biljardkö-artade tingestens» -vördade
företrädare rottingen ingalunda växer på
svensk jord utan är ett importeradt
och för reda penningar inköpt
bildningsmedel. Detsamma var ju ock
förhållandet med föregångaren till de
»maskingjorda välformerade kritorna
i pappershylsor», den stora kritklum-
pen, hvars söndersågande var ett så
utmärkt tidsfördrif och en så
utvecklande kraftöfning. Med sina
flintbollar och andra föroreningar var den
visserligen alldeles fri från
»storin-dustrien,s produkters förfinade y^a»,
men ack, den var ju dock
införskrif-ven. från Danmark eller England.
Icke ens griffeltaflan var svensk;
äfven för den voro Vi skattskyldiga
under utlandet. Endast »den
hederliga gamla hartassen» var
oförfalskadt inhemsk, hvilket kanske icke
lika säkert är förhållandet med vårt
moderna »ludna fårskinn». Men
återvägen till hartassarnas tidsålder är
kanske i ^Lla Madelser
oåterkalle-ligen stängd, sedan skolgången blifvit
så allmän, att antalet skolbarn
öfverstiger antalet årligen fällda jössar.
Vill råån inom folkskolan en
åter-gåiig, till forna tiders enkla och
okonstlade seder, så bör man naturligtvis
verka för en sådan återgång inom
hala vårt nationella lif i öfrigt; annars
stannar det nog vid fromma
önskningar. Våra hemmansägare mås,te
åter ha hönsen inne i stugan och, ,
bo under samma tak som grisen och
kossorna, de ofrälse godsägarne
Ericsson och Pettersson måste åka till
kyrkan i vagnar med träsäten utan
fjädrar och krypa in i korsverkshus
med halmtak. »Svenska
Hushållnings-Sällskapens Qyartalsöfversigt» måste,
ifall den icke rent af anser sin egen
tillvaro såsom en klandervärd modern
lyx, absolut upphöra med att
annonsera om sådana vekliga
nymodigheter som »Thimsfors takpapp och
byggnadspapp», hvilket den i det oss
tillsända häftet tillåtit sig. Och
alldeles förkastligt måste det väl från
dess synpunkt anses vara att, såsom
därsammastädes skett, f orörda
anskaffandet af ayrshiredjur eller berömma
stuterier för afvel »med orientaliskt
och ostpreussiskt blod» eller utbrista
i de mest svassande lofsånger öfver
den ädle franske fullblodshingsten
»Sans Peur», som »hösten 1893 gjorde
sitt intåg i Sverige» o. s. v.
En del af våra hrr agrarer äro
verkligen mer än lofligt kortsynta.
De begripa, att ladugårdar och
svinstior 4böra vara »tidsenliga» och
»mönstergilla», de lägga sig till med
moderna jordbruksmaskiner, de köpa
utländska artificiella gödningsämnen
i mängd, de vilja för ingen del veta
af forntidens enkla träårder, och i
sitt eget hus .använda de sannerligen
icke längre möbler, tillyxade i
täljare-bodeh. Men då fråga är om
folkskolan, då ondgöras de öfver, att
långbänkarna blifvit utbytta mot
pulpeter, den oslammade kritan mot
slammad och sandlådan mot
skrif-boken eller öfver att pekpinnen icke
är skroflig och smutsig utan
svarfvad och polerad.
Hvarför skola just folkskolebarnen
ha det mera oändamålsenligt ställdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
