Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (1,106.) 11 mars 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 10
sprangliga notismeddelaren äfvensom
lärarepersonalen - fått yttra sig, förklara
vi diskussionen i denna fråga afslutad.
Red.
Några tankar och frågor rörande
småskollärarinnornas »frireligiösa»
åsikter och rättslösa ställning.
Underligt förefaller det en tänkande
människa, att stiftaren af den »frireligiösa»
rörelsen orubbligt bekläder en lärares ämbete
i ett statens läroverk - hans kompetens
betviflas ej - under det oansenliga
småskollärarinnor, hvilka dela hans åsikter och äfven
de stå i statens tjänst, utan vidare
undersökning afskedas. Jag menar: »Hvem har
det största inflytandet och hvem
åstadkommer mest genom sin »irrlärighet?» Mången
gång har jag gjort mig själf den frågan, och
nu ställer jag den till andra: »Kan det
betraktas som tjänstefel för en i statens tjänst
varande person att hysa »frireligiösa»
åsikter? Om så är, huru mången lektor, präst,
folkskollärare och lärarinna, för att icke
nämna »skolrådsledamot», hade då ej för
länge sedan bort afskedas! Hvarför ha
folkskollärare, hvilka stått 20 å 30 år i de
»frireligiösas» församling i egenskap af dess
ledare, ej afskedats! Få de »frireligöse, som
ha större inflytande, stå i statens tjänst, så
borde väl äfven de, som ha mindre eller
snart sagdt intet inflytande, få behålla sina
platser? Betraktas det åter icke som
tjänstefel för den ene att hysa > frireligiösa > åsikter,
så borde det väl ej vara så för den andre?
Men att afskeda någon utan tjänstefel kan
näppeligen ske, utan att skuggan faller
riktigt mörk öfver dem, som så handla. Hvar
finnes rättvisan? - Hvar? - En hvar måste
väl inse, att det är på tiden, att något göres
för småskollärarinnornas rättsliga ställning.
Ett par tre exempel från vår
grannförsamling - en half mil härifrån - visa, hur
godtyckligt småskollärarinnorna behandlas.
Fröken S., född i församlingen, skötte för
några år sedan - till allas belåtenhet - en
ambulerande mindre folkskola i 17V2 år. I
sanning ett drygt arbete! Vederbörande
inspektör ålade församlingen att tillsätta
lärarinna vid hvardera stationen, samt bygga
ett skolhus till och sålunda förbättra skolan.
Detta gick ej så fort som inspektören
önskade, hvadan han af styrkt e statsbidrag för
nämda skola. Skolrådets ordförande vände
sig till länsstyrelsen med förklaring att det
ej ginge så fort att utse tomt och få ett
skolhus till stånd, hvarefter statsbidraget
beviljades. Inspektören vände sig nu mot
lärarinnan personligen och förklarade henne
inkompetent att sköta skolan, hvadan
statsbidrag ej förordades af inspektören denna
gång på grun<J af lärarinnans inkompetens.
Som fröken S. åtnjöt aktning och förtroende,
ville folket ogärna mista henne. Skolrådet
erbjöd henne full lön utan statsbidrag, om
hon blott ville stanna vid skolan. Men att
såsom »nådehjon» sköta skolan på nämda
plats ville hon ej, hvarför hon flyttade. Det
ansträngande arbetet under dessa år
äfvensom den hårda behandlingen bröt hennes
hälsa.
Efter henne anställdes en annan
småskollärarinna, och föga bättre gick det henne.
Efter några års tjänstgöring sjuknade hon
och måste ha vikarie. Hon reste den långa
vägen hem till sina föräldrar. Lyckligtvis
ägde hon ett föräldrahem, hvilket icke alla
hafva. Medan hon var sjuk, var det någon
illasinnad person, som utaf någon anledning
eggade folket att påteckna en lista att
inlämnas till vice ordföranden i skolrådet, med
begäran att de ville framdeles behålla
vikarierande lärarinnan, emedan den andra var
- närsynt. Hon fick en skrifvelse, hvari
hon underrättades, att hon ej behöfde mer
återvända till sin skola. Så blef hon utan
tjänstefel och utan vidare undersökning
»petad».
Lärarinnan n:r 3 i samma församling,
äfven anställd vid mindre folkskola, blef af
någon anledning utan vidare »vräkt*.
Dylika exempel visa tydligt, att
småskollärarinnornas rättslösa ställning är beklagansvärd.
M. D-n.
Agrarpedagogik i Norge.
Den norska folkskolelagen för
landsbygden bestämmer, att undervisningen
skall i hvarje klass pågå 12 veckor om
året. Denna undervisningstid kan dock
under vissa villkor ökas till en maximitid
af 15 veckor. Att denna tid är alltför
knapp, för att den skall medgifva
förvärf van det af en något så när rimlig
grundläggande bildning, torde väl ligga
l öppen dag. Det har också af många
blifvit till fullo insedt, och den 22
sistlidna november ingafs till* stortinget en
k. proposition, i hvilken föreslås, att
skoltiden på landsbygden skall kunna
af de skoldistrikt, som så önska,
ut-.sträckas till 21 veckor årligen.
Man skulle väl knappast tro, att någon
förnuftig människa i vår tid skulle kanna
motsätta sig en så rimlig begäran, i
synnerhet då skoldistrikten icke skulle
åläggas att upprätthålla
undervisningen längre tid än förut, nämligen 12
veckor årligen. Men agrarerna förneka
sig ingenstädes. I Norge som i alla
andra länder uppträda de såsom
folkbildningens svurne motståndare. Där
hålla de nu som bäst på med att
igångsätta en liflig agitation mot den
kungliga propositionen. Vid Norska
landt-mannaförbundets möte den 17 sistlidna
december gaf förbundets ordförande,
godsägaren Mellbye, signalen till denna
agitation.
Hr M. hade »lagt örat till» och därvid
förnummit, huru man ute bland de
praktiska landtbrukarne bitterligen klagade
öfver folkskolan. Man hade med bekymmer
funnit, att skoltiden vore alltför lång, så att
barnen icke hunne att vinna tillräcklig
öfning i och förtrogenhet med det praktiska
arbete, af hvilket mer än 90 procent skulle
i framtiden hafva sin näring (man lägge
märke till att barnen hafva 40, minst 37
veckor om året till denna öfning!) därför
borde man akta sig för att gå med på någon
utsträckning af skoltiden.
Skolundervisningen förde bort från det praktiska lifvet, den
gåfve folket smak för stadslif vet och drefve
det från landsbygden till städerna. Detta
skulle i någon mån förhindras, menade hr
M., om lärarne blefve jordbrukare och
trädgårdsodlare. En mycket allmän klagan
förefinnes bland de äldre j ordbrukarn e öfver
att ungdomens kunskaper i läsning,
skrifning och räkning icke stå i tillbörligt
förhållande till den utvidgade och förbättrade
undervisningen; likaså klagar man öfver
ungdomens intresselöshet. . Orsaken till dessa
båda företeelser finner hr M. däri, att skolan
har för många ämnen på sitt program.
Botemedlet är lätt funnet: man har endast att
skära bort vissa ämnen, och hr M. föreslår
härtill slöjd, teckning, gymnastik och delvis
fysik. Det naturligaste botemedlet, utsträckt
undervisningstid, vill hr M. som nämdt^cke
under några omständigheter vara med på,
och detta dels af ekonomiska skäl, dels och
i synnerhet emedan man därigenom skulle
göra barnen orätt (!).
Vid landtm annaförbundets årsmöte den
6 sistlidna februari varierades samma
tema. Hr Mellbye fick denna gång ett
godt stöd i en pastor Jonas Dahl, som
höll ett föredrag om »skolan och
bonden». Detta gick naturligtvis i samma
riktning söm hr Mrs förut nämda.
Bondebarnen behöfva icke så mycket teoretiskt
vetande. De borde läras att vara nöjda.
Det vore hufvudsaken. »Ett samhälle
har mera gagn af en helgjuten nöjd
bonde än af tio half bildade rof vare (!!!).»
En själsfrände och trogen bundsförvant
hafva dessa agrarer äfven fått i en
amt-skolebestyrer L0land, som lägger
folkskolans lärare på hjärtat att för allt i
världen icke yrka på någon utsträckt
skoltid. Och hvarför? Jo, folkskolan
är hufvudsakligen befolkad af
proletariatets barn. Den är en fattigskola.
Och en ökad skoltid skall försvåra
möjligheten för dessa barn att genom
af-lönadt arbete understödja hemmen.
Dessutom kommer den längre skoltiden att
kosta stat och kommun mera pengar.
Och det lönar sig icke att för dessa
barn offra mera än man nu gör, ty de
äro af dålig ras, och det är rasen,
hemmen, omgifningarna, gatan, med ett ord
den sociala miljön, som gör dem till
hvad de blifva, så att en något utsträckt
skoltid spelar en ringa roll i deras
utveckling.
Hr L01and s cyniska uttalande torde nog
vara en ganska god exponent såväl för
agrarernas hjärtelag som f Or deras
socialpedagogiska och nationalekonomiska
vishet. Fr.
(Meddelanden och förfrågningar i bref och å brefkort,
som icke äro undertecknade med afsändarens namn och
adress lämnas utan afseende.)
158. Sverre. 1) K. rmt dömde år 1890
klockarne inom ett pastorat å Gotland att
fortfarande fortskaffa ämbetsskrifvelser, men
konstitutionsutskottet gjorde häremot
anmärkning. Sedan har något dylikt fall ej
förekommit. 2) Läraren kan icke förvägras
att göra framställningar till skolrådet och
kyrkostämman. Om han är röstberättigad,
kan han ju liksom hvarje annan
församlingsmedlem å kyrkostämma väcka motion,
och då måste naturligtvis pastor
ovillkorligen upptaga ärendet till behandling.
159. Fine. 1) I ett dylikt fall (i Dalarne)
har läraren fått lön i högsta lönegraden
men i ett annat fall (Östergötland) icke.
Frågan har ännu ej dragits under k. m:ts
ompröfning. 2) Ja. Men den föregående
tjänstgöringen får härvidlag ej räknas. 3)
Nej. 4) Styrka att man oförvitligt
tjänstgjort som ordinarie i 15 år. 5) Nej.
160. Tomte. 1) Härom våga vi ej yttra
oss. 2) Han är valbar. 3) För obetydligt
att anmärka.
161. Prenumerant E-h i E. Gymnastiska
dagöfningar af C. H. Liedbeck eller
Gymnastiktabeller af C. Norlander.
162. 16. Först måste hos domkapitlet
begäras tillåtelse att förena tjänsterna.
Därefter kan platsen ledlgkungöras.
163. J-n. Frågorna komna, men vi
hafva ännu icke hunnit utreda dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
