Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 31. (1,127.) 5 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 31
SVENSK LÄRARETIDNING.
575
komma mera till sin rätt, och
katekesutvecklingen måste upphöra att vara till
förhinder. Vi ha så länge läst katekes,
att vi löpa fara att glömma bibel och
psalmbok. Ett så härligt bibelspråk som
»Den till mig kommer, honom kastar
jag icke ut» har ej fått plats i vår
katekesutveckling, ty det kunde ej
passas in för att stå som stöd för ett stycke
i katekesen. Mången hyser medkänsla
för det gamla och vill ej vara med om
att arbeta på dess bortgång. Men för
folkbildningsarbetet äro ej lärare eller
präster längre nog: hvad stort som sker i
landet å detta område måste folkskolan
taga hand om, elda barnen till psalmsång
vid våra kyrkliga högtider, lifva dem
till kärlek för allt högt och skönt, först
och främst visa dem Jesus. »Här är
mer än Paulus.»
1878 års katekes gaf ej hvad
den-lofvade. Den skulle ej undantränga utan
förklara Luthers lilla katekes. Och hvad
har blifvit följden? Man kan påträffa
teologie studerande, som ej kunna sin
lilla katekes - men det är jag säker att
alla de äldre bland oss kunna,
åtminstone om jag hjälper dem i gång. (Skratt!)
Skam åt den, som talar illa om de
gamle, soin arbetade ärligt under svåra
förhållanden, men än mer heder åt dem,
som tro på framtiden och verka för
framsteg, så som protestanter ägnar och
anstår, ty den protestantiska
församlingen skall vara en lekmanna- och icke en
prästförsamling! Tal:n ville, då ordet
katekes råkat i vanrykte, hellre om lilla
katekesen använda det i alla afseenden
välklingande ordet »lekmannabibel.»
Tal:n hade nu sökt skildra de syner,
han i glad förhoppning skådat, ty man
är lycklig och man blir stark, då man
har förhoppningar. Han skönjde en
sekelgryning för Sverige, då detta land
skulle för Europa stå som ett
föregångsland i fråga om
kristendomsundervisningen, liksom det en gång trädt främst i
kampen för samvetsfriheten i Europa.
Anförandet, som framsades med
dramatiskt lif och öfvertygelse, ryckte alla
med sig: därom vittnade otvetydigt de
stormande applåder, som lönade talaren.
Den långa och lifliga diskussionen
visade ock, hur varmt frågan låg
mötesdeltagarna om hjärtat.
Först begärdes ordet af fil. d:r Karl Pira
i Falun, hvilken påpekade, att äfven i lilla
katekesen kunde man finna brister.
Oberäknadt att den ofta inläres mekaniskt utan
att innehållet klart fattas, är utvecklingen
ibland godtycklig och orden, sådana de stå,
orimliga. Som exempel ville tal:n v<älja
det bekanta: Vi skola frukta och älska Gud
öfver allting. Fullkomlig kärlek utdrifver
fruktan och räddhåga. I stället skola vi se
på Guds fadersförhållande med barnets
rena blick och klara öga: vara barn i det
onda men söka bli fullkomliga i förståndet.
Själf vore tal:n ingen fiende till vare sig
katekesens form eller innehåll och hade
inga obehagliga minnen af densamma. Men
den vore ej passande för nuvarande tid,
och ingen skef riktning kan med konstlade
medel uppehållas. Yrkade bifall till
inledarens resolutionsförslag1.
Öfverläraren M. Nelander i Norrköping
fann en del anmärkningar mot lilla
katekesen uppkonstruerade och ville framhålla,
att vi böra hålla på densamma särskildt
därför att .den främjar bibehållandet af
kontinuiteten mellan våra dagars protestantiska
kyrka och dennas klassiska tidehvarf.
Yrkade bifall till uttalandet, och särskildt ville
han understryka motiveringen i de punkter,
som yrkade, att Jesu egna ord skulle ha
främsta rummet och att den
begreppsmäs-siga utredningen skulle komma senare än
nu, måhända först vid öfvergången till
konfirmationsundervisningen. (Bifall.)
Öfverläraren Alfr. Dalin i Huskvarna
framhöll, att kristendomen bör vara föreningen
af känsla, lära, vilja, lefverne, med ett ord,
allt det väsentliga, som fanns hos Kristus
själf. Han skall vara barnens första
kunskap: den, som ej har detta till A och O,
är på orätt väg. Först sedan komma
Paulus, Petrus och Johannes i betraktande -
man skall börja med roten. Längre fram
är turen hos Luthers lilla katekes, liksom
Luther kommer mycket senare i den
historiska utvecklingen än Kristus. I stället hafva
p. EKLUND.
vi låtit barnen börja med den
Sundberg-Bringska utvecklingen för att möjligen till slut
hinna fram till Kristus. Vi kunna icke
underlåta att med förfäran se, hurusom vi, om
vi hålla på så här, inom en mansålder
kate-ketiserat bort all kristendom ur vårt folk.
Därför måste reformen komma snart, och
älska vi ungdomen, finnes ingen reform,
som är allvarligare, djupare och mera
påkallad än denna. (Starkt bifall.)
Folkskolläraren J. F. Nordvall i
Smedjebacken hade under 30 års
lärareverksamhet ofta med vemod sett, huru ringa frukt
allt hans arbete burit. Där half
undervisningstid är införd, drifves den ordagranna
utanläsningen vida mera än t. ex. i
hufvudstaden, ty läraren måste framför allt tänka
på att vinna erkännande för god
lärareförmåga. Därför blir det en tung exercis i 4
månader; så kommer examen, och efter de
korrekta svaren då bedömes läraren.
Mycket måste därför stå tillbaka, helst tiden är
otillräcklig: många barn hinna ej ens att
få kännedom om bibeln och innehållet af
dess olika böcker. Vi böra gå mera direkt
till de friska källflödena, och handboken i
kristendomsundervisningen bör vara en kort,
lättfattlig, ej torr vägledning till Kristus, en
värdig ram till bibelns sköna taflor. (Bifall.)
Hr G. Forssell i Stockholm begärde ordet.
Af hans utsagor framgick, att han var
mekanisk arbetare, och de bland arbetarne
rådande åsikterna om
kristeridomsundervis-ningen ville han framlägga. I ett föga klart
uttänkt och mycket osäkert frarnsagdt
anförande ville han söka visa, hurusom
kristendoms-undervisningen i skolan ingalunda
medförde något gagn, att arbetarne i följd af den
andliga rörelsens beskaffenhet ej hafva
något intresse för densamma, och att om man
beträder forskningens väg, får man motvilja
för mycket af hvad kristendomen förkunnar.
När talrn så om kristendomens stiftare
begagnade några klumpiga uttryck, gaf sig
ähörarnes sårade pietet luft i ett starkt
oväsen med hyssjningar, stampningar och rop:
»Ned med honom–––––!>
Ordföranden slog klubban kraftigt i
bordet och erinrade mötet därom, att här vore
ett sammanträde för fri diskussion: hvar och
en mötesdeltagare hade rätt att fritt yttra
sin mening, och den, som ej kunde gilla en
talares åsikter, ägde att begära ordet och
bekämpa dem. Hr Forssell hade fått ordet
och ägde behålla det i bestämda fem
minuter, och ordföranden hoppades, att
yttrandefriheten respekterades.
Hr Forssell fick ånyo ordet och fortsatte
på samma oklara sätt sitt afbrutna
anförande, som dock åhördes med syn- och
hörbar motvilja. Innan han lyckats ens något
så när göra begripligt, hvad han
egentligen menade, var den åt honom anslagna
yttrandetiden slut: han steg ned från
estraden, och därmed stillade sig stormen.
Folkskolläraren K. L. Larsen i Göteborg
ville ej vara med om några beslut
angående metodiska detaljer: hvarje lärare borde
hafva utrymme för sin egen individualitet.
En ny lärobok kunde nog bli i många
afseenden bättre, men den kunde ock ge
anledning till en mera trälaktig metod. Tal:n
kunde därför ej sluta sig till
resolutionsförslaget utan yrkade, att diskussionen måtte
få utgöra svar på frågan.
Folkskoleinspektören d:r J. A. Nordlander
uttalade sitt tack till inledaren för hans
anförande men kunde ej vara med om hans
resolutionsförslag. En serie bibeltexter som
grundval för lilla katekesen vore ej nog.
Utvecklingen ville tahn ej helt och hållet
utesluta: den vore kär för föräldrar och
barn. Han förenade sig därför i samma
yrkande som föregående talare.
Folkskolläraren J, F. Lindberg i Fränsta
ville ur resolutionsförslaget stryka ordet
systematisering. Hvad vore det väl, som
vållade obehagliga minnen af
kristendomsundervisningen om icke just systemen? Bort
med dem! Då skulle kristendomsstunderna
bli stämningsstunder för hela lifvet.
Kristendomsundervisningen börjar för tidigt -
katekesen borde ej komma in förrän i 3 e
eller 4:e klassen af folkskolan; i de två första
klasserna borde bibliska historien
uteslutande utgöra grundval för undervisningen.
Framlade därför ett resolutionsförslag af
innehåll, att intill dess en ny lärobok i
kristendom kan blifva utarbetad och antagen,
i folkskolans två första klasser måtte
undervisas uteslutande i biblisk historia och
katekesundervisningen framskjutas till skolans
tredje klass och att i en ny upplaga af
katekesen bibelspråken sättas före styckena.
Folkskolläraren Joh. Berglund i Forsed
ville med anledning af den nyss timade
episoden påpeka, att Vår herre ej behöfver
vårt försvar; vår kristendom är ringa och
dess ande hafva vi föga tillägnat oss, om
vi äro så ofördragsamma mot olika
tänkande, som vi i dag visat oss vara. I främsta
rummet äro föräldrarna barnens gud, och
därnäst böra de i läraren och lärarinnan få
se en åskådningsmateriell vid
kristendomsundervisningen. Man bör ej börja med ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
