Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 31. (1,127.) 5 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578
SVENSK LÄKAKETIDNING.
N:r 31
heller vara, som föranledt upprättandet
af den nya skolan. Ty användas de
4,700 kronor, som" denna beräknas
kosta, till förbättring och utveckling
af folkskolan i samhället, så
lämnar staten lika mycket, och med
9,400 kr. årligen skulle väl ej så litet
kunna göras i ett samhälle med 2,000
till 3,000 invånare, då naturligtvis
något är gjordt förut.
Uppenbarligen ha vederbörande
föräldrar ansträngt sig så långt som
möjligt, då de lofvat 3,600 kr. i
ter-minsafgifter. Det oaktadt bli den
nya skolans lärare så klent aflönade,
att goda lärarekrafter, som ej
samtidigt utslitas af annat arbete,
näppeligen kunna anskaffas och kvarhållas.
Och hvad blir öfver till lokaler,
inventarier och allt annat, som
erfordras till en god skola?
Blir icke denna nya samskola
likaväl som stationssamhällets folkskola
en fattigskola, ehuru visserligen icke
i alldeles samma mening? Enda
utvägen att få den nya till något
annat än en fattigt utrustad skola
synes ligga i en betydlig ökning af
de offentliga anslagen. Af staten är
som bekant intet vidare att vänta.
Skall åter kommunen träda emellan,
så minskas ju i samma mån på det
betänkligaste sätt samhällets förmåga
att förbättra sin folkskola.
Folkskolans efterblifvenhet å den
småländska landsbygden har som
konsekvens dragit med sig tanken på
särskolor för de välbärgade, så snart
dessa bo så tätt, att ett gemensamt
företag blir möjligt. Så ha
»samskolor» uppstått i Värnamo och
Hvet-landa. I Nässjö, Tranås och på flera
liknande platser inom provinsen hålla
sådana på att upprättas. Något
annat kan ej väntas, då folkskolan
blifvit så ytterst försummad, som
i Smålandsbygderna tv värr varit
fallet.
Det mest nedslående är emellertid,
att folkskolans egna målsmän till den
grad glömt sin uppgift, att de
befordrat uppkomsten af dessa farliga
konkurrenter till folkskolan. Ehuru
»folkskollärare» ha de under sådana
förhållanden tydligen svårt att vara
verkligen folkliga lärare,
Sorgligt är ock, att dylika
tillställningar anordnas och
understödjas af folkhögskolans inflytelserika
lärare. Huru mycket godt skulle icke
dessa kunna uträtta för sina egna
samhällen och kringliggande bygder,
om de i stället för företag af nu
om-nämd art samlade sina krafter på en
tidsenlig utveckling af folkskolan! År
efter år har man från folkhögskolans
män hört klagomål öfver den svaga
bildningsgrund, hvarpå de vid sitt
arbete hafva att bygga. Men huru
kunna de vänta annat, då de med
afseende på folkskolans utveckling
snarare äro färdiga att stjälpa än att
hjälpa ?
Det kunde förutses.
Under senare åren har i
hufvudstaden verkat ett
välgörenhetssällskap, som på initiativ af
frikyrkopastor J. Hedberg tagit till uppgift
att utplantera fattiga
Stockholmspojkar på landsbygden. Bland annat
har detta sällskap genom sin af
pastor H. ledda expedition åtagit sig att
förmedla pojkarnes anställning vid
glasbruken, särskildt Kungälfs,
Keij-myre och Gryts.
Länge har man inom
folkskolekretsar hyst starka betänkligheter mot
denna senare om ringa psykologiskt
skarpsinne vittnande verksamhet. Men
välmeningen har ju varit
omisskännelig och den allmänna stämningen
afgjordt sympatisk, hvadan man låtit
kritiken hvila i afvaktan på att
ifrågavarande förmedlingsverksamhet
snart nog skulle på ett slående sätt
själf ådagalägga sin olämplighet.
Så har nu skett. Under senaste
tiden ha vid flera tillfällen i pressen
förekommit notiser af innehåll, att
Stockholmspojkar, som varit anställda
vid Kungälfs glasbruk, rymt från
bruket och försökt taga sig hem
landsvägen. Såsom skäl för rymningen
uppgafs, att de yngre pojkarne
misshandlades af de äldre.
Vid förfrågan på pastor Hedbergs
expedition har där förklarats, att man
visserligen känt ryktet om
misshandlingarna, men funnit det »mindre
troligt, då en särskild tillsyningsman
(husfader) finnes för pojkarne, hvilken
naturligtvis skulle afstyra dylikt ofog,
om något sådant yppade sig.»
Anledningen till de många rymningarna
ansåg man i stället vara, att
pojkarne varit för gamla (13-15 år), när
de sattes till handtlangare vid
glasbruken, samt att de förut lärt sig
motvilja för arbete och blifvit till den
grad nöjeslystna, att de till och med
önskat sig - cigarretter! Emellertid
vore sällskapet nu betänkt på att
nedlägga ifrågavarande gren af sin
verksamhet, enär densamma så godt
som uteslutande medfört obehag och
otack.
Ja, det steget tages verkligen icke
en dag för tidigt. Ty hvar och en
borde kunna begripa, att försummade
gatpojkar icke få läggas i kasern under
befäl af en »tillsyningsman» (låt vara
att man ger denne det vackra
namnet »husfader») och att de minst af
allt böra göras till fabriksJiandtlangare.
Gör man det, så äro grofva sedliga
missförhållanden oundvikliga.
Välmening är bra, men en smula
sundt pedagogiskt omdöme skulle
understundom ej skada.
En ny katekes vid sidan af den
gamla.
Som bekant anmäldes för
Göteborgs domkapitel af
kammarjunkaren Garlheim-Gyllensköld å Vallen,
att en namngifven komminister vid
konfirmationsundervisningen användt
Schartaus katekes.
Domkapitletförkla-rade, att det ej vore utredt, att vare
sig han eller någon annan prästman
inom stiftet i strid mot gifna
föreskrifter vid konfirmationsundervisning
verkligen begagnat annan
katekesutveckling än den genom k. cirkulär
af 1878 stadfästa, och lämnade förty
utan afseende den af
Carlheim-Gyl-lensköld gjorda framställningen om
förbud för ifrågavarande komminister
och andra präster att vid
konfirmationsläsningen använda Schartaus
katekes.
Det gör därför ett egendomligt
intryck, då man uti biskop Rodhes uti
»Kyrka och Skola» intagna
ämbets-berättelse till årets prästmöte med
Göteborgs stift läser ordagrant
följande:
Enligt ämbetsberättelsernas uppgifter
begagnas vid n att vardsunder visningen ingen
annan lärobok än den antagna katekesen,
vid hvars utveckling dock flera
ämbetsbröder bruka låta barnen uppteckna
förtydligande eller kompletterande tillägg antingen
författade af dem själfva, eller hämtade
annorstädes ifrån, mest från Schartaus
undervisning. Mot ett sådant tillvägagående skulle
icke vara något att säga, blott därvid alltid
iakttages nödig varsamhet, så att barnen
icke finge liksom en ny katekes att läsa
vid sidan af den andra. Att detta sista dock
ofta blifvit fallet, låt vara utan något tvång
från lärarnes sida, det är ett faktum, öfver
hvilket jag flera gånger uttalat mitt
beklagande. Jag upprepar detta beklagande
jämte en enträgen maning till
ämbetsbröderna, att de, försakande härvid den egna
böjelsen och uppoffrande en måhända
mångårig vana, måtte vid
konfirmationsundervisningen ansluta undervisningen så nära som
möjligt till lärobokens ord.
Flera gånger hade sålunda stiftets
öfverhufvud uttalat sitt beklagande
öfver att barnen betungades med en
ny katekes vid sidan af den gamla
- ty ett större antal prästmän hafva
denna sed. Och ändå fann
domkapitlet i samma stift det icke vara
utredt, att någon prästman begagnat
annan katekesutveckling än den 1878
stadfästa. I trots af den synnerligen
diplomatiskt svarfvade formuleringen
af domkapitlets utslag, torde dock
ingen, som känner förhållandena i
Göteborgs stift, verkligen draga i
tvifvelsmål att, om förklarande eller
utvecklande tillägg till läroboken
gjorts, äro de mer eller mindre
ordagrant tagna - just ur Schartaus
katekes eller någon af de gamla ofta
kuriösa luntor, som gå under den
skyddande förklädnaden af Schartaus
namn. Detta erkänner ju också
biskopen helt öppet i
ämbetsberättel-sen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
