Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (1,129.) 19 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 33
De medel, som vid
folkbildningsarbetet företrädesvis komma till användning,
äro föreläsningar, förevisningar,
uppläsningar och böcker.
Om samtliga dessa gäller, att de skola
väcka, underhålla och tillmötesgå
bild-ningsbehofvet, att de böra afse icke
blott kunskapsmåttets ökande utan äfven
en förädlande sysselsättning, att de böra
vara underhållande och icke tråkiga, att
ju allsidigare den upplysning är, som
inom hvarje ämnesgrupp meddelas, dess
bättre utvecklas den bildningssökandes
omdömesförmåga.
Hvad föreläsningar beträffar, skola
dessa icke blott vara undervisande, utan
de böra äfven och framförallt anvisa
vägen och medlen till själfstudier.
Därför bör föreläsaren ge anvisning på
sådan litteratur, som föredragsämnet ger
anledning till, och därvid taga hänsyn
till deo för åhörarna större eller mindre
möjligheten att anskaffa sig denna
litteratur. Önskvärdt är vidare, att
föreläsaren i största möjliga utsträckning
använder åskådningsmateriel!, såsom
väggplanscher, tillfälliga handteckningar på
svarta taflan, skioptikonbilder,
gipsaf-gjutningar och dylikt.
Med förevisningar afses de föredrag,
vid hvilka åskådningsmateriellen är
hufvudsaken och hvilka beledsaga besök i
naturhistoriska museer och
konstutställningar eller exkursioner i
naturvetenskapligt eller historiskt syfte.
Uppläsningar ur skönlitterära verk är
ett bildningsmedel, som bör
uppmärksammas betydligt mer än hittills. Till
»uppläsningar» böra äfven räknas
föredragandet af smärre, af fackmän skrifna
uppsatser, afsedda att utgöra text till
serier af skioptikonbilder och att
föredragas af icke-fackrnän.
Det bildningsmedel, som lättast af
alla kan nå ut i periferien och tränga
in öfverallt, oberoende som det är af
afstånd och tider, är naturligtvis det
tryckta ordet. Folkbibliotekssaken, som
nu ånyo blifvit aktuell, innebär att göra
böcker, tidskrifter och tidningar lättast
möjligt tillgängliga för alla.
Den i folkskolan förvärfvade förmågan
att läsa torde icke så sällan gå förlorad
af brist på användning för densamma.
Och för öfrigt är »konsten att läsa»
icke detsamma som förmågan att kunna
använda böcker till förströelse eller till
inhämtande af kunskaper.
Böcker böra för hemlån eller jämte
tidningar och tidskrifter för läsning på
platsen hållas lätt tillgängliga i
boksamlingar, inför hvilka den
bildningssökande kan känna, att nian med
förtroende till hans omdöme och smak
låter honom välja sin läsning, där han
icke själf begär ledning och hjälp vid
valet däraf. Äfven de minsta
boksamlingar böra vara af blandadt innehåll:
skönlitteratur, barn- och ungdomsböcker,
historia och reseskildringar böra
omväxla med populär naturvetenskap,
praktiska handböcker och böcker, som
behandla sociala frågor. Och må man
vid bokurvalet noga tänka på att vinna
förtroende hos den publik, för hvilken
boksamlingen är afsedd. Dessutom
måste tillses, att nyanskaffningar då
och då förekomma; att de gamla
sockenbiblioteken fallit i glömska beror i de
flesta fall på, att böckerna blifvit »utlästa»
och föråldrade, utan att ny litteratur
anskaffats.
Vid sidan af de fasta biblioteken ha
vandringsbiblioteken sin betydelse äfven
däruti, att de verka som banbrytare, att
de för en obetydlig kostnad länrtaa
tillfälle till pröfning såväl af befolkningens
läslust på en viss trakt som af den
litteratur, som för folkbibliotek i
allmänhet finnes att, tillgå.
I fråga om tillgång till dessa
bildningsmedel visa sig stora skiljaktigheter
mellan städer och landsbygd, mellan
centrala och aflägsna delar af landet,
en omständighet, som vid
bildningsarbetets organisation bör noga beaktas.
De långa afstånden och de därmed
förbundna höga resekostnaderna torde
för många orter göra det svårt att skaffa
föreläsare. Här torde man lämpligast
börja med de förut nämda
»uppläsningarna» med eller utan tillhörande
skioptikonbilder. Men äfven där
föreläsningar kunna anordnas på
landsbygden, måste de ofta bli enstaka och torde
då hufvudsakligen uppfattas såsom
väckande åhörarnas intresse i något visst
ämne. Vid sådana föreläsningar blir
åhörarnas behållning af desamma
mångdubblad, om på orten finnes ett fast
eller vandrande bibliotek, till hvilket
föreläsaren kan hänvisa.
Ju tätare bebyggd, ju folkrikare en
ort är, dess mera nödvändigt men också
lättare är anordnandet af
bildningstillfällen. Vid sidan af städer, köpingar
och industricentra bör man här icke
glömma kaserner och beväringsläger,
större jordegendomar,
järnvägsbyggnadsarbeten m. in.
Befolkningens gleshet inom en trakt
utgör emellertid ingalunda något
oöfver-stigligt hinder för bildningsarbetet: på
sådana trakter äro vandringsbiblioteken
särskildt att hågkomma.
Med afseende å bildningsarbetets
organisation i landsorten böra nu befintliga
och blifvande föreläsningsföreningar på
det kraftigaste understödja och befrämja
folkbibliotekssaken.
I denna organisation är det
synnerligen önskvärdt, att folkskollärarne
inträda såsom förmedlare mellan hemorten
och en eventuell centralanstalt för hela
landet med folkhögskolorna såsom
mellanhänder. Inom alla bestyrelser med
folkbildningssyfte, lokala och centrala,
böra finnas medlemmar af
arbetarklassen.
De vandrande biblioteken - liksom
de fasta - böra förvaltas af personer
med tillräckligt intresse för att - om
de icke äro det -*- blifva belästa och
sålunda kunna på begäran ge råd och
anvisningar vid boksamlingens
användning.
En céntralanstalt för
folkbildningsarbetet i hufvudstaden borde ha till uppgift att
organisera, underlätta och stödja detta
arbete öfverallt inom landet och noga
följa detsamma, att meddela råd och
upplysningar ifråga om inrättande och
skötsel af folkbibliotek, att efter
rekvisition förmedla bokinköp, tillhandahålla
vandringsbibliotek och
åskådningsmateri-ell samt förmedla föreläsningar o. s. v.
Folkbildningsarbetet bland vuxna
måste på det kraftigaste understödjas från
statens och från kommunernas sida. Ej
blott till föreläsningar utan äfven till
fasta och vandrande boksamlingar, till
åskådnings materiell samt till underhåll
af en centralanstalt med nyss angifna
uppgifter böra afsevärda ekonomiska
bidrag kunna påräknas från stat och
kommuner.
För närvarande finnas
förmedlingsbyråer för föreläsningar i Uppsala, Lund,
Stockholm och Göteborg. Föreningen
för folkbibliotek och läsestugor härstädes
förmedlar bokinköp efter rekvisition,
utsänder bokkataloger och utgifver det
nyinrättade » Folkbiblioteksbladet», som
hvarje kvartal meddelar korta
anmälningar om nyutkommen litteratur, samt
tillhandahåller slutligen till uthyrning
aderton vandringsbibliotek.
Studentföreningarna Verdandi och Heimdal hafva
bland annat medelst sina småskrifter
och sina bokförteckningar gjort en stor
insats i och gått i täten för det moderna
folkbildningsarbetet.
I den mån folkbildningsarbetet växer
både i omfattning, och intensitet, torde
tillräckligt antal frivilliga krafter bli allt
svårare att påräkna, om också rnan har
skäl att hoppas på ett alltjämt stigande
antal af dem, som af intresse för saken
vilja offra tid och krafter.
Det är icke af förbiseende, som jag
hittills uteslutit teater och musik såsom
bildningsmedel, men tyvärr äro dessa
- liksom de förut omnämda: museer
och konstutställningar - i regeln
endast tillgängliga i de större städerna
och äfven där för ett relativt fåtal.
Ifråga om möjligheten att föra ut
musiken i vidare kretsar vill jag endast
hänvisa till Arbetarinstitutets folkkonserter
härstädes samt till de af staden
bekostade friluftskonserterna i Göteborg.
Slutligen förbiser jag ingalunda, att
leken och idrotten kunna ha betydelse
såsom folkbildningsmedel äfven för vuxna.
I de s. k. friluftslekar, som med anslag
ur stadens medel anordnats i Göteborg
af ett för ändamålet stiftadt sällskap,
deltaga talrika skaror af män och
kvinnor ur arbetarklassen.
Hvad man genom folkbildningens
höjande hoppas åstadkomma, skall jag
nu söka beröra.
Vår andliga, kulturs skatter göras
tillgängliga för alla dem, som nu äro
utestängda från delaktighet i dem, så att
dessa skatter i verklig mening blifva en
nationalegendom, i hvilken hvarje
medborgare är och känner sig vara delägare.
Känslan af delägarskap i och känne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
