Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. (1,104.) 25 februari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
SVENSK LÄRARETIDNING.
135
m:t ha ogillat svarandenas
ansvarsyrkande å Bergman för smädligt skrifsätt.
Bostadsbråket i Slaka. Folkskol
läraren och klockaren A. Boqvist i Slaka
hade till häradsrätten instämt
landtbrukaren Hj. Pettersson i Berga med
yrkande om ansvar för det denne skulle
obehörigen hafva inträngt i Böqvists
bostad. Pettersson hade fått i uppdrag
af kommunalnämden att i bostaden
insätta en ny järnspisel, men tillträde
vägrades honom.
Häradsrätten har emellertid ogillat
stämningspåståendena och dömt Boqvist
att med 194 kronor ersätta Petterssons
rättegångsomkostnader.
»En ny Järlåsahistoria». Under
denna rubrik hafva tidningarna under
senaste dagarna omtalat, att å
decemberkyrkostämman 1902 i Tegelsmora blifvit
till skolrådsledamot vald
kommunalordföranden, nämdemannen J. Eriksson i
Skala samt att två skollärare i
församlingen öfverklagat valet hos domkapitlet
i Uppsala på den grund, att Eriksson
tillhör fri församlingen på platsen och är
ledamot af dess styrelse.
Som tydligen framgår af k. m:ts
utslag i det s. k. Järlåsaniålet, blef den
valde såsom medlem af styrelsen för en
friförsamling förklarad obehörig att vara
ledamot af kyrkorådet, under det k. m:t
icke på något som helst sätt förklarade
honom inkompetent att vara
skolrådsledamot. Det kan sålunda ej alls vara tal
om att Tegelsmoravalet, som enligt
referaten gäller endast ledamotskap i
skolrådet, kan gifva anledning till »en ny
Järlåsahistoria». Och det hade säkerligen
varit välbetänkt af lärarne, om de satt
sig in i den saken, innan de anförde
klagomål, hvilka knappast torde komma
att röna någon framgång, därest ej andra
skäl anförts än de i Järlåsamålet
åberopade.
De klagande fingo alla med sig.
Bringetofta församling fattade å
kyrkostämma den 27 november 1902 beslut
om skolväsendets ordnande inom
församlingen. Åtskilliga hemmansägare
inom Rickelstorps rote anförde besvär
hos domkapitlet i Växjö och yrkade, att
den beslutade s. k. fasta småskolan med
endast fyra månaders årlig under
vis-.ningstid för hvarje barn i Bringetofta
sockenstuga skulle ombildas till flyttande
mellan Bringetofta och Rickelstorp
antingen utan anställande af någon ny
lärarinna eller att en ny lärarinna
anställdes vid en föreslagen nyinrättad fast
småskola i Hjälmseryd.
Både skolråd och kyrkostämmans icke
klagande medlemmar ansåg vid
kyrkostämma den 12 januari, att klagandena
hade fullt fog för sina yrkanden, hvilka
förut debatterats både vid
skolrådssam-manträden och stämmor men strandat i
följd af fruktan för kostnaderna, hvadan
stämman förenade sig i de klagandes
yrkande om ny lärarinnas anställande.
Och nu har domkapitlet upphäft beslutet
och återförvisat ärendet till ny
laglik-niätig behandling.
Pedagogiska sällskapet höll på
lördagen sitt första sammanträde för
året i Ateneums hörsal. Sedan
revisionsberättelsen föredragits och
ansvarsfrihet beviljats styrelsen, omvaldes till
ordförande rektor S. Almquist. Till
styrelseledamöter återvaldes därjämte
fröknarna Lilly Engström och Maria Aspman
samt hrr 6r. A. Aldén och Carl Lidman.
Nyvalda blefvo fröken Augusta LMner
och lektor N. Beckman efter fröken Anna
Sandström och d:r N. .G. V. Lagerstedt,
hvilka undanbed t sig återval.
Ordföranden framförde sällskapets
tacksamhet till de afgångna
styrelseledamöterna för deras mångåriga, nitiska
arbete inom styrelsen.
Vid sammanträdet, som var
synnerligen talrikt besökt, förekom
öfverläggning om läroverkskommitténs betänkande,
såsom . synes af redogörelsen på annat
ställe i tidningen.
Sällskapet räknade vid förra årets slut
293 medlemmar. ’
En högtidlig jordfästning ägde
i söndags rum i Kungsholms kyrka
härstädes, då stoftet efter aflidna fröken
Amelie Magnusson invigdes till den sista
hvilan. Sedan den bioinhöljda kistan
inburits i det med växter rikt smyckade
koret, uppstämde kyrkokören Gounods
»Ave verum corpus», hvarefter
församlingen sjöng sv. ps. 484. Jordfästningen
förrättades af en kusin till den aflidna,
kyrkoherden Teodor Möller i Sköldinge,
hvilken med ledning af orden: »Salig
är den tjänare, hvilken Herren finner
vakande, då han kommer», höll en mycket
allvarlig betraktelse. En vän till den
döda, lärarinnan Maria Fristedt sjöng
därpå Davids psalm: »De som med tårar
så», hvarpå altartjänst förrättades af
kyrkoherden Möller och pastor A.
Davidsson. Den högtidliga akten
afslutades med sv. ps. 113 samt »Integer vite»
med svensk text.
Efter jordfästningens slut framträdde
skolrådsledamoten pastor A. Davidsson
och uttalade ett tack till den döda för
hennes nitiska arbete i församlingens
tjänst såväl i skolan som utanför
densamma.
Kistan fördes därefter till Nya
kyrkogården, där en kör af lärare och
lärarinnor sjöng »O, huru ljufligt hvila de
salige» jämte ett par andra sånger,
hvarefter pastor Davidsson uttalade ett tack
till den aflidna dels från
Kungsholms-kretsen af Sällskapet för kyrklig
själavård, dels från den aflidnas elever. Till
sist framträdde folkskolläraren A.
Holm-,gren och uppläste en versifierad af
skedshälsning till den hädangångna.
Såväl i kyrkan som vid grafven hade
en synnerligen talrik skara vänner till
den döda samlats för att följa henne
på hennes sista färd.
»Därefter rätter och packer
Eder!» Vår notis under denna rubrik
i n:r 6 har gifvit anledning till två oss
i dagarna tillhandakomna skrifvelser,
den ena från disponenten J. V.
Johansson i Frånö, den andra från
»Gud-mundrålärare».
Den förstnämda uppsatsen kan i följd ’
af sin längd ej in extenso införas, men
vi skola i korthet redogöra för densamma. .
Förfin finner, att han m. fi. blifvit
angripna på ett synnerligen hätskt och
illvilligt sätt och förklarar notisen vara ett ty-,
piskt prof på de vrängda framställningar
till allmänhetens förvillande, som tyvärr äro
mycket vanlig-a i meddelanden från
allmänheten, och såsom sådan knappast värd ett
bemötande. Men på det ej allmänheten må
tro, att Gudmun dra skolråd och dess
ordförande äro en samling1 lagbrytare och
myndiga bolagsherrar, som förtrycka och huta
åt skollärarne, vill han återgifva den del af
öfverläggningen, som gifvit anledning- till
utfallen mot kapitalistintressets målsmän i
allmänhet och honom i synnerhet.
I den timslånga öfverläggningen
angå-ende skolorglar hade, säger han,
hufvud-saklig-en två folkskollärare ordet, och i ett
af sina många anföranden yttrade den ene,
att det berodde af kommunens snålhet, om
ej skolorna finge orglar. Och detta uttryck
anser han allt annat än hofviskt, ja, i hög
grad ohÖflig-t mot Gudmundrå kommun, som
visat sig mycket liberal mot sin lärarekår.
Han finner det alls icke vittna om
tacksamhet hos kommunens tjänare, ]&, kommunen
»har genom sm "frikostighet och
undfallenhet till den grad skämt bort sina skollärare
- lärarinnorna äro mycket hyggligare och
tig-a snällt i församlingen - att dessa herrar
hålla på att växa prästerskap, skolråd och
kommunens öfriga medlemmar alldeles öfver
hufvudet, såvida olyckan oj redan är skedd.
Deras växande kraf pä offervillighet veta
ej af nattfrost eller brist på näring.» Samme
lärare hade talat om nödvändigheten att
spara lärames röster, och detta hade gifvit
disponenten anledning att yttra ungefär
följande:
»Jag föreslår att vi afsluta diskussionen,
ty det är ju i alla fall skolrådet, som skall
besluta i den här frågan. Nu veta vi hvad
herrarna önska, så jag tror vi kunna afsluta
ofveriäggningen. Mar har talats vidt och
bredt om att spara rösterna, men det synes
som vore det vi (= mötet), som nu skola
spara herrarnes roster och i synnerhet herrar
- här nämde jag två de mest ansträngda
talarne vid n anm.»
»Sådant var mitt yttrande sanningsenligt
återgifvet, men de i notisen anförda
slutorden känner jag ej igen, och den hote^e
de innebära har jag aldrig tänkt, än mindre
uttalat.»
Han erkänner, att »yttrandet möjligen kom
en smula satiriskt, och att tonen kanske ej
var den rätta för att gifva den afsedda
skämtsamma klang-en». Men han fritager
sig från myndig- ton och befallande åtbörd.
Han upplyser därpå, att han skulle anse
notismeddelaren, om denrre vore hans
lärjunge, som sin sämste gosse, och gentemot
notisens ord: »man stod häpen», utbrister
han: »Det var väl i så fall första gången
det hände inom Gudmundrå lärarekår.» Han
gissar, att det nog- Var tröttheten, som gjorde
sig gällande.
Slutligen förklarar han, att ordföranden,
innan han lät klubban falla, frågat om
öfverläggningen vore slut, hvartill svarades ja.
Man hade således haft g-od tid att opponera
sig. Han tillägger ock;, att få
skolrådsordförande torde mäta sig med den i
Gudmundrå i fråga om att »med oväld och
tålamod leåa, förhandlingarna», samt att denne
är nu än mer intresserad för kyrkosången
än förut, om detta är möjligt. Och
meddelaren »behöfver ej bäfva för skolans öde:
det ligger i goda händer och är icke bero-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
