Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,131.) 2 september 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
657
inlägga en protest mot den ännu gängse,
själlösa minnesläsningen. Böckerna
skola vara våra slafvar och ej vi deras. I
barndomsskolorna bör det abstrakta
undvikas, och det åskådliga, konkreta
studeras, ty som en allmän regel för
minnets utveckling gäller, att barnen lägga
ej på minnet annat än det de
någorlunda förstå.
En mycket viktig men mycket
försummad sida af själslifvets uppfostran
är fantasien. När var det som vårt
folk uträttade storverk och skapade
händelser af världshistorisk betydelse? Jo,
när vårt folk tänkte högt och stort
om sig, och då ingenting ansågs
oöfver-vinneligt, såsom fallet var under
storhetstiden. Vårt folk har förutsättning
att uträtta storverk i kulturellt
hänseende äfven i våra dagar, men fantasien
försummas i våra skolor och vi
uppfostra de unga till att vara
»snusförnuftiga». Nej, gjut fantasiens olja på
undervisningen, fram med hurtighet och
lefnadsmod och låt barnen framför allt
få känna barndomsglädjens fröjd! Det
är deras rätt, det skall inverka på deras
känslo- och viljelif och göra dem till
sanna och lyckliga människor.
Och så hafva dessa föreläsningar hastat
till slut. Om deras värde har endast
en mening varit rådande. De hafva
varit det yppersta, som bjudits deltagarne
i årets sommarkurser. Därom vittnar
det stora åhörareantal, som med
stegradt intresse följde föreläsningarna till
slut, därom vittnar den enhälliga
begäran, som framställdes att få dessa
föreläsningar tillgängliga i bokform, och
därom vittnar den väldiga bifallsstorm, som i
synnerhet vid slutet kom föreläsaren till
del. Väl står Sveriges folkskollärarekår
på en annan ståndpunkt i fråga om
folkskolan som bottenskola, men i en sak
står den lika enig nämligen i intresset
för pedagogiken som vetenskap och för
dess främjande genom upprättande af
en pedagogisk professur. Och vår
innerliga önskan är, att denna för vårt lands
bildning så viktiga angelägenhet ej må
uppskjutas till en aflägsen framtid.
Aug. Friberg.
Vid en af de »samtalsaftnar», som
professor von Schéele anordnat,
begagnade folkhögskoleföreståndaren J. P.
Krist ensen-Randers tillfället att frambära
ett tack till den uppburne föreläsaren.
Han talte blott på egna vägnar, men det
skulle glädja honom, om hans ord vunne
hans närvarande landsmäns bifall. Under
professor von Schéeles föreläsningar
förlorade man lusten att kritisera: man kände
allt starkare behof att bringa honom sitt
tack.’ Tal:n ville erinra om vår frälsares
ord: »Människan är icke till för sabbatens
skull; utan sabbaten för människans.» Sätt
här pedagogik i stället för sabbat! Det
finnes en pedagogik, hvilken uppträder, som
om alla människor vore till för att
dresseras af den. Men det finnes en annan, på
hvilken man kan tillämpa folkvisans ord
om drottning Dagmar: »Den tåler til hver
Månd mildt, til Borger og til Bonde og
ring-este Gangerpilt.» Denna senare pedagogik
hade professor von Schéele tolkat så, att tal:n
ville räkna som en stor händelse i sitt lif, att
han varit åhörare vid föreläsningarna, och
därför kunde han icke resa utan att hafva
uttalat sitt varmaste tack. Särskildt hade
danskarna erinrats om de bästa namnen i
deras bildningshistoria under 19:e
århundradet Grundtvig och Kr. Köld, och om det
bästa folkupplysningsarbetet nu för tiden i
deras eget land. Kurserna hade äfven gifvit
näring åt godt hopp om Nordens framtid.
Om den politiska sidan vore det kanske ännu
ej tid att tala, men på en sak kunde man
börja redan nu: ett andligt förbund om fria
och sunda upplysnings- och
uppfostrings-tankar, sådana som icke vilja tyrannisera
utan tjäna. Därmed vore mycket vunnet.
En länk i ett dylikt samlingsarbete vore de
här hållna föreläsningarna. Ett uppriktigt
tack för dem!
Lifligt bifall visade, att talaren icke
blott tolkat sina egna tankar utan allas.
En kurs i norska.
Konimitterades åtgärd att låta
sommarkursernas program i år äfven
omfatta en kurs i norska språket hälsades
helt visst med odelad glädje af de
många inom lärarekåren, särskildt
måhända bland den yngre generationen,
för hvilkas utveckling den norska
litteraturen varit af ingripande betydelse.
Och det måste ju medgifvas, att för
hvar och en, som känt »begeistringens
aand» vid det enskilda studiet af de
norska författarnes tankar, skulle det
ligga en stark lockelse i utsikten att
dels få höra den »rette klang» i det
norska språket, dels ock att erhålla en
djupare och vidare förståelse af dess
litteratur.
Att intresset varit stort, framgår ock
tydligt däraf, att ej mindre än fyra
parallellkurser måst anordnas, hvardera
serien omfattande 10 timmar. De
aktiva deltagarna hafva indelats i grupper
på omkring 30 st., men dessutom har
vid hvarje lektion en skara åhörare
infunnit sig. Öfningarna hafva omfattat
företrädesvis läsning, såväl prosa som
bunden stil, af Björnsons, Moes in. fl.
författares smärre stycken jämte några
korta litteraturhistoriska anmärkningar,
hvarjämte deltagarna själfva fått försöka
att på norska redogöra för innehållet af
det lästa. Grammatik har förekommit
endast i form af några enkla men
särdeles instruktiva grundlinjer.
Det är naturligt, att på så kort tid
någon egentlig färdighet i språkets
talande ej kan vinnas, om ock vid
lärarens vänliga uppmaning att »snakke lidt
inere» rätt goda ansatser härtill kunde
märkas. Däremot vågar man tryggt
påstå, det läsefärdigheten och förståendet
af språket visat stora framsteg. Detta
vackra resultat berodde nog icke endast
på lärarens nit och skicklighet samt det
hurtiga sätt, hvarpå undervisningen
meddelades, utan kanske lika mycket på
hans mindre vanliga förmåga att läsa så,
att åhörarne med ens gripas af styckets
grundstämning, ett förhållande, som i
SKOLEBESTYRER E. SCHIBBYE.
förening med den klangfulla stämman
ofta gjorde dessa lektioner till verkliga
högtidsstunder af njutning.
Personligen har ock ledaren af dessa
kurser, skolebestyrer Einar Schibbye, under
dessa två veckor vunnit en synnerligen
stor popularitet bland kursdeltagarna, och
man hörde dem ibland med en viss glad
stolthet förklara sig tillhöra »Schibbye
I, II, III eller IV», soni kurserna helt
gemytligt kallades. Denna sympati och
tacksamhet fann sitt uttryck särskildt
vid kursernas slut genom den hyllning
med sång, blommor och mimiesgåfvor af
böcker, som bragtes honom.
I det vi deltagare ännu en gång bringa
rektor S. vårt hjärtliga tack f Or dessa
minnesrika dagar, våga vi hysa det
glada hoppet, att kurserna skola visa
sig äga en rik innebörd för framtiden.
Det talas i våra dagar så mycket om
förbrödring och samförstånd mellan
nordens folk. Då synes det ock vara af
vikt, att vi bättre lära känna såväl våra
bröders lifsförhållanden som de tankar
och åskådningar, som röra sig hos
hvartdera folket, och hvilka tämligen troget
af speglas i dess litteratur. Vi hafva ju
visserligen öfversättningar, men dessa,
hur goda de än äro, förlora vanligen
mycket af den kraft och innerlighet samt
den lokala färgton, som möter läsaren i
originalspråket. Hafva därför dessa
kurser gifvit oss lust och förmåga att
sålunda genom dess eget språk bättre
lära känna och älska vårt broderfolk,
då hafva de för visso fyllt en skön och
betydelsefull uppgift.
Skolebestyrer Einar Schibbye är född i
Kristiania 1865. Han aflade*studentexamen
1884 samt teol. kand. examen 1888. Samma
år blef han anställd som rektor vid
Kinge-rikes och senare vid Arendals flickskola.
Efter att under ett år hafva studerat språk
och pedagogik i England och Tyskland har
han de sju senaste, åren tjänstgjort som
rektor vid Oslo skola i Kristiania. Hans
huf-vudämnen äro modersmålet och främmande
språk.
Elsa Bengtson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
