Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (1,126.) 29 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 30
på de lefnadsbanor, som skulle stå öppna
för dem, hvilka aflagt den af senaste
läroverkskommitté föreslagna realskoleextmien.
4. Hvad de mindre städerna samt
landsbygden och därå uppväxande nya samhällen
angår, är ingen kraftig utveckling af
folkskolan med dess Öfverbyggnader
tänkbar, i fall vid sidan däraf andra skolor för
samma åldersstadium gynnas genom
understöd af stat och kommun.
Anförandet hälsades med lifligt bifall.
Därefter vidtog en stunds diskussion.
Denna öppnades af lektor Hugo Hagelin
i Nyköping. Han ville endast beröra en
detalj, nämligen den ålder, då
undervisningen i främmande språk borde taga sin
början. Detta spörsmål hade sin betydelse
om öfverbyggnaderna på folkskolan skulle
träda i närmare förhållande till läroverken.
Uti senaste läroverkskommitténs förslag
funnes ingenting vidare därom, och de strödda
uppgifter, som där lämnas, vore hvarken
korrekta eller sinsemellan
öfverensstämmande. Beklagligt vore, att man hos oss haft
en rent motsatt syn på tingen än den, som
gjort sig gällande i våra grannländer. Man
har, fullkomligt oriktigt från pedagogisk
synpunkt sedt, velat fastslå 9-10 års-åldern
som den bästa för början af de främmande
språkens studium, efter minnet skulle vara
bättre då. I Danmark har man funnit
erfarenheten visa åt rakt motsatt håll: denna
undervisning borde tvärtom framflyttas till
11-12 års-åldern. Hvarför skall Sverige
ensamt hålla på ett arf från klassicitetens
envåldsregemente utan stöd från
psykologiska rön. I Amerika har man uppskjutit
denna undervisning ända till 14 år. (Bifall.)
Folkskollärarinnan Jänny Olsson i
Norrköping meddelade de rön, som man i
Norrköping ända sedan 1860-talet kunnat göra
i fråga om en tre-klassig öfverbyggnad på
folkskolan. Hon framhöll, hur tacksam
ö.f-vergångsåldern är: hur växande stadga och
mognad göra sinnet mottagligt för
allvarliga maningar i denna de djupa intryckens
tid. Men hon framhöll ock, huru
elementarläroverket konkurrerar och drager till
sig många gossar, hvadan flickorna vida
mer besöka folkskolans högre afdelning.
Man borde därför också f. n. koncentrera
sina ansträngningar hufvudsakligen på
öfverbyggnad för flickorna, rörande hvilka
utsikterna synas störst. Frielevsystemet i
samskolorna borde inskränkas eller ock flyttas
öfver till ett högre stadium än folkskolans.
För folkets barn hade folkskolans högre
afdelning för flickor en mer praktisk
läggning än elementarläroverken för flickor,
såsom syntes särskildt af slöjdens odlande i
dessa skolor. Tahn vidrörde äfven den
fara, som ligger däri, att om en fattig,
enkel flicka kommer in som frielev bland
flickelementarläroverkens förnämare
lärjungar, får hon högre kraf på lifvet och
afsmak för gröfre sysslor. Efter den
treåriga öfverbyggnadskursen böra flickorna
vid 16 års ålder vara lämpade för att gå
in vid seminarier och fackskolor; för den
fysiska utvecklingen kunde det vara bra
att ej för länge sitta på skolbänken, och
därför kunde en särskild kurs behöfvas för
undervisning i huslig ekonomi, kvinnlig
hygien o. s. v. Därvid borde äfven de
humanistiska ämnena komma till sin rätt, icke
genom läxor utan genom föreläsningar och
själfstudier. Här borde äfven läggas mera
an på utveckling af intelligens och
karaktär. Under nuvarande förhållanden få våra
flickor till lifs en mängd franska glosor
o. d., men i stället borde man gifva dem
mer verklig befruktande andlig kunskap,
ledande till kroppslig och andlig hälsa, lära
dem aktning för och insikt i hemmets
hvar-dagsarbete, hvilket skulle vara mycket mer
lyckobringande. I åratal hade tal:n tänkt
öfver dessa frågor och därför hade hon
vågat uttala sina tankar i hopp, att någon af
himlens vänliga vindar ville taga hand om
fröet och låta det komma i bördig jordmån.
(Bifall.)
Folkskolläraren J. P. Olsson i Nittorp
påpekade vikten af denna fråga. Barnen
glömma bort det mesta, när de gå ut, och
därför blir en stor del af skolans arbete
värdelöst. Han ville yrka bifall till
inledarens resolutionsförslag. Särskildt skulle man
stödja och taga omhand
fortsättningsskolorna, men de borde bli obligatoriska för
ungdomen vid 15-16 år och afpassas för denna
öfvergångsålderns vanskliga tid. Gjordes
en sådan början, skulle folkbildningsarbetet
lätt nå de stora massorna.
Folkskollärarinnan Adele - Wetterlind i Jon
köping ville särskildt understryka några af
resolutionsförslagets punkter. På mindre
och undangömda platser blefve flickorna
ofta nog undanskjutna, och
fortsättningsskolan stode icke i organiskt sammanhang med
folkskolan för flickor utan blott med
goss-skolan. Denna brist måste först och
främst undanröjas, om ej folkskolan skall
öfverflyglas af flick- och samskolor, af
hvilka stundom 2 eller 3 på en plats skaffa sig
kommunalt understöd, ehuru de blott utgöra
preparandkurser för läroverket.
Läroverkselevernas fäder och målsmän neka därför
ofta anslag åt Öfverbyggnader på
folkskolan i trots af allt .hvad inspektör, skolråd
och lärarekår yrka. Öfverallt borde en högre
afdelning införas. Denna frivilliga, med ett
eller två år förlängda skolkurs hade på flera
ställen vunnit både flickornas och deras
föräldrars varma bifall.
Folkskolläraren N. J. Jonsson i Sandviken
betonade likaledes hurusom folkskolan nu
ej ger den valuta, som den kunde, och att
folkets kraf på Öfverbyggnader å folkskolan
vore fullt berättigadt.
Folkskolläraren M. Tennmani Sandö ville
närmast yttra sig med anledning af sista
punkten i resolutionsförslaget. Han ville
inlägga sin allra kraftigaste protest mot, att
kommun och stat lämna anslag åt
samskolor på alla möjliga platser. Därigenom få
dessa skolor privilegium att uppamma
social klassfåfänga. Och till styresmän och
styrelseledamöter få de platsens
stöttepinnar, som sedan hafva dem liksom
elementarläroverken till sina skötebarn, under det
folkskolan blir styfbarnet.
Sist hade inledaren ordet. Mellan högre
folkskolan och folkskolans högre afdelning
är ej annan skillnad än att den förra blott
kan upprättas i stad, där allmänt läroverk ej
finnes; den senare kan upprättas hvar som
helst. Men högre folkskolan har större
statsbidrag, såaatt den är lättare att få till stånd.
Den är ett arf från Torsten Rudenschöld s
och Siljeströms dagar, och det är en skam
att vi ej hafva flera läroanstalter af denna
art. Tal:n ville med anledning af frågans
vikt inbjuda intresserade mötesdeltagare
till ett enskildt möte följande dag. (Om
förhandlingarna vid detta möte hade vi
redan i föregående nummer ett meddelande.)
Med enhälliga, kraftiga jarop antogs
inledarens resolutionsförslag, och
mötesdeltagarna sjöngo därpå sången
»Kunskapstörst» (Svensk Läraretidnings
sångbok n:r 9). H. W-r.
Våra vänner
ombedjas att godhetsfullt verka för, att
Svensk Läraretidning varder känd bland allt
flera lärare, lärarinnor, organister,
skolrådsmedlemmar och skolvänner. Profnummer
erhålles gratis.
Reformatoriska röster.
Länge har från
folkskollärarekårens sida yrkats en genomgående
reform af den häfdvunna
kristendomsundervisningen. I det hela taget
har denna kår emellertid stått
tämligen ensam med sina reformkraf.
Allmänheten och såsom en
spegelbild af dess stämningar äfven
pressen ha visserligen vid alla möjliga
tillfällen ådagalagt det mest
utpräglade missnöje med den gängse
kristendomsundervisningen. Men deras
missbelåtenhet har af vederbörande
lämnats utan afseende och till följd
häraf hos mången småningom
öfvergått i en djupt rotad öfvertygelse, att
någon verklig förbättring af den
offentliga kristendomsundervisningen
aldrig vore att vänta, samt att den
enda »reform»,, för hvilken det lönade
sig att arbeta, alltså vore nämda
undervisnings afskiljande från den
offentliga skolan samt dess fullständiga
öfverlämnande åt hemmen och de
särskilda trossamfunden.
I detta yrkande har
folkskollärarekåren för sin del alldeles icke
kunnat finna frågans rätta lösning. Ty
dels har detsamma, så ofta det än
upprepats, aldrig blifvit något annat
än en rent platonisk önskan, aldrig
tagit formen af ett genomtänkt
praktiskt förslag, dels - och detta är
naturligtvis hufvudsaken - visar det
sig vid närmare granskning hvila
på principiellt oriktig grund.
Erkänner man öfver hufvud taget, att
religionen är en makt i lifvet och att
det religiösa behofvet tillhör
människans natur - och för att neka
detta skall man vara blindt
doktrinär - så är det svårt att finna
något inre sMl, hvarför samhället
vid ordnandet af sitt
undervisningsväsende ej skulle räkna med denna
makt och detta behof likaväl som
med alla andra. Att man i stater
med skarpa kyrkopolitiska
motsättningar varit nödsakad att tillgripa
en så konstlad och oorganisk utväg
som religionsundervisningens
utbrytande ur den allmänna skolan, är en
sak för sig samt behöfver och bör
alldeles icke vara normgifvande för
ett land, där den kyrkopolitiska
söndringen lyckligtvis är jämförelsevis
lindrig såväl till omfattning som
karaktär.
Nu antydda orsaker ha emellertid
gjort, att folkskollärarekårens kraf
på kristendomsundervisningens
förbättring hittills haft ringare framgång
än de med hänsyn till frågans
omätliga vikt förtjänat. Resultatlösa ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
