Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (1,108.) 24 mars 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK lÄRARETIDNING.
203
ters.t lindrig, och någon fara för att vi
beträffande examen skulle bli »kineser»
i sådan grad som danskarne, kunde
knappast föreligga.
Fröken Mati/da Videgren betonade
nödvändigheten af att de särskilda slagen
af skolor, då det gällde genomgripande
reformer, toge hänsyn till hvarandras
berättigade intressen. Hon instämde i
fråga om examen med fröken Sandström.
Öfverläggningen kommer att
förtsättas vid ännu ett sammanträde.
O. L-n.
Obetänkt hemlighetsmakeri.
Nyligen har under den
uppseendeväckande titeln »Sprängd
lärareförening» genom pressen gått en
notis om bedröfliga misshälligheter och
slitningar inom Sundsvalls
lärareförening.
På ett extra sammanträde ined
denna förening lär dess ordförande,
folkskoleinspektören C. A. Nordlander,
hafva tillkänn agifvit, att han af ginge
från ordförandeskapet på grund af de
i en ortstidning »vid upprepade
tillfällen återkomna och af vissa
föreningsmedlemmar godtagna
beskyllningarna, att föreningens medlemmar
skulle gå i andligt ledband». Enligt
notisen skulle äfven skolrådets
ordförande, kontraktsprosten J. O. Boström,
samt förste läraren vid stadens
folkskolor, hr T. Sjöstrand, hafva, tillika
med 17 af f Öreningens öfriga
ledamöter, anmält sitt utträde, hvarjämte det
säges vara endast en tidsfråga, när
åtskilliga andra föreningsmedlemmar
komma att följa exemplet.
Händelsen har tilldragit sig en
ingalunda smickrande uppmärksam-,
het. Kedan första intrycket måste
framkalla undran öfver att en
demonstration af så ovanligt slag
kunnat framkallas endast af den
anledningen, att en utomstående tidning
framkastat en insinuation och att
denna blifvit af »vissa
föreningsmedlemmar» godtagen. Att insinuationer
af ifrågavarande art framkastas och
vinna tilltro åtminstone hos några,
är en så alldaglig företeelse, att
personer i offentliga ställningar böra
kunna taga densamma med
någorlunda bibehållen sinnesro.
Enligt de underrättelser, vi
beträffande den utbrutna söndringen
erhållit, lär anledningen till densamma
egentligen varit olika meningar i den
frågan, huruvida föreningens
förhandlingar borde vara tillgängliga för
tidningsmän eller icke. För åtta år
sedan skall det en gång hafva händt,
att referenten från en numera
upphörd tidning vid något
föreningssammanträde tagit till orda och yttrat
sig på ett för åtskilliga medlemmar
mindre tilltalande sätt. Med
anledning häraf fattade föreningen samma
år det beslutet, att dess möten vore
att betrakta som enskilda, dock med
rätt för ordföranden att tillåta eller
vägra utomstående personer, hvilka
icke äro lärare, att öfvervara
sammanträdena. Till en början
bestämdes äfven, att meddelanden till
pressen finge gifvas endast för så vidt
föreningen för hvarje särskildt fall
sådant beslöte. Men efter någon tid
medgafs, att föreningsmedlem finge
lämna skol- och platstidningar
referat öfver frågor, som af honom
an-såges böra komma till utomståendes
kännedom.
Beslutet om pressens absoluta
utesträngande skall dock aldrig ha strängt
tilllämpäts förr än under senaste
arbetsår, sedan stadens
folkskoleinspektör blifvit föreningens ordförande.
Förut ha tidningsreferenter, hvilka
vid något enstaka tillfälle infunnit
sig, opåtalt fått öfvervara
förhandlingarna. Först från och med i
höstas har ordföranden på det sätt
till-lämpat den i hans hand lagda
befogenheten, att han konsekvent
af-visat tidningsreferenter, som
infunnit sig.
Då nu några ^f föreningens
medlemmar funnit det otidsenligt, att
lärarekåren skulle på sådant sätt
gömma sig undan för offentligheten, blef
frågan upptagen till förnyad
behandling vid föreningens första
sammanträde innevarande år. Debatten skall
hafva varit synnerligen het. Å ena
sidan framhölls, att lärarekåren hade
intet att förlora men allt att vinna
på att .dess åtgöranden och
önskningar beträffande folkupplysningens
viktiga sak blefve kända och
förstådda i så vida kretsar som
möjligt, samt att väl numera knappast
någon förening i vårt land, som
verkade för humanitära syften, på
dylikt vis af sp ärrade sig från
allmänheten; icke ens prästkonferenser
brukade ju sluta sina portar för
referenter. A andra sidan framhölls,
att det vore obehagligt att se sina
namn skylta i tidningarna och
understundom äfven sina anföranden
mer eller mindre vanställda;
lärare-kåren borde få förehafva sina
angelägenheter i lugn och fred utan att
generas af främmandes närvaro.
Den senare uppfattningen delades
af det öfvervägande flertalet, och
beslutet blef, att portförbudet skulle
stå fast.
Då man känner den skygghet för
offentlighet, som ännu är allmänt
gängse bland kårens kvinnliga
medlemmar, är detta beslut i och för sig
mindre att undra på.
Man kan fatta och i viss mån
äfven sympatisera med denna
skygghet. Men uppenbart är, att
densamma icke harmonierar med de anspråk
på delaktighet i samhällsarbetet, som
vår tids kvinnor och kanske icke minst
dess lärarinnor med rätta göra anspråk
på. Det är onekligen en uppenbar
själfmotsägelse att å ena sidan stå i
offentlighetens tjänst och där fordra
likställighet med de manliga
arbetskamraterna samt å andra sidan
detta oaktadt vilja krypa in i
kakelugnsvrån, när man afhandlar
sådana angelägenheter, som icke
tillhöra privatlifvet utan den
verksamhet i samhällets tjänst, man
utöfvar. Och det är ett fullkomligt
misstag, att en kvinna skulle behöfva
förlora något af det kvinnliga i sitt
uppträdande, därför att hon talar
under känslan af ett offentligt
ansvar. Om afhandlandet af allmänna
^ärenden endast i privata kotterier är
»kvinnligt», så är det åtminstone icke
kvinnligt i det ordets vackra och ädla
betydelse. Vår lärarinnekår står i
många afseenden högt, men i detta
stycke befara vi, att mycket i dess
s j älf uppfostran ännu återstår ogjordt.
Att en ortstidning, som hyser så
lifligt intresse för folkskollärarekårens
angelägenheter, att den vill skicka
referenter till dess
föreningssammanträden, icke kan sympatisera
med skräcken för offentlighet, säger
sig själft. I betraktande häraf kan
inan ej förvåna sig öfver, att
Sundsvallsföreningens ifrågavarande beslut
i nämda tidning framkallat ett skarpt
klander. Man kunde visserligen
önskat, att detta klander erhållit en
mindre bitter form. Men att med
anledning af detsamma vidtaga
sådana åtgärder som att sammankalla
extramöte och arrangera massutträ-"
den m. m. d. förefaller verkligen
bra egendomligt. Särskildt tager det
sig mindre väl ut att i spetsen för
en sådan demonstration finna kårens
närmaste förmän:
folkskoleinspektören, skolrådsordföranden och förste
läraren. Förmodligen skall det väl
vara mot dessa, som beskyllningen
att folkskollärarekåren föres »i
andligt ledband» i främsta rummet är
riktad. Men om denna beskyllning,
såsom vi vilja förmoda, är obefogad,
hvarför då gifva densamma en
åtminstone skenbart så slående
bekräftelse som den genom
klubbnedläg-gelsen och signalen till massutträde
erhållit? Det är ju alldeles, som om
vederbörande velat med största
möjliga eklat förkunna: ja, det är sant,
vi vilja ha lärarekåren i frid och rö
för oss själfva, och om offentligheten
lägger sig i vårt förhållande till våra
underlydande, så ge vi dessa en
påtryckning, att de samlas med oss i
en sluten krets, där inga skiljaktiga
meningar vidare få komma till tals.
Förmodligen ligga bakom hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
