Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (1,126.) 29 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
SVENSK lÄEARETIDNING.
N:r 30
Minnen och intryck från
skolmötet.
Då man bevistar ett större Skolmöte,
får man vanligen så mycket till lifs, att
man behöfver någon tid efteråt för att
i lugn och rö ordna intrycken och så
att säga smälta den andliga spis, man
fått till lifs. Så har åtminstone
förhållandet varit med undertecknad, och
torde detta få gälla såsom förklaring
till, att dessa minnen och intryck
komma något post festum.
Den, som besökt nästan alla större
skol-möten såväl nordiska som svenska fr. o. m.
det, som hölls i Stockholm 1880, har
ju varit i tillfälle att göra åtskilliga
iakttagelser, som möjligen kunna vara
af allmännare intresse. Då det senaste
mötet var svenskt, lämnas emellertid de
nordiska för tillfället åsido, och
uppmärksamheten riktas hufvudsakligen på
de fem allmänna svenska
folkskolläraremöten, som hållits under de senaste 20
åren.
Af dessa torde mötet i Uppsala 1883
på visst sätt vara det märkligaste, enär
det betecknar en vändpunkt i de
svenska folkskolemötenas ledning och
organisation, som ingalunda är betydelselös.
Att ett folkskolläraremöte skulle kunna
anordnas af folkskollärare och lärarinnor,
var som bekant en orimlig tanke ännu
så sent som för 25 år sedan, hvarför
ock på allmänna folkskolläraremötet i
Linköping 1878 till bestyrelse för nästa
möte utsagos en domprost, en
semi-narielektor och en »folkskolerektor»,
hvilka sedermera i stället för domprosten,
som afsade sig, invalde en e. o.
professor samt »kompletterade sig» med två
folkskollärare.
Ehuru krafvet på folkskollärarekårens
myndighetsförklaring gjorde sig ganska
starkt gällande på nämda möte,
förmådde det dock icke fullt tränga igenom,
men man kom dock så långt, att
folk-skollärarne utgjorde majoriteten - tre
mot två - i bestyreisen för nästa möte,
som dessutom fick i uppdrag att med
sig förena en medlem af centralstyrelsen
för Sveriges allmänna
folkskollärare-förening.
I samma mån som nämda förening
utvecklade sig och tillväxte, stegrades
äfven krafvet på lärarekårens större
inflytande på mötesanordningarna, och
redan 1884 afsade sig den i Uppsala
utsedda kommittén sitt uppdrag och
öfverlämnade åt centralstyrelsen att
anordna nästa möte. Denna hänsköt i sin
ordning frågan till kretsarnas afgörande,
och resultatet blef, att möte skulle
hållas i Stockholm 1888. Till
mötesbesty-relse utsagos 15 personer, af hvilka fyra
voro tjänstgörande folkskollärare, två
folkskollärarinnor och en
småskollärarinna. Sedermera har centralstyrelsens
befogenhet att utse mötesbestyrelse
näppeligen varit omtvistad.
Utvecklingen har sålunda ledt därhän,
att de allmänna folkskolläraremötena
börjat göra skäl för namnet. Men det
är icke blott i fråga om mötenas
anordnande, som denna förändring kan
förmärkas, utan äfven ifråga om deras
förhandlingar. I dessa spelade
folkskolläraren förr den stumme åhörarens roll,
och detta ansågs då så naturligt, att
det väckte uppmärksamhet, då någon
»Pratmakare» dristade göra ett inlägg
i diskussionen, som för öfrigt nästan
alltid fick »utgöra svar på frågan»
såvida man icke inskränkte sig till den
ännu bekvämare- åtgärden att låta vid
inledningsanförandet bero.
Jag har måhända väl länge
uppehållit mig vid denna historik, men
skillnaden mellan förr och nu framträder
tydligast vid en jämförelse. Låtom oss
emellertid nu öfvergå till årets möte!
Först är då att konstatera, att
mö-tesdeltagarnes antal var större än vid
något föregående möte. Frånräknadt
det 50-tal, som voro särskildt inbjudna,
utgjorde deltagarne omkring 1,850.
Denna omständighet får väl i främsta
rummet tillskrifvas mötesplatsen, då
hufvudstaden såsom landets centralpunkt
gifvetvis alltid lockar .flera deltagare än en
landsortsstad. Men jag vågar äfven tro,
att mötestiden medverkat till detta
resultat, hvadan jag knappast kan
instämma i Svensk Läraretidnings antagande,
att mötets förläggande till augusti skulle
tillfört det »minst ytterligare ett
500-tal deltagare». 1888 års möte, som
också hölls i Stockholm 8-10 augusti,
räknade 1,7,35 deltagare, och mötet i
»rikets andra hufvudstad» 1893 var
besökt af 1,594 deltagare. Vi få icke
glömma, att de flesta småskollärarinnor
på landsbygden börja sin verksamhet l
augusti, och få af dem torde begära
tjänstledighet, som de antagligen måste
»läsa igen», för att bevista ett
Skolmöte. Den blifvande mötesberättelsen
torde också komma att ådagalägga, att
det kvinnliga elementet var
öfvervägande vid detta möte. Åtminstone tycktes
så vara förhållandet under mötets
förhandlingar.
Och man har ingen anledning att
oroa sig häröfver. Tvärtom är det en
glädjande företeelse, att den talrika
småskollärarinnekåren börjar visa ett
lifligare intresse för folkskolans
angelägenheter, som ju på samma gång äro
deras egna. Härigenom skulle
säkerligen så småningom kunna utplånas den
antagonism, som man på vissa håll med
rätt eller orätt velat finna mellan
folkskolans och småskolans lärarepersonal,
likasom också den separatism, som synes
vilja göra sig gällande bland den senare.
Af två småskollärarinnor från samma
skoldistrikt som undertecknad hade
ingendera förut bevistat ett större
Skolmöte, men båda försäkrade mig, att
detta möte var nätt upp det angenämaste
de upplefvat, och det är att hoppas, att
flera gjorde samma erfarenhet.
Beträffande mötets förhandlingar kan
val icke gärna mer än en mening råda
därom, att de voro både intressanta och
lärorika. Af öfverläggningsämnena
tilldrog sig säkerligen spörsmålet om
kristendomsundervisningens reform största
uppmärksamheten. För reformens
vänner - och dessa blifva allt flera med
hvar dag, som går - var det också en
sannskyldig glädje att höra en
universitetslärare och kyrklig målsman i
framskjuten ställning med öfvertygelsens
värme och hänförelsens eld påyrka denna
reform. Efter detta uttalande borde det
falla sig litet svårt för reformens
motståndare att med framgång drifva den
något utslitna satsen, att reformkrafvet
endast är ett bemantladt yrkande på
religionsundervisningens borttagande ur
skolan. Resolutionsförslaget kunde enligt
undertecknads mening varit något
enklare formuleradt, därigenom att
»formulering och systematisering» uteslutits,,
men då det nu så godt som enhälligt
antogs, får man hoppas, att
»formulering och systematisering» icke varda
hufvudsak efter reformens genomförande.
Antagandet af resolutionens andra punkt
betecknar däremot ett jättesteg i
reform-vänljg riktning.
En annan fråga af djupt ingripande
betydelse var den om folkskoleinspektionen
i vårt land. Vid behandlingen af denna
fråga kände jag mig starkt frestad att
yttra några ord med anledning af en
läroverkslärares anförande, men
lyckligtvis var »strecket» redan satt, just då
jag ämnade begära ordet. Det torde
dock tillåtas mig att här uttala, hvad
jag hade på hjärtat. Ifrågavarande
elementarlärare talade med mycken
värme om det samband, som borde finnas
mellan folkskolan och allmänna
läroverken samt deras lärare. Såvidt jag rätt
uppfattade hans yttrande, skulle detta
samband bäst främjas därigenom, att
elementarlärare förordnades till
folkskoleinspektörer. Äfven vi folkskollärare
önska ju ett dylikt samband, men vi
vilja börja från roten genom att göra
folkskolan till en bottenskola för de
allmänna läroverken. Huru många
läroverkslärare instämma i detta yrkande?
När vi kommit därhän, kan jag ej finna
något skäl att motsätta sig
elementar-lärares förordnande till
folkskoleinspektörer, såvidt de eljes äro kompetenta
därtill och anse sig ha tillräcklig tid att
omsorgsfullt fullgöra uppdraget. Då få
folkskolans och elementarskolans lärare
åtminstone en del intressen
gemensamma - men nu . . . ?
Mycket mera hade jag på hjärtat, då
jag började, men då jag fruktar för
»öfversvämning» i tidningens spalter,
nödgas jag afbryta. Blott några ord
till kända och okända kamrater landet
rundt:
Väckes icke vid möten sådana som
detta en känsla af samhörighet, som vi an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
