Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 23. (1,119.) 10 juni 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 23
SVENSK LÄRARETIDNING.
403
bekomna och använda medel skall af
Eder insändas före september månads
utgång till direktionen öfver k,
gymnastiska centralinstitutet.
Då det är första gången, som kurser
i denna form förekomma, och då det
är i hög grad önskligt att finna ett fullt
verksamt och tillfredställande sätt för
uppfostrande kroppsöfningar
införlifvande med folkskolorna öfver hela vårt
land, förväntar sig direktionen, att Ni
söker fullgöra det Eder här gifna
uppdraget med allt det intresse och den
värme, som saken förtjänar..
För att tillgodogöra vunna
erfarenheter, bör Ni i sammanhang med den
ofvan omnämda redogörelsen insända
berättelse till direktionen öfver öfningar
-nas förlopp; deras fördelning under
dagen; huru de verkat i afseende å vunnen
förmåga hos deltagarne; huru dessa
uppskattat dem; huruvida tiden varit
tillräcklig; huruvida ortsmyndigheterna
(stadsfullmäktige, landsting och skolråd)
äro villiga att bidraga med halfva
omkostnaden, ifall dylika öfningar skulle
förläggas till samma eller nära belägen
ort ett kommande år, samt huru stort
antal folkskollärare, som i kursen
deltagit. Till denna berättelse äger Ni
dessutom att foga de förslag, till hvilka
den af Eder vunna erfarenheten kan
gifva anledning.
Läroverksfrågan ur social
synpunkt.
Den i flera afseenden
beaktansvärd^ reservation/ som lektor Nils
Höjer afgifvit till senaste
läroverkskommittés betänkande, utmärker sig
bland annat för den klarhet,
hvarmed reservanten kännetecknar den
olika sociala karaktären af de tre
skolarter för barn och ungdom, hvaraf
vårt offentliga undervisningsväsende
skulle komma att bestå, ifall
kommitténs förslag om den s. k.
realskolan blefve genomfördt.
Målet för realskolans verksamhet
angifves af kommittén vara
bibringandet af »allmän medborgerlig
bildning». Af den förklaring kommittén
härå lämnat, säger reservanten,
»synes tydligt nog framgå, att därmed
afses medelklassens allmänbildning^.
Att detta verkligen är kommitténs
mening bestyrkes till fullo af dess
uttalanden, att de förmögnare eller
högre samhällsklasserna »för sina
barns skolgång i regeln ej pläga
tänka sig något annat slutmål än
mogenhetsexamen».
Utgående från dessa kommitténs
yttranden tillägger reservanten för
egen del:
»Är nu den allmänna medborgerliga
bildningen medelklassens allmänbildning,
så är folkskolans underklassens och
stu-dentkursen öfverklassens. Gränserna
mellan dessa tre samhällsklasser, som
under skiftande former alltid funnits och
väl också måste finnas i hvarje
civilise-radt samhälle, äro ständigt flytande, och
till regel söker hvar och en för sina barn
den bildning skur s, som han kan högst
åstadkomma, hvarvid utslaget fälles af
förmögenhet, energi och begåfning. (Ett
undantag från denna regel, som blir af
allt mindre betydelse för hvarje år, som går,
är vår bofasta allmoges vana att sända
sina barn till folkskolan och dess
fortbildningskurser, folkhögskolan,
landtman-naskolan etc., ehuru större delen af denna
allmoge ekonomiskt sedt torde höra till
medelklassen eller öfverklassen.) På
grund af den moderna pedagogikens
fulländning i fråga om att bibringa ett visst
kunskapsmått eller examenspensum
äfven åt mycket klent begåfvade lärjungar,
spelar sistnämda faktor endast en
jämförelsevis underordnad roll, i synnerhet som
den bemedlade kan genoni kvarsittning i
klasserna till en del ersätta sin bristande
begåfning. Detsamma gäller om energien,
som dock äfven därigenom inverkar, att
föräldrarnas ringare bemedling kan i
hög grad ersättas af deras förmåga att
försaka för sina barn. I stort sedt är
det således förmögenheten, som bestämmer
graden af hvars och ens skolbildning eller
bildningskursens omfattning, hvarvid dock
bostad så till vida inverkar, att
förmögenheten eller den kompenserande
energien hos föräldrarna måste vara större
på landet och sådana mindre orter, där
det icke finnes läroanstalter för
meddelande af högre bildningskurser.»
För hvar och en, som verkligen
känner förhållandena och icke
förblindas af fördomar, är det
uppenbart, att lektor Höjer genom denna
sammanträngda karakteristik träffat
spiken midt på hufvudet.
Men för många synes den sanning,
åt hvilken han här gifvit ett så klart
och otvetydigt uttryck, vara ett
mycket surt äpple att bita uti.
Bland dem, som så tycka, finnas,
förklarligt nog, äfven åtskilliga af
hans kamrater vid läroverken. Den
sociala rättfärdighetens grundsats
tränger sig i vår tid allt
oemot-ståndligare fram till allmänt
erkännande, och den tanken, att stat och
kommun skulle tillhandahålla
särskilda skolor åt särskilda
samhällsklasser, blir med hvar dag allt mera
förhatlig. Om skillnaden mellan
folkskolan och allmänna läroverkets lägre
klasser väsentligen är social, huru
skall man då i längden kunna
försvara de senares existens vid sidan
af den förra? Å denna fråga gifves
endast ett svar. Vill man principiellt
och för all framtid häfda de lägre
läroverksklassernas berättigande, så
måste man säga: »det är icke sant, att
det i stort sedt är förmögenheten, som
bestämmer valet af skolart; allmänna
läroverket är lika väl som
folkskolan en bildningsanstalt för hela vårt
folk, alltså äfven för de sämre
lottade samhällsklasserna*. Kan man
göra detta påstående gällande, då
kan man ock lätt tillropa
anhängarne af det gamla krafvet på
folkskolan som bottenskola: »sök icke
att gifva allmänna läroverket skenet
af att vara en skola hufvudsakligen
för medelklassens och öfverklassens
barn; låt äfven läroverksläraren få
känna det som sin stolthet och ära
att vara icke blott den ena eller
andra samhällsklassens uppfostrare,
utan uppfostrare åt alla
samhällsklasser, åt folkets barn i
vidsträcktaste mening taget!»
Frågan är nu blott, om man
verkligen med ringaste utsikt till
framgång kan försöka att göra detta
påstående gällande - väl att märka
icke såsom en lustig paradox utan på
fullt allvar.
»Försöka duger», heter det. För
att ådagalägga, att allmänna
läroverket är en skola äfven för
underklassen, har man nyligen från
läroverkshåll hänvisat till
läroverkskatalogernas föräldraregister, i hvilka,
som det sagts, »beteckningar för de
oansenligaste yrken (t. o. m.
gastän-dare och timmermän) förekomma i
ganska rik omväxling med mer
ansedda yrkesgrenar».
Hänvisningen är oförsiktig. Ty
huru förhåller det sig i själfva
verket?
Senaste tillgängliga kataloger för
Stockholmsläroverken omfatta ett
lärjungeantal af 3,173. Af dessa
gossars fäder skulle sammanlagdt
omkring 400 kunna räknas till det s. k.
»småfolket». Men de höra snarare
till underbefälsklassen inom
samhället än till underklassen; de flesta äro
nämligen bokhållare, vaktmästare,
verkmästare, förmän o. s. v.
Härtill kommer, att söner af personer
tillhörande denna kategori
hufvudsakligen träffas i de lägre klasserna af
Katarina och Kungsholms lägre
läroverk; i öfrigt äro de ganska
tunnsådda. Så vidt man af titlarna kan
döma, synas högst 130 tillhöra
kroppsarbetsklassen, och till och med af
dessa måste de flesta alldeles afgjordt
hänföras till arbetsklassens öfre lager:
gravörer, xylografer, litografer,
foto-typörer, stereotypörer, galvanisörer,
emaljörer, mekaniker, maskinister, o. d.
Af de omtalade »timmermännen»
ha vi ej vid ett hastigt of verslag
lyckats hitta mer än 5 och af »gas- och
lykttändare» endast summa 4. Ifråga
om fäder tillhörande de allra
»oansenligaste, yrkena» har det roat oss
att här och där på vinst och förlust
slå upp Stockholms telefonkatalog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
