Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (1,130.) 26 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 34
SVENSK LÄRARETIDNING.
635
Sedan de ihållande bifallsyttringarna
tystnat, uppstod en sakrik och liflig
diskussion.
Redaktör Uno Stadius från Stockholm
framhöll, att det icke finnes ett enda af
folkskolans undervisningsämnen, som ej kan
användas för konstens uppgift.
Religionsundervisningen ägnar sig förträffligt för
ändamålet; redan hos barbarfolken sprang
konsten fram för att tillfredställa den
religiösa känslan. Pekar dä icke konsten mot
religionen? Litterafawundervisningen kan
användas för konstens popularisering: studiet
af skönheten i natur och konst har hos flera
svenska tänkare och skalder bidragit till
den religiösa åskådningen t. ex. Los Viktor
Rydberg. Uti Mstorieundervisningen borde ej
blott fältslag och årtal inläras; man borde tala
äfven om konstens ledande män och de stora
segrarna på konstens område, om huru
konstriktningarna och konstverken vandra
från land till land. Tal:n erinrade om att den
gamla svenska bondekonsten från Dalarne
genom Carl Larssons taflor vandrar in i
svenska hem. Om skönheten i naturen och
naturkunnighetens förutsättningar för konstens
popularisering behöfde ej många ord sägas,
matematiken har sina skönhetslagar, och på
samma sätt erbjuda undervisningen i
teckning och skrifning många
anknytningspunkter för påvisande af skönhet i formen. Ja,
folkskollärarne själfva äro konstnärer, om
de bibringa barnen en öppen blick för och
kärlek till det sköna; mejsla de ut en vacker
barnasjäl, äro de skapare af konstverk.
(Bifall.)
Folkskollärarinnan Adele Wetterlind i
Jönköping ville tala å allas deras vägnar, som
stå fjärran från konsten och taga mot den
som en g-åfva utan att hafva så mycket att
gifva. Fast vi själfva under arbete och
tryck af många omständigheter kunna så
litet göra för att lyfta oss själfva och gifva
vårt folk något af konsten, böra vi ej
misströsta. Det går dock framåt. En ökad
förståelse af konsten har kommit genom en
vidgad allmän upplysning, och äfven vi, som
verka på mindre gynnsamt lottade platser,
böra förhoppningsfullt taga emot denna sida
af undervisningen. Men försiktigt må vi
gå tillväga, ty af de ädlaste motiv hysa
många föräldrar misstroende mot en hel
mängd konstsaker. Tal:n hernbar inledaren
ett tack for hvad han genom sina uppsatser
i »Folkskolans barntidning» gjort i sagda
afseende. Må vi lära barnen att njuta af
naturens skönhet och att betrakta illustrationerna
i böckerna samt ej förtröttas att verka för
konsten i skolan!
Folkskolläraren Fridtjuv Berg i Stockholm
uttalade sin farhåga, att 99 % af dem, som
å mötesutställningen besökt den afdelning,
som representerar konsten i skolan, utropat:
»Så smått!» och »Så dyrt!» samt gjort den
frågan: »För hvad slags skolor har man
egentligen tänkt sig dessa saker?» Många
hade nog ansett dem passa blott för skolor,
som hafva ett normalantal af 10 - 12 barn i
klassen och därför kunna använda vanliga
boningsrum, eller för skolor med lång’a
gallerier, där barnen under raster kunna två
och två stanna inför de upphängda
konstverken och noggrant skärskåda dem e. d.
På folkskolan har man väl ej tänkt så
mycket vid sammanställandet af dessa föremål.
Om ock i en framtid våra folkskolesalar ej.
skola hafva så abnorm storlek, få vi, om vi
önska konsten införd i nutidens skolor, taga
hänsyn till nu föreliggande verkligheter.
Hvad kostnadsfrågan angår, kan folkskolan
knappast räkna på några mecenater. Skola
vi hafva utbyte af bilder i folkskolan och
kunna erhålla sådana, måste de därför vara
stora och billiga. Utställningens bilder vore
både för små och för dyra, men hade de varit
större, hade de gifvetvis blifvit dyrare. Skall
folkskolan upptaga konsten måste det således
bli under form af godtköpskonst. För det ordet
ryggade tal:n icke tillbaka och då inledaren
försåg »Folkskolans läsebok» med dess nya
illustrationsmaterial, hade han ej själf
ryggat tillbaka därför. För detta storverk skall
han hafva heder och berömmelse. (Bifall.)
Om han ock antagligen med blödande hjärta
afstod från en del finesser, gjorde han det
dock, därför att han måste göra det, ty i
annat fall hade ingenting blifvit af
alltsammans. Så måste vi ock göra, när det
gäller väggprydnader för folkskolan: vi måste
hafva en förenklad teknik och af
konstnärerna begära en förenklad komposition med
klara konturer och jämna färgytor sådana
som t. ex. å Carl Larssons fresker. Genaste
vä-g-en torde vara anvisad af en grupp tyska
konstnärers å vårt Nationalmuseum utställda
originallitografier i färger. De hafva inom
Tyskland vunnit storartad utbredning och
visa, att konst kan bjudas i tillräckligt stort
format och till billigt pris. Liksom vi i
folkskolan få ha musik och poesi icke i deras mest
raffinerade och ultramoderna yttringar utan
i enklare, barnsligare, folkligare former, så
är det ock med den bildande konsten. Hos
barnen, icke minst folkskolans, finnes en
verklig hunger efter konst, och den bör
tillfredsställas. Konsten måste, såsom vår
nyligen hädangångne store Snoilsky sagt,
äfven åt vårt folk frambära
»kraf tigt hvardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för öfverflöd».
Men då måste ock våra konstnärer gifva
konsten
»den enkla form som tusenden förstå».
I förhoppning att våra nu lefvande
konstnärer och intresserade konstväiiner, bland
hvilka senare inledaren vore en af de mest
framstående, skulle komma att följa denna
skaldens mening ville tal:n på det varmaste
yrka bifall till inledarens resolutionsförslag.
(Kraftiga bifallsyttringar.)
Läroverkskollegan Gunnar Norlander i*
Oskarshamn erinrade om V. Rydbergs ord:
»Den fattige torparen, som på sin vägg
hänger ett vackert träsnitt, som han lärt sig
beundra och älska, gör mera, oändligt
mycket mera för konsten än en millionär, som
öfverlastar sin boning med taflor och guld »
Visst kunna vi äfven i folkskolan göra
något för konsten.
Inledaren påpekade, att hvarken något
stort eller mycket ännu kunnat framkomma
hos oss, då det vore en alldeles ny rörelse,
men han hoppades på en så mycket större
uppblomstring sedan. Då man gärna ville
ge blott det bästa, är det smärtsamt att
nödgas bjuda sådant, som man ej kan i allo
gilla, och då tänker man sig för två gånger,
när det gäller att gifva. Med afseende på
de tyska Sträfvandena vore de
erkännans-värda, och arbetet för konstens popularisering
vore berömvärdt och vackert. Men man
talar där mer än man handlar, och hos oss
måste vi gripa verket an med helt annan
energi, om vi skola komma någon vart.
(Bifall.)
Folkskolläraren And. Ericsson i Multrå
uttalade ett ampelt erkännande åt våra
jultidningar, som följt den grundsatsen, att
endast det bästa är godt nog åt våra barn.
Med verklig glädje sprida lärarne dem hvarje
gång bland våra barn och vår allmoge. Men
de nötas så fort ut. Tänk, om de kunde
återigen spridas och i förstorad skala! För
äldrar och barn hafva lärt sig älska dem,
och funnes de på kartong till billigt pris,
skulle de uttränga smaklösa taflor öfver
utländska regenter och sådant godtköpskram.
Att skolsalarna ofta äro så oproportionerligt
stora och ej gifva något skönhetsintryck
kommer sig merendels af allmogens önskan
att äfven kunna begagna dein till
samlingslokaler vid samkväm för andra ändamål än
sådana, som röra undervisningen. Yrkade
bifall till resolutionsförslaget.
Fil. d:r G. Setterberg i Stockholm ville
framställa det spörsmålet: Skulle man ej
kunna låta barnen själfva få deltaga i valet
af konstverk, under lärarens ledning gå ut
och se och välja? Vore det önskade för dyrt,
kunde det måhända hjälpas genom tillskott
af burgnare barn eljer sammanskott. Det
skulle väcka barnens intresse, och de skulle
uppfostra sin smak genom att välja under
lärarens ledning,
Folkskolläraren Joh. Berglund i Forsed
ansåg icke konsten i skolan vara en
penningfråga utan en uppfostringsfråga. En
skola blefve icke konstnärlig därför att man
där hängde upp några konstverk, utan det
beror mera på hur konstnärligt skolan
arbetar. Vi borde i skolan lära barnen att
uppträda lite konstnärligare, uppträda som
folk. Ett lyte hos vår nation är dess
benägenhet att visa sina dåliga sidor. Det beror
däraf, att man glömt smakens uppodling.
Hemma är man ett beskedligt får; ute
tumlar man sig i sina lidelser och gör sig löjlig.
Är man en trashank till själen, så blir man
det, hvilken rock man än tager på sig. Har
man adel i själen, kan man uppträda i
hvar-dagsrock. Man bör lära barnen uppträda
litet konstnärligare i sina tal och anföranden.
Må vi gifva den genomgående
materialistiska världsåskådningen sparken!
Folkskolläraren Gust. Bergman i Våmhus
framhöll, att det finnes konstverk, som ej
äro så dyra att anskaffa och underhålla.
Man bör välja en vacker plats för skolhuset,
bygga det efter vackra ritningar och ej efter
de gamla med skorstenen i ena änden och
så en lång länga. Lärarebostaden bör ock
förläggas vackert, om den bygges för sig
själf. Nu ser den vanligen ut som en
gammal soldatstuga och är ej alls så vacker som
en banvaktstuga. Det skulle icke bli så
mycket dyrare, om skola och lärarebostad
gjordes litet vackrare. Och omkring dem
borde man söka få det inbjudande och
vackert genom gräsmattor, blomsterparterrer,
fruktträd; inne sätta krukväxter i fönstren,
såsom lärarinnorna ofta göra. Genom
sådant skulle barnen finna den skönhet, som
uppenbarar sig i skapelsen och hvarom
psalmisten säger: »Ack, när så mycket
skönt i hvarje åder» o. s. v.
Härmed var diskussionen slut, och
proposition framställdes på inledarens
resolutionsförslag, så lydande:
1. Vördnaden för och kunskapen om
konsten äro af stor vikt för vår odlings
förfining och förädling.
2. Skolan bör kraftigt påpeka och
understryka skönhets behof vet.
3. Skolan bör under nuvarande
förhållanden söka nå detta därigenom,
a) att verkliga konstverk eller
förstklassiga reproduktioner af dylika uppsättas i
klassrummen, hvilka först och främst i färger
och möbler böra tillfredställa skönhetens
fordringar ;
b) att läraren under och utom lektionerna
talar om de konstverk, som pryda skolan,
och drager den största möjliga valuta af
illustrationsmaterialet i skolböckerna;
c) att museibesök och betraktande af
traktens monumentala byggnader företagas
under lärarens ledning samt
d) att lärarne i och utom skolan, då
tillfälle gifves, tala om det vackra i naturen
och konsten och framhålla skönhetskrafvets
vikt för både samhället och individen.
Med kraftiga jarop antogs förslaget,
hvarpå ordföranden, Öfverläraren M.
Melander i Norrköping, uttalade ett tack
till alla dem, som yttrat sig i frågan,
den sista på mötets program.
H. W-r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
