Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 28. (1,124.) 15 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 28
SVENSK LÄRARETIDNING.
511
mening, stödd på historiska fakta, hafva
förklarat, att den hittillsvarande
folkskoleinspektionen verkligen nträttat och
fortfarande uträttar mycket godt, och
att det funnits och finnes
folkskoleinspektörer, som gjort och göra allt hvad
de under förhandenvarande
omständigheter kunnat och kunna för att främja
folkskolans utveckling. Då jag icke
dess mindre påyrkar en reform af
folkskoleinspektionen, så beror detta på min
lika bestämda uppfattning, att
inspektionen dock icke tillnärmelsevis uträttat,
hvad en folkskoleinspektion bör uträtta.
Orsaken till detta är icke så mycket att
söka hos inspektörerna som fastmera
uti det system, som hittills varit
rådande. Den åsyftade reformen bör
därför bestå i ett utbyte af detta system
mot ett mera ändamålsenligt. För
frågans belysning torde det vara lämpligt
att först kasta en blick på
folkskoleinspektionens historia.
Yrkandet på ett annat
inspektionssystem än det nuvarande är ingalunda
nytt. Det är tvärtom lika gammalt som
folkskoleinspektionen själf; ja, det är
till och med äldre. Ty då
folkskoleinspektionen 1861 kom till och då den
uppdrogs åt ett stort antal icke-fackmän,
hvilka på lediga stunder skulle utöfva
den som en bisyssla, så gick denna
anordning stick i staf mot hvad de
personer afsett, hvilka för inspektionens
tillkomst varit som mest verksamma.
Initiativet till folkskoleinspektionen
togs nämligen redan 1853, då Per
Sahlström, den kände folkbildningsvännen,
inom bondeståndet väckte motion i
ärendet. Sahlström ville hafva
folkskoleinspektionen ordnad på följande sätt:
1. Inspektörerna böra uteslutande ägna
sig1 åt sitt inspektörskall. Därför föreslog
han, att de skulle erhålla en årlig lön af
1,800 å 2,000 kronor, en summa, som för
den tiden icke var så liten.
2. De skola vara fackmän. Han
förklarar, att inspektionen skall mindre afse det
yttre af organisationen än det inre, d. v. s.
själfva skolan och undervisningen.
Inspektörerna skola »väcka, lifva och råda* lärare
och lokalmyndigheter, där så behöfves.
Inspektören skall närmast vara ett slags
>riks-skolmästare>. Och så hänvisade Sahlström
till Torsten Eudenschöld som exempel för
en sådan »riksskolmästare».
3. Inspektörerna böra därför till en
början vara endast ett fåtal, ty det är icke lätt
att finna många personer med tillräcklig
insikt, erfarenhet och nit. Sahlström
föreslog 4.
Motionen af styrktes visserligen af
statsutskottet och föll i riksdagen. Men
hvarken inom utskottet eiler inom
riksdagen föll det dock någon in, att
inspektionen skulle kunna utöfvas såsom
en bisyssla, icke heller att andra
personer skulle kunna användas för upp
draget än sådana, som genom studier
och erfarenhet för detsamma vore
särskildt kvalificerade.
Den framkastade tanken mognade
emellertid, och redan vid 1859-1860
års riksdag framlade k. m:t proposition
i ärendet. Men att k. m:t har för
afsikt att de anordna inspektionen på ett
annat sätt än det, folkbildningens
vänner i riksdagen angifvit, framgår tydligt
af propositionen. Där sättes
inspektörernas uppgift helt allmänt till »att
besöka skolorna samt öfver deras tillstånd
och behof ingifva berättelse». Nu
tillstyrkte statsutskottet, och riksdagen
beviljade för ändamålet begärda 17,000
kronor. Inom riksdagen tänkte man sig
då, att inspektionen skulle
hufvudsakligen läggas i händerna på
seminarie-föreståndarne, hvilka då ansågos såsom
fackmän på området.
K. m:t tillsatte emellertid 1861 icke
mindre än 20 folkskoleinspektörer,
nämligen 8 präster, 2 seminarielärare, 6
läroverkslärare, l konsistorienotarie, l
militär, l folkskollärare och l, som
endast var inspektör.
Härmed hade inspektionen från
början kommit in på en olycksdiger afväg.
Nu är det ju så i allmänhet, att om
J. FRANZÉN.
man kommit in i ett visst spår och där
fått fart, så framhärdar man på grund
af tröghetens lag i det inslagna spåret,
och det är ytterligt svårt att vända om.
Så ock här.
Med det 1861 införda
inspektionssystemet har aldrig rådt allmän
belåtenhet. Den då igångsatta
inspektionsvagnen har man därför gång efter annan
med mer eller mindre kraftiga ryck
sökt hejda och få den att vända om.
I de trakter af vårt land, där
intresset för folkbildningen var något mera
vaket, fann man snart, att
statsinspektionen var allt annat än verksam och
tillfredsställande. Vid sidan af statsinspektörer
förordnade därför flera landsting egna
inspektörer, som de själfva bekostade.
Men huru förtjänstfullt detta än var i
och för sig, medförde det dock sina
olägenheter. Det kunde ju nämligen
hända, att landstingets och statens
inspektör voro af olika mening, och att
den ene förbjöd, hvad den andre befallt.
Så’ var enheten bruten.
För att få någon reda i dessa
förhållanden och på samma gång draga
fördel af landstingens offervillighet väckte
C. J. Meijerberg, som var Stockholms
egen folkskoleinspektör, vid riksdagen
1867 motion om att landstingen måtte
beredas tillfälle att afgifva förslag om
lämpligaste sättet för
folkskoleinspektionens ordnande i hvarje län. Utskottet
föreslog en skrifvelse i ärendet till k.
m:t, och detta förslag bifölls i båda
kamrarna.
För oss, som nu lefva, är det ganska
intressant, att se särskildt huru första
kammaren på den tiden ställde sig till
den då och nu påyrkade reformen.
Grefve Alb. Ehrensvärd vände sig
särskildt mot inspektionen som en bisyssla
och redogjorde för huru man i
Bohuslän sökt och lyckats komma ifrån detta.
Där hade landstinget till inspektion
beviljat 2,500 kronor årligen. Så hade
det utsett sin egen kandidat till sysslan
och därom underrättat domkapitlet.
Domkapitlet hade då föreslagit samme
kandidat hos k. m:t, och så hade han
blifvit utnämd. Statens och landstingets
inspektör vore således här en och samma
person, som uppbar både statens och
landstingets aflöning, och därför kunde
han nästan uteslutande ägna sig åt sitt
inspektörskall. På samma sätt borde
saken kunna ordnas i andra län.
Därigenom skulle vi närma oss det mål,
som hägrar för oss alla: en väl ordnad
folkskola*
I fråga öm fackmantiainspektion
yttrade biskop Landgren:
Det fordras mera instruktion än
inspektion. I många församlingar ligger
undervisningen i lägervall. Det fordras därför
en man med kännedom om pedagogikens
nuvarande ståndpunkt; en man, som med
den varma kärlek, hvilken en högre insikt
gifver, kan handleda vederbörande lärare i
konsten att undervisa. Detta är omöjligt
för män, hvilka icke gjort folkskolans
utveckling till sin lifsuppgift. Kunna vi icke
skaffa oss till inspektörer män, som äga
verklig sakkännedom i sitt fack och däitill
ägna’ alla sina krafter, fruktar jag, att
inspektionen icke bär några stora frukter.
Skrifvelsen till k. m:t kom som sagdt
till stånd, men någon ändring i
systemet ägde icke rum. Detta var 1867.
Sedan dess har frågan om
folkskoleinspektionen alltjämt med smärre
mellanrum dels på grund af motioner, dels
på grund af statsrevisorernas
anmärkningar varit föremål för riksdagens
behandling, och, mitt herrskap, det är ju
ganska betecknande, att reformkrafven
under de 43 år, som gått, sedan
folkskoleinspektionen tillkom, alltid varit
desamma, och att dessa reformkraf
kommit från de mest skilda håll.
Folkskoleinspektörer, som uteslutande ägna sig åt
sitt inspektionskall, och
folkskoleinspektörer, som äro fackmän: se där i korthet,
hvad man begärt. Må det tillåtas mig
att ägna några ord åt hvartdera af dessa
reformkraf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
