Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 29. (1,125.) 22 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 29
SVENSK LÄRAEETIDNING.
531
skolhus och aflöna flera lärare. Å de
platser, dar så stor folkmängd hopat
sig, att barnantalet i den egentliga
folkskolan är för stort att af en lärare
samtidigt undervisas, å dylika platser böra
emellertid ekonomiska svårigheter
tydligen icke kunna få lägga hinder i vägen
för anställandet af flera lärare och
byggandet af flera skolhus. Det ekonomiska
underlaget i dylika samhällen kan ej
gärna vara så dåligt, att det icke
medgifver anordnandet af ordentlig
undervisning åt invånarnes barn, ty då vore
en" sådan sammanhopning af människor
på ifrågavarande platser alldeles
onaturlig och oberättigad.
Om antalet barn är så stort, att dessa
icke kunna samtidigt undervisas af en
lärare, så är detta antal äfven för stort,
om det fördelas på olika tider:
visserligen icke för stort för att deladt kunna
rymmas i en skolsal men likväl för stort
för en lärares arbetskraft, om nämligen
hvarje lärjunge skall blifva delaktig af
så pass mycket undervisning, att något
afsevärdt inflytande på hans utveckling
därigenom öfvas.
Om möjligt ännu oförklarligare är
den antydda förkrympningen af
folkskolan i de fall, där barnantalet icke är
större än att det odeladt lätteligen
kunnat så väl rymmas i en skolsal som ock
undervisas af en lärare. Under
åtskilliga förevändningar hafva emellertid,
särskildt under de senare åren, en mängd
sådana verkligen fasta skolor förändrats
till skolor med rörlig lärjungebesättning;
d. v. s. hvarannandagsläsning eller
ter-minsläsning har införts i skolan. På
somliga ställen - jag vill hoppas, att
det är flertalet - har den fördärfliga
reformen genomförts trots lärarens
protester. På andra ställen däremot har ej
ens läraren kommit sig för eller brytt sig
om att uppträda mot förkrympningen.
De fördelar, som uppgifvas skola
vinnas genom, en dylik malplacerad
anordning, äro antingen af den beskaffenhet,
att de endast förefinnas i sällsynta
undantagsfall, eller ock äro de lindrigast
sagdt skenbara. Jag anser mig därför
tryggt kunna förbigå dem. Endast en
af dessa förmenta fördelar skall jag
något beröra, nämligen den att det skulle
vara lättare att samtidigt undervisa två
klasser än fyra klasser. Därest de
läs-ordningar och kursfördelningar, som
normalplanen upptager, skola i hufvudsak
följas, är nog detta påstående riktigt.
Men de behöfva icke och böra heller
icke alltid följas. För samtliga
skolformer men särskildt för litt. E äro
väsentligen annorlunda beskaffade
Tagordningar och kursfördelningar af nöden.
Hurudana dessa borde vara, är en fråga
för sig, hvilken jag nu ej vill beröra.
Men jag finner det synnerligen af
behofvet påkalladt, att denna fråga
snar-ligen blir föremål för grundlig
ompröf-ning i skolkretsar. Den nu gällande
normalplanen betecknar i åtskilliga
hänseenden ej oviktiga framsteg i
förhållande till sina föregångare, men dess snara
utbytande mot en ny torde såväl af
nu berörda som af andra skäl kunna
anses högligen önskvärd.
Införandet af s. k. halftidsläsning har
på senaste tiden tilltagit med svindlande
fart. Enligt de till centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärareförening
inkomna uppgifterna i fråga om
öfver-befolkningen inom folkskolan har antalet
skolor, där halftidsläsning under året
aflöst normal undervisningstid, före 1896
hållit sig omkring 40, men under den
senaste femårsperioden (1896-1900) har
detta antal sprungit upp till ej mindre
än i medeltal 93 om året.
I åtskilliga delar af vårt land har det
redan gått så långt, att det är
halftids-läsningen, som rent af dominerar
skol-anordningarna på landsbygden. Så är
förhållandet i Östergötland,
Västergötland, Småland, Värmland oeh åtskilliga
delar af Norrland I andra delar af
ALEXANDER JONSSON.
landet däremot förekommer den
lyckligtvis ännu ganska obetydligt. Så är
företrädesvis fallet i Skåne och på
Gotland men äfven i landskapen omkring
Mälaren.
På somliga ställen har
hvarannandagsläsning införts till och med i de
flyttande skolorna, hvarigenom barnen där
endast erhålla undervisning fjärdedelen
af den normala tiden.
Folkskolestadgans medgifvande i fråga
om af knappad lästid (§ 14 mom. 3) har
sålunda svårligen missbrukats. Snart
nog har det ingått i folkmedvetandet på
landsbygden i stora delar af vårt land,
att half undervisningstid är det lagligen
normala, och, sedan detta skett, blir det
ytterst svårt för att ej säga omöjligt
att åter införa verkligt normala
förhållanden i detta afseende.
Den ifrågavarande minskningen af
undervisningstiden medför gifvetvis svåra
olägenheter och faror.
Eftersom lärokurserna äro i det
närmaste lika långa för skolor med af knap-
pad undervisningstid som för dem med
normal tid, blir undervisningsstoffet i
de förra hopadt i så stor mängd i
förhållande till lärotiden, att kurserna ej
hinna genomgås med tillbörligt lugn och
erforderlig grundlighet. Undervisningen
blir lätt ytlig och mekanisk, ja, den
måste ofta inskränkas till meddelande
af torra minnessaker. Genom en så
beskaffad undervisning kunna emellertid
barnens själskrafter icke vinna den
utveckling, som lifvet i våra dagar
kräfver. Dylik undervisning inger icke heller
smak och intresse för inhämtande af
kunskaper och kommer därför ytterst
sällan att åtföljas af fortsatt utbildning
efter afgången från skolan.
Där s. k. termiiisläsning förekommer,
glömma barnen under de åtta månader
långa ferierna bort, hvad de i skolad
inhämtat. Repetitionsförhören, som ju
skulle vara ett skydd mot detta
ledsamma förhållande, äro nämligen i de
flesta fall betydelselösa.
Såväl under den åtta månader långa
som ock under den hvarannan dag
återkommande ledigheten från skolan vänja
sig barnen lätt att tycka om
sysslolöshet och förlora därmed kärleken till ett
stadigvarande ordnadt arbete.
Lärarens intresse för
folkundervisningen och hans tro på dess betydelse kan
under sådana förhållanden svårligen
hållas vid makt.
Där full undervisningstid förekommer
på landsbygden, låta äfven välbärgade,
ja, förmögna föräldrar sina barn besöka
församlingens folkskola, och detta
bidrager naturligtvis i mycket hög grad
att öka eller åtminstone vidmakthålla
deras intresse för denna skola. Men,
om skoltiden minskas till hälften af det
normala, märka sådana föräldrar snart,
att undervisningens resultat blir
obetydligt, och att folkskolan icke kan
motsvara de anspråk, som numera ställas
på skolbildningen. De taga därför
vanligen sina barn från folkskolan och skaffa
dem undervisning i andra skolor. Det
är ju alldeles uppenbart, att deras
intresse härigenom i betänklig grad
kommer att öfverflyttat från folkskolan till
de andra skolor, där deras barn erhålla
undervisning, och att folkskolan således
på detta sätt beröfvas ett välbehöfligt
och värdefullt stöd. En följd häraf blir
den, att folkskolans sociala och
kulturella nivå nedtryckes, ja, att denna skola
rent af riskerar att förvandlas till en
fattigskola.
Skall folkskolan - såsom naturligt är,
och såsom vi ju hoppas - kunna blifva
en gemensam barndomsskola för hela
nationen, är det nödvändigt att stäfja
den utveckling bakåt, hvilken jag här
berört. I annat fall blir snart
folkskolan oduglig att öfvertaga den uppgift,
som vi så gärna unna densamma.
Samhället har den plikten mot sig
själft att gifva det uppväxande släktet
så väl erforderlig utbildning till kropp
och själ som ock i samband därmed ett
underlag till en efter tidsförhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
