Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 28. (1,124.) 15 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 28
sig här endast om statsinspektörerna och
ville som sin åsikt uttala, att dessa borde
tagas ur lärarekåren men ej förordnas
till tjänstgöring å platser, där de förut
arbetat, på det ingenting personligt
måtte inverka på dem, att de borde
tjänstgöra mellan 30:e och 55:e
lefnads-året, förordnas för 5 år i taget och vara
skyldiga att sedan draga sig tillbaka till
sin ursprungliga plats, hvilken under
tiden borde skötas af vikarie.
Öfverläraren Alfr. Dalin i Huskvarna
fann det ej angenämt att i denna fråga
taga till ordet, men det måste ske.
Mycket godt hafva de gamla
folkskoleinspektörerna uträttat, och det fanns en tid,
då man knappast skulle kunnat önska
andra. Men den tiden är oåterkalleligen
förbi. Man behöfver blott kasta en blick
på deltagarna i detta möte - huru
många statens folkskoleinspektörer äro
här? Tre af dem alla! Kan man längre
vara blind för att det gamla systemet
är ur räkningen och att en reform måste
. ske? Till inspektörer måste Sveriges
folkskola hafva män, som känna och
samarbeta med lärarne. Det är förvisso
nyttigt att hafva läst mera än
seminariekursen - tal;n hade själf som
öfverlärare erfarenhet däraf - men han hade
också ständigt deltagit i
barnaundervisningen, Man blir oresonlig mot skolan
och lärarne, om man ej själf är med i
dagsarbetet. Och folkskolan får ej sin
rätta utveckling, förr än inledarens kraf
bli fyllda. Till dem yrkade han bifall.
(Starka applåder.)
Inledaren ville till förebyggande af allt
missförstånd understryka, att intet
personligt förhållande dikterat hans
uttalande: hans inspektör och han vore de
allra bästa vänner. Men det vore
absolut nödvändigt att få in ett annat
system. Han framhöll, att
folkskolepedagogiken vore en ny vetenskap: den
ägde ej ens en lärostol vid våra
universitet, och för öfrigt ringaktades all
pedagogik ännu i vårt land. Men af
inspektören, generalen, som skall anföra
lärareleden, fordrar man klar blick,
brinnande hänförelse och djärft mod, mod
att stupa, om så behöfves! Det är vårt
kraf. (Bravorop.)
Vid därefter framställd proposition å
de olika yrkandena besvarades
inledarens förslag till resolution med starkt
bifall och vardt således mötets, beslut.
En stor sak
var det/ som den bekante
pedagogiske skriftställaren Nordahl Eolfsen
från Kristiania framlade för delta-
garna i Sveriges allmänna
folkskollärareförenings senaste ombudsmöte
genom det föredrag, som å annat ställe
i dagens nummer korteligen
omnämnes.
Folkskolans lärare och lärarinnor
lefva och arbeta i vår tid under helt
andra förhållanden än för en
mansålder sedan. De fingo då i
allmänhet nöja sig med en vida lägre
ekonomisk och social ställning än den,
hvarpå de nu med rätta göra anspråk.
Men detta sammanhängde därmed,
att man då för tiden på dem ställde
vida ringare anspråk än man, likaledes
med rätta, i våra dagar gör.
Hvad var det man då egentligen
fordrade af en folkskollärare? I
nittionio fall af hundra, att han skulle
plugga katekesen i barnen, så att de
»kunde den som ett vatten». Sträckte
man sina förväntningar längre, nöjde
man sig i allmänhet med att han på
ungefärligen samma sätt inpräntade
äfven någon annan liten pluggbok,
i svensk historia, geografi,
naturkunnighet e. d. Skolarbetet gick i
hufvudsak ut på läxinpräntande, och
läraren var hufvudsakligen en
lax-inpluggar e och lax förhör ar e. I
fullkomlig konsekvens härmed åtnjöt han ock
det anseende och de villkor, som
naturligen tillkomma utöfvaren af ett
så själlöst och dagsverkaraktigt värf.
Vår tids folkskollärarekår har en
helt annan uppfattning af sitt kall
och ställer helt andra kraf på sig
själf. Den betraktar sig såsom
uppfostrare och undervisare, d. v. s.
såsom utvecldare. Den har funnit, att
hvad man i första hand måste vända
sig till icke är barnets ordminne och
s träff rädsla utan dess intresse.
Tyngdpunkten i skolarbetet har härmed
flyttats öfver från läxan med
läxpre-parerandet och läxupphörandet till
själfva undervisningen.
Måhända finnas ännu en del
medlemmar af folkskollärarekåren,
hvilka icke blifvit fullt medvetna om
dessa nya fordringar eller icke vilja
böja sig därför: hvilka vilja vara
»plugghästar» men det oaktadt önska
betraktas och behandlas som om de vore
verkliga undervisare. Men tiden
vidhåller sina befogade kraf; ställer icke
läraren själf de rätta fordringarna,
så ställas dessa numera af barnen,
af föräldrarna, af myndigheterna, af
allmänheten, och den, som icke fyller
dem, han undgår ej att slutligen bli
stämplad som undermålig.
Ingen medlem af
folkskollärarekåren må glömma, att denna kår i
förevarande afseende icke befinner
sig ensam på vädjobanan. Den har
vid sin sida tvänne andra kårer: de
allmänna lärpverkens och
privatläroverkens, och med dem har den att
upptaga täflan. Blir den härvid efter,
så har den ej blott själf blifvit
distanserad, utan den har beredt samma
öde äfven åt folkskolan.
Det skall gärna medgifvas, att detta
är hårda villkor. I rent
uppfostrings-hänseende har folkskolan visserligen
en oskattbar förmån i sitt
klasslärare-system. Den enhet och helgjutenhet,
som genom detta system vinnes, är
så stor, att detsamma, hvad det
egentliga barndomsstadiet beträffar, icke
ens i de större städerna bör
öfvergifvas. Men i fråga om
undervisningen innebär å andra sidan nämda
system i visst afseende en särdeles
kännbar svaghet. Allmänna
läroverkens och privatläroverkens
undervisare äro f äcklar ar e, och om häri än
ligger en stark frestelse att sätta
facket i första rummet och barnet i det
andra, så skänker dock den
djupare fackkunskapen onekligen under
för öfrigt lika omständigheter en större
förmåga att behärska
undervisningsstoffet och att tillgodogöra sig dess
inneboende bildnings var de., Att de
akademiska studierna, sådana de för
närvarande mestadels bedrifvas, icke
utrusta blifvande lärare med något
mera afsevärdt förråd af för
barnaundervisningen användbara
kunskaper, må vara sant. Men om det är
pedagogiskt gry i en lärare, har han
utan tvifvel mycket lättare att
under fortsatt arbete följa med i
litteraturen och skaffa sig hvad han
finner sig behöfva, ifall han har
blott ett par ämnen att undervisa uti,
än om han, såsom folkskolläraren
måste, skall undervisa i allt.
Men befinner sig icke under sådana
omständigheter folkskolläraren i en
rent förtviflad belägenhet? Måste han
ej, viljande eller icke viljande, i
hufvudsak nöja sig med att dag ut och
in spela läxpreparatörens och
läxförhörarens själsmördande men dock
möjliga roll?
Jo, ifall han lämnas ensam. Ingen
kan vara hemma i allt eller hinna
med allt. Man kan till någon tid
hjältemodigt försöka det, men man
finner snart, att man kommer till
korta inför det omöjliga. Är det
månne icke erfarenheten härom, som
hos mången närmast ligger till grund
för det ofruktbara men icke desto
mindre ideligen återkommande
suckandet efter folkskoleundervisningens
»koncentration»?
Men hvad den ensamme läraren icke
kan, det kan måhända en hel
lärarekår? Månne den icke skulle kunna
åstadkomma en pedagogiskt-litterär
organisation med uppgift att för
gemensam räkning »samla
honungssaft ur alla blommor»: att
genomforska den tillgängliga litteraturen
för att därur draga fram alla de
verk, af hvilka barnaläraren med
framgång kan begagna sig, och att
med anlitande af till buds stående
vetenskapliga och litterära krafter
skapa en ny litteratur af dylik art
-T- kort sagdt: att åstadkomma ett
storartadt bibliotek för undervisningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
