Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (1,109.) 1 april 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 13
liga uti att lärarinnan på detta sätt blef
beroende af barnens föräldrar och de
missförhållanden, kryperi, partiskhet etc.,
som lätt kunde alstras därigenom, önska
vi alls icke, att denna sed skulle
upplifvas, men anföra skillnaden mellan
förr och nu för att belysa ännu en
orsak till att vår lön blifvit mindre än
för ett å två tiotal år sedan.
Seminarieutbildningen har på sina
orter under senare åren förlängts.
Inackorderingspriset under lärotiden har
stegrats, och dessa båda förhållanden
bidraga till att göra skuldsättningen för
de yngre bland oss större nu än för
t. ex. 25 år sedan. Huru skall 300 kr.
räcka till att afbetala skulden med, när
denna summa icke vill räcka för oss att
lefva på? Den unga lärarinnan (läraren)
står därför inför nödvändigheten att
underkasta sig de mest öfvermänskliga
försakelser. Möbler och husgeråd måste
anskaffas. Ny skuldsättning måste då
ofta göras. År efter år har hon (han)
att kämpa sig fram med det minsta
möjliga i mat och kläder. Har hon (han)
så ett lefvande intresse för sitt kall, så
vill hon (han) skaffa sig pedagogisk
litteratur, besöka skolmöten o. s. v. Denna
lust till fortsatt utbildning hafva många
af oss, ja de flesta, måst undertrycka
till följd af den knappa lönen. När vi.
efter 10 år fått vår lön höjd till 350
kr., har denna trängtan efter fortsatt
utbildning hos mången totalt upphört. Nöd,
fattigdom och försakelser hafva gjort
oss förslöade. Huru hämmande för
skolarbetet detta varit, säger sig själft.
I ödmjukhet anhålla vi, lärarinnor
och lärare vid Sveriges mindre folk- och
småskolor, samt vi, biträdande lärarinnor
och lärare vid landets folkskolor, att vår
grundlön först och främst måtte höjas
till 400 kr, och så våra ålderstillägg
framflyttas. Det synes oss som en
orättvisa, att vi skola arbeta dubbelt så
många år och få hälften så stort
ålderstillägg som folkskollärarne. Dock äro vi
nöjda, om ålderstilläggens storlek tills
vidare bibehålles, blott de utbekommas
efter 5 och 10 tjänsteår.
Det finnes bland oss en grupp
småskollärare och lärarinnor, som benämnas
oexaminerade. Åtskilliga af dessa hafva
under 1870-talet genomgått seminarium
men sedermera af en eller annan orsak
ej förnyat examen. Dessa hafva det i
ekonomiskt hänseende ännu sämre än vi
öfriga. Vi påpeka det orättvisa i att
för småskollärare och småskollärarinnor
en sådan minskning i lönen gjorts, när
vederbörande genomgått seminarium före
en viss tid, under det för folkskollärare
och folkskollärarinnor ingen som helst
löneminskning stadgats, och dock finnes
det många af dessa senare, som endast
genomgått hälften så lång semiriariekurs
som nu erfordras. Tilläggas må, att
åtskilliga af dessa s. k. oexaminerade
småskollärarinnor genomgått lika lång
lärokurs som senare tiders lärarinnor.
Un-derdånigst anhålla vi, att äfven dessa
s. k. oexaminerade lärares och lärarin-
nors löner måtte höjas till 400 kr., på
samma gång som vi önska, att för
framtiden endast . examinerade småskollärare
och lärarinnor måtte få tillsättas.
De ålderstillägg, som beviljats oss, äro
vi tacksamma för, men bedja dock få
framdraga en olägenhet, som medföljt
dem. Det finnes exempel på att det
nästan är omöjligt för lärarinna
(lärare) af ofvan nämda kategori, som
erhållit ålderstillägg, att få plats, i
händelse den skola upphör, vid hvilken hon
(han) tjänstgjort. Detta kommer sig
däraf, att kommunerna vilja hafva sin
lärarepersonal för så liten lön som
möjligt. Vi bedja, att om möjligt något
måtte göras för att aflägsna från oss
denna orsak till stora bekymmer. Med
den osäkra ställning, vi för närvarande
hafva, kunna vi icke annat än med oro
se framtiden an. Tio å femton tjänsteår
äro för oss ingen merit utan tvärtom.
Vi anhålla därför underdånigast och i
ödmjukhet att äfven denna sida af vår
lönefråga måtte beaktas.
Länge hafva vi i tysthet lidit och
hoppats på en förändring till det bättre
i vår ekonomiska ställning. Nu hafva
vi ändtligen fattat mod och framlagt
våra önskemål och våra bekymmer i det
hopp, att vår tryckta ställning måtte
blifva föremål för öfverhetens omtanke
och att inom en snar framtid en bättre
ekonomisk ställning beredes oss genom
att vår lagstadgade minimilön höjes
till 400 kr. och att de två ålderstill-
läggen å 50 kr. hvardera framflyttas,
så att de utbekommas efter 5 och 10
års tjänstgöring.
Redan innan förenämda petitions
-listor utskickades, inkommo från flera
kretsföreningar och från enskilda
småskollärarinnor till centralstyrelsen
för Sveriges allmänna
folkskollärare-förening motioner därom, att
centralstyrelsen måtte vidtaga åtgärder för
åstadkommande af en löneförbättring
åt småskollärarinnekåren.
Med anledning af dessa motioner
har som bekant centralstyrelsen
beslutat att till det stundande
ombudsmötet för landets lärarekretsar
han-skjuta detta ärende på samma sätt
som frågan om löneförbättring åt
folkskollärarekåren. För egen del har
centralstyrelsen ansett, att man borde
söka verka för sådan förbättring i
småskollärarinnornas ekonomiska
villkor, att grundlönen blefve 400 kr.
med tre ålderstillägg å 100 kronor (de
senare utgående helt och hållet af
statsmedel) samt att lönen för
oexaminerad småskollärarinna höjdes till
400 kronor. Ålderdomsunderstödet
borde höjas till 75 procent af den
lagstadgade kontanta lönen.
Då under förra året frågan om en
mera tryggad rättslig ställning för
småskollärarinnorna behandlats i
lärarekretsarna och en petition rörande
denna sak nu skall i enlighet med
kretsarnas beslut ingifvas till k. m:t,
har centralstyrelsen funnit det
lämpligast att, innan annan åtgärd i
lönefrågan vidtages, behandla den vid
ombudsmötet för vinnande af enighet
i önskningarna samt för
åstadkommande af en samlad och väl
öfver-vägd opinion.
»Flädie-affären.»
Uti de stora länderna har under
mansåldrar rasat en strid om
religionsundervisningen i skolorna. De
rivaliserande kyrkosamfunden hafva
kifvats med hvarandra om barnen,
ty »den som har ungdomen i sitt
våld, han har ju ock framtiden».
Mångenstädes har på grund häraf
skolan blifvit en lekboll i de
hvarandra aflösande partiernas händer. Så
i Tyskland, i Belgien, i Frankrike.
I vårt land ha vi hittills varit
någorlunda förskonade från de våldsamma
slitningar i f örevar ande hänseende,
som annorstädes hört till ordningen
för dagen. Visserligen har man äfven
hos oss gång efter annan hört spridda
röster yrka på
religionsundervisningens afskiljande ur skolan och
hänvisande till hemmen. Men merendels
hafva dessa röster icke väckt någon
starkare anklang, och man har
hän-gifvit sig åt den förhoppningen, att
frågan om religionsundervisningens
ordnande skulle i Sverige komma att
lösas icke genom ett slags
amputa-tion utan genom en naturligt
fortskridande utveckling, icke pä politisk väg
utan på rent pedagogisk.
Men det teologiska oförståndet, som
i alla tider varit
religionsundervisningens farligaste fiende, har
tydligen ej så velat. Där inga
anledningar till oro finnas, där skapar det
själft sådana.
Sällan har
kristendomsundervisningens ställning i våra skolor blifvit
så betänkligt skakad som genom den
s. k. Flädie-affären, hvilken under
senaste tiden i synnerligen höggrad
tagit allmänna uppmärksamheten i
anspråk.
Förloppet är våra läsare väl
bekant. En f. d. tegelslagare Aug.
Carlsson har genom flit och x ihärdighet
lyckats arbeta sig upp, så att han
kunnat köpa ett litet hemman. Han
är ansedd som en arbetsam och
skötsam man och åtnjuter godt förtroende
för karaktär och vandel. Men han
hyser »frireligiösa» tänkesätt och vill
ej, att hans barn skola erhålla en
katekesundervisning, där dessa
tänkesätt fördömas. Han bereder dem där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
