Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 16. (1,112.) 22 april 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 16
SVENSK LÄRARETIDNING,
271
3, Hvarje lärares undervisningskonst
måste individualiseras efter hans
personlighet. En hvar måste därför utbilda sitt
eget undervisningssätt och sin egen
däremot svarande pedagogiska teori. Någon
allmängiltig sådan teori är därför icke
möjlig. Och försöket att gifva
allmängiltighet åt en viss pedagogisk teori leder
till ett skadligt tvång på
lärareindividu-aliteterna. Den med anspråk på sådan
giltighet för alla uppträdande
vetenskapliga pedagogiken är därför icke blott
gagnlös, utan rent af skadlig.
Äfven i denna åsikt ligger såsom i de
flesta villfarelser en kärna af sanning.
Undervisningen bör individualiseras ej
blott efter de olika lärjungarnes behof,
utan äfven allt efter den egendomliga x
arten af skilda lärarepersonligheter. Detta
är just en af de viktigaste grundreglerna
i en sund pedagogisk teori. Men detta
utesluter visst icke möjligheten och
behofvet af en allmängiltig pedagogik. De
människokroppar, som läkaren har att
behandla, äro ock inbördes olika; icke
två äro fullständigt lika vare sig i sin
byggnad eller i sina funktioner. Men
detta hindrar icke, att läkaren såsom
ledning vid sin praxis betjänar sig af en
allmängiltig fysiologi, som gäller om det
hos människokropparna, trots alla
olikheter i det mera detaljerade, verkligt dock
lika eller likartade. Äfven
lakareindiyidu-aliteterna äro olika, och hvarje skicklig
läkare har i viss mån utvecklat sin egen
medicinska metod, men detta på
grundvalen af en allmängiltig medicinsk
vetenskap. Tillämpas analogierna från detta
exempel på läraren och hans
individualiserande undervisningskonst, så torde ej
kunna förnekas, att äfven den sistnämda
kan draga gagn af en allmän pedagogisk
teori, hvaraf läraren har att med sund
takt göra de klokt individualiserande
tillämpningarna.
Kanske vill man till sist svara mig,
att väl en pedagogisk vetenskap i och
för sig kan vara möjlig, och äfven, örn
den funnes, mycket nyttig, men:
4. Det finnes ingen vetenskaplig och
praktiskt värdefull pedagogisk teori.
Där ha vi nog ytterst pudelns kärna.
Ringaktandet af pedagogiken är
förnämligast blott ett specialfall af den
allmänna psykologiska lagen: »ignoti nulla
Cupido». Det är okunnigheten om den
pedagogiska litteraturen, som förklarar
den bristande aktningen och det felande
intresset för pedagogiken. Det är
därför som man tror sig intet kunna hafva
att lära t. ex. af Rousseaus »Emile» eller
af Spencer s »Om uppfostran», af
Pesta-lozzis skrifter eller den rika mängd
pedagogiska specialafhandlingar, som
publiceras i det nutida Tyskland. Man
känner icke det entusiastiskt bedrifna
barnpsykologaska arbetet i nutidens
Amerika och anar därför icke, hvad
däraf- kan vara att pedagogiskt lära.
Man vet t. ex. heller ingenting om de
experiment, som för närvarande så
flitigt bedrifvas i Tyskland för att utröna
den rätta metoden för rättskrifningsun-
dervisningen. Man har kanske heller
icke hört talas om den metodik, som
för närvarande efter uppslag från
Hamburg håller på att utvecklas rörande
den estetiska skoluppfostran. Detta för
att med några exempel belysa vårt
påstående, att det finnes en värdefull
klassisk litteratur i pedagogik och en just i
våra dagar med entusiastisk ifver
be-drifven pedagogisk forskning. Och i
samma mån som psykologien genom
empirisk forskning allt mera lär känna
själslifvets lagar och särskildt den nya
gren däraf,, som för närvarande är stadd
i så kraftig första utveckling,
barnpsykologien, äfven lyckas lyfta på slöjan
framför barnens själslif, får den
pedagogiska teorien allt fastare mark under
fötterna. Om den ännu i mångt och
mycket är skäligen ovetenskaplig, så må
man ej glömma, att den dock i klarhet
och bestämdhet äfven i sina svagaste
punkter står öfver ej blott den
pedagogiska hvardagsmeningen, utan äfven de
lärares pedagogiska föreställningar, hvilka
ej fota dessa på en i någon mån
vetenskapligt skolad teori.
Det är i allmänhet de dåliga
skåde-spelarne, som söka spela »på
inspiration», under det att scenens verkliga
konstnärer grunda sitt spel på en
af-siktlig reflexion och mycket väl veta,
hvarför de använda det eller det
uttrycksmedlet. Likaså är det en lägre
pedagogisk ståndpunkt, när man endast
»känner på sig», att
undervisningsuppgiften skall tagas så eller så, än när
man verkligen förstår sin sak, d. v. s.
kan se den i den allmänna teoriens ljus.
Teorien kan ej heller på detta område
ersätta den naturliga och genom öfning
utvecklade takten, men, väl att märka,
ingen pedagogisk smak och takt kan
heller ersätta den pedagogiska teorien.
Vi beröfva oss ett af de viktigaste
medlen för vårt skolväsens höjande, om
vi ej på allvar kräfva, att våra lärare
skola lära känna den pedagogiska
litteraturen, och om vi låta dem stå
främmande inför det nutida pedagogiska
forskningsarbetet. Förblir vårt land i
det stora hela utanför detta
internationella arbete, så afstå vi så till vida från
rangplatsen såsom ett själfständigt
kulturfolk och få .väl framgent inskränka
våra pedagogiska reformanspråk till att
ofritt följa utländska mönster. Och
samma trefvande osäkerhet, som nu så
länge utmärkt vårt högre skolväsens
utveckling, hotar att blifva permanent.
Skall ett målmedvetet utvecklingsarbete
komma till stånd, så kan därvid icke
stödet af en lefvande pedagogisk teori
undvaras. Endast i samband med dess
utveckling kan så småningom en
upplyst allmänmening i skolfrågor hos oss
utvecklas. Och då skola reformerna ej
blifva blott yttre
organisationsförändringar, utan tränga ned till det härvid
väsentligaste området, till metodernas
planmässiga utveckling.
Nytt i Flädiesaken.
För att få detta mycket omskrifna
men hittills tämligen litet undersökta
mål ställdt i klarare belysning sände
Göteborgs Handelstidning i påskas en
särskild korrespondent, d:r Sigurd
Hansson, till ort och ställe. De
intryck, som d:r Hansson erhållit och
som han framlagt i två långa
artiklar, öfverensstämma i det hela med
dem, åt hvilka hr J. Franzén i n:r 14
af denna tidning gifvit uttryck.
Resultaten af undersökningen äro i
hufvudsak följande.
1. Så godt som alla sockenbor
föreföllo vänligt stämda mot makarna
Carlsson. Att dessa voro kända för ett godt
hemlif och en hedrande vandel
intygades enstämmigt. Hustrun berömdes som
en ovanligt duktig och präktig kvinna,
och mannen, som fört ett tämligen vildt
ungdomslif, hade efter giftermålet blifvit
ordentlig och skötsam. Båda voro
emellertid fanatiska pietister, hvilka
hänsynslöst fördömde annorlunda tänkande.
Fientligheten mot statskyrkan hade hos
dem alstrat ovilja äfven mot skolrådet,
emedan statskyrkoprästen vore skolrådets
ordförande och ledande person.
2. Enligt åtskilliga sockenbors
enstämmiga vittnesbörd hade redan
kyrkoherden Härstedt erbjudit Carlsson, att
barnen skulle slippa
katekesundervisnin-ningen, blott de ginge i skolan. Carlsson
hade gjort hemställan härom till
folkskolläraren men icke till skolrådet, ehuru
läraren hänvisat honom till detta. Pastor
Ekström upprepade inför korrespondenten
sin förut å skolrådets vägnar framställda
försäkran, att Carlssons barn skulle
sluppit, katekesundervisningen, ifall.de
annars gått ordentligt i skolan. Han hade
förut vid tjänstgöring i Hör j a, där det
funnes många baptister, som icke
formellt utträdt ur statskyrkan, tillämpat
denna metod, hvilken vore enda sättet
att trygga barnen en god undervisning.
Något anbud i den vägen hade han dock
ej gj°rt Carlsson, och han ansåg dennes
åberopande af katekesen endast utgöra
ett svepskäl, användt för att dölja rent
ekonomiska bevekelsegrunder.
3. Enligt flera sockenbors bestämda
uppgifter hade Carlsson redan för länge
sedan yttrat, »att katekesen vore lögn
och det öfriga behöfde barnen icke; de
vore ändå goda nog för att mjölka kor,
och något |nnat blefve de icke; de, som
lära mycket, bli bara bedragare» o. s. v.
I motsats till dessa utsagor förklarade
dock makarna Carlsson, att enda skälet
för barnen» afhållande från folkskolan
vore katekesläsningen; talet örn
mannens ovilja mot undervisning öfver
hufvud berodde endast på löst prat.
4. Vid korrespondentens samtal med
Carlsson medgaf denne, att hvarken han
eller hans hustru rore kompetenta att
undervisa barn; ingen af derå kunde
t. ex. metersystemet. Barnen hade
»undervisat hvarandra»; sedan äldsta flickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
