Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (1,128.) 12 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 32
stycken ömtålig sak, vore det
knappast riktigt att ej bereda hvarje
medlem af lärarekåren tillfälle att vara
med vid programmets slutgiltiga
bestämmande, innan man påkallar hans
medverkan vid dess genomförande.
Ty detta får ej förbises: skall ett
dylikt program kunna genomföras,
så kräfves samfäldt och ihärdigt
arbete af alla däruti intresserade.
Målet är ingalunda vunnet
därigenom, att det blifvit utpekadt;
önskningarna äro ingalunda uppfyllda
därigenom, att de blifvit formulerade.
Här gäller att helt nyktert se
saken sådan den är. Ett
förverkligande af folkskollärarekårens
berättigade önskningar kräfver betydande
statsutgifter. Huru skola riksdagens
båda kamrar kunna förmås att
bevilja dessa? Detta är den stora
frågan.
Ett är visst, nämligen att inte går
det med pock. Af kända orsaker är
man i våra dagar, så snart fråga
blir om löneförbättringar, benägen
att genast tänka på kroppsarbetarne
och deras lönestrider. Måhända kunde
en och annan falla på den idéen,
att hvad som går för
kroppsarbetsklassen, det borde ock kunna gå för
en tjänstemannaklass sådan som
folkskollärarnes. Den ringaste
eftertanke visar emellertid, att föredömet är
fullkomligt oanvändbart. Liksom
folkskollärarne icke kunna utsättas
för det maktmedel, som heter
»lockout», så kunna de ej heller själfva
tillgripa det maktmedel, som heter
»strejk»; deras förhållande till sina
»arbetsgifvare» (om ett sådant uttryck
här kan begagnas) är i grund och
botten olika kroppsarbetarnes, och
allt tal om att de skulle kunna inlåta
sig i eii »lönekamp» är helt enkelt
ett nonsens.
Nej, hvad som af
folkskollärarekåren uti denna sak i dess eget
intresse kräfves är alls icke strid, men
väl arbete - ett arbete bedrifvet med
klok omtänksamhet och seg
uthållighet. Man hängifver sig åt en
beklaglig illusion, om man tror sig ha
gjort nog blott genom uttalande af
sina »kraf», vare sig genom
resolutioner på möten eller genom
petitioner till k. m:t eller genom motioner
inom riksdagen. Petitioner i
förevarande frågor leda, enligt hvad
erfarenheten visat, sannolikt till ingenting,
enär riksdagen i dylika
angelägenheter anses böra ha initiativet, liksom
den ensam har beslutanderätten. Af
motioner och anföranden i och för sig,
huru vältaliga de ock må vara, har
man heller intet väsentligt att vänta,
då fråga är om så betydande
belopp, som i förevarande sak kräfvas.
Nej, hvad här erfordras, är att
riksdagens samtliga ledamöter
personligen öfvertygas om billigheten och
genomförbarheten af de önskningar,
om hvilka lärarekåren enigt samlat
sig. Villkoren för att lyckas äro
sålunda tvänne:
1) att krets föreningarna taga det af
ombudsmötet förordade förslaget
under ompröfning och med eller utan
modifikationer uppställa det såsom
sitt, d. v. s. såsom den organiserade
lärarekårens eget program samt
2) att kretsföreningarna därpå, när
kårens önskningar blifvit slutgiltigt
formulerade och i motionsform skola
föreläggas riksdagen, göra allt hvad
i deras förmåga står för att hvar ’i sin
ort stämma riksdagens medlemmar
välvilligt för desamma.
Dessa förutsättningar måste från
början stå klara för alla
intresserade. Ty utan att båda uppfyllas, den
senare icke mindre än den förra,
skall programmet från ombudsmötet
med nödvändighet komma att stanna
på papperet.
Mörka seminarie-minnen.
De skildringar af det inre lifvet vid
Uppsala folkskollärareseminarium,
som varit synliga i Uppsala Nya
Tidning samt i utdrag blifvit af oss i
n:r 29 återgifna, ha föranledt en f.
d. seminarieelev med märket Hj. M.
sitt i tidningen Dagen meddela ännu
några målande interiörer från samma
bildningsanstalt. Utgående från
Uppsala Nya Tidnings omdöme, att
seminariet i fråga vore ett af de sämst
skötta i riket, skrifver
minnestecknaren i Dagen följande:
Att detta påstående är sant, skall jag
bedja att få i Eder tidning instämma
uti. Detta i synnerhet då man betraktar
saken från uppfostringssynpunkt; ty i
denna viktiga sak felades under min
vistelse där, sorgligt att säga, oförlåtligt
mycket. Det var ej nog med, att elevens
yttre uppfostran försummades, utan den
snedvreds af en del lärare med flit.
En lycka i olyckan var, att de flesta
af eleverna voro ganska långt till åren
komna, så att många af dem förut
hade tillräckligt själfständig uppfattning af
en del förhållanden och sålunda ägde
förutsättningar för att låta åtminstone
något af de missriktande momenten gå in
genom det ena örat och ut genom det
andra utan att lämna något märke efter
sig för framtiden. Men detta var, som
nämdt, endast förhållandet med en del.
Isynnerhet lades an på att hos
eleven inskärpa den uppfattningen, att han,
om han blefve skollärare, af
prästerskapets nåd var det han var, utan någon
som helst egen »förskylian eller
värdighet».
Med sorgfällighet vakades äfven öfver,
att eleven ej umgicks med annan
litteratur, isynnerhet tidningar, än sådan, där
dessa åsikter presterades och med styrka
och tydlighet framhäfdes.
Ett exempel härpå. För några år
sedan var det vanligt, att eleverna i andra
klassen bland annat äfven skulle visa sin
förmåga (eller kanske rättare, i lärarens
tycke, oförmåga) i att skrifva »Bref
till en skolrådsordförande». Uppställaren
af detta djupsinniga ämne var
naturligtvis ingen annan än adjunkten H. H.
Vid förberedelsen till denna skrifning
försökte han på allt sätt inskärpa
nödvändigheten af att endast med största
vördnad och undergifvenhet i
skrifvel-serna våga nalkas denna märkliga
höghet, som bar det för oss förskräckliga
namnet: skolrådsordförande eller präst.
De flesta af elevernas s. k. bref
vittnade också om, att lärarens utsäde ej fallit
på stengrunden utan i den mest närande
jordmån; ja, en del voro sådana, att
väl knappast påfven fått mottaga en så
ödmjuk skrifvelse från den eländigaste
munk.
Men inför nämda lärare i Uppsala
voro naturligtvis dylika »bref» riktiga
snillefoster; författarne af desamma voro
hans gullgossar för framtiden, och då
de under lektionerna tilltalades, skedde
det med begagnandet af deras förnamn,
t. ex. Anton eller Johan, medan
däremot de mera själfständiga, eller i hans
ögon pretentiösa, alltid tilltalades med
sina tillnamn, t. ex. Karlsson, hvilka
ofta beledsagades med ett hånande och
föraktfullt uttal.
Skulle någon i sin skrifvelse våga
citera »Svensk Läraretidning», då hade han
råkat riktigt fast. Med fasa och förakt
öfverströk läraren namnet på detta, i hans
ögon afskyvärda organ och ditsatte i
stället namnet på den mera gynnade
»Folkskolans Vän».
Är det icke både ynkligt och löjligt?
Man kan baxna af sådan enfald!
Följden af detta blef ibland också
helt oväntad, i det att somliga elever
under närmaste fristund gingo direkt
ner på postkontoret och prenumererade
på – »Svensk Läraretidning».
Uppsalaseminariets skötebarn,
»Folkskolans Vän», utdelades också ofta
gratis till eleverna; åtminstone fann
undertecknad ofta ett exemplar af nämda
tidning hängande i sin postlåda.
De elever, som nu verkligen voro
mottagliga för en sådan uppfostran, huru
rustade gingo de ut att som lärare och
uppfostrare lära och leda vårt folks barn
och vår ungdom?
Hvad här berättas är hvarken nytt
eller alldeles enastående. Liknande
kunde nog andragas äfven från ett
f olkskollärarinneseminarium, hvars
ledare haft sitt intresse mera riktadt
på dylika ting än på
folkskoleväsendets utveckling i seminariestaden och
dess omnejd.
Exercisdrill och uppfostran
är titeln på en uppsats i senast
utkomna häfte af
Krigsvetenskapsakademiens tidskrift, hvilken redigeras
af öfverstelöjtnant L. Tingsten.
Uppsatsen utgör referat af en artikel af
tyske kaptenen H. Schmidt i
Militär-Wochenblattsamt har till grundtanke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
