- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 22:a årg. 1903 /
658

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,131.) 2 september 1903 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

658

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 35

En folkskoledebatt

anordnades den 19 augusti i
studentkårens lokal i Uppsala af professor F. von
Schéele med anledning af en del
uttalanden, som af honom gjorts i hans
föreläsningar »Om uppfostrans ändamål
och medel». Under samma dags
föreläsning hade professor v. S. bland annat
uttalat den åsikten, att folkskolans och
läroverkens elever redan från början måste
få sin särskilda utbildning. Folkskolan
såsom bottenskola vore därför
näppeligen ett eftersträfvansvärdt framtidsmål.
För folkskolans lärare skulle det ju
också kännas nedtryckande att få undervisa
inom de områden, som motsvarade endast
de nedersta klasserna af allmänna
läroverken o. s. v.

Att detta uttalande i en af
folkskolans lifsfrågor ej skulle verka
öfvertygande på en stor del af åhörarne faller
af sig själft. Också rörde sig aftonens
diskussion så godt som uteslutande om
folkskolan som bottenskola.

Kyrkoherden A. Torssander i Vårdinge
trodde ej, att folkskolan under nuvarande
förhållanden lämpligen kunde fungera såsom
bottenskola. Man borde förut anordna
parallellklasser i folkskolan och afskilja de
svagt begåfvade samt anordna
undervisningen af dessa efter andra hänsyn, då det ju
vore tydligt, att ingen af dessa elever
komme att gå läsvägen. Till dessa »andesvaga»
ville tal.-n räkna omkring 40 procent af
folkskolans elever i Mälardalen. Måhända vore
förhållandena gynnsammare på andra
ställen, som ej låge i närheten af stora städer
och industricentra, dit ett urval af de
begåfvade drages. De kvarblifvande blefve
släktled efter släktled alltmer »andesvaga>,
därom lämnade förhållandena i Mälardalen
klart besked.

. Folkskolläraren O. Davidsson i Strömsbro
ansåg det ej önskvärdt att få folkskolan
anordnad såsom bottenskola, hvarmed han
förstod förberedelseanstalt till läroverket, ty
blott ett ringa fåtal af dess elever komme
att öfvergå till detta, och folkskolan vunne
säkert ingenting på ändringen.

Folkskolläraren J£. M. Eriksson från Björkå
bruk ville på det lifligaste protestera emot
påståendet, att undermåligheten vore medfödd
hos en så stor procent af Mälardaleris
befolkning. Nej, efterblifvenheten hvilade på andra
grunder. En stor del af barnen
öfveransträngdes med arbete vid sidan af skolarbetet, och
det funnes skolformer, som tydligt visade, att
vederbörande ansåge det tillräckligt för
lifvet, om barnet finge lära sig katekes och
innanläsning. Normalplanen hade
läsord-ningar med orimligt många katekestimmar
pr vecka. Att sådana missförhållanden
bi-droge till efterblifvenheten och det allmänna
missnöjet kunde ej förnekas. (Lifliga
applåder.)

Folkskoleinspektören J. E. Broberg kunde
ej instämma med dem, som ansåge önskvärdt
att få folkskolan till en läroverkens
tjänarinna eller läroverken beroende af
folkskolan; båda slagen af skolor borde arbeta
bredvid hvarandra utan att därför folkskolan
behöfde vara eller kallas en fattigskola.
Då det låge i riksdagens makt att omhulda
folkskolan, och då riksdagens ledamöter
väljas af folket, hade man att hoppas, att
folkskolan skulle blifva omhuldad.

Folkskolläraren Johan Berglund i Forsed
var ingen vän af ett skolsystem, som kunde
liknas vid en amerikansk skyskrapa, där
folkskolan skulle bli nedersta våningen.
Invånarne där skulle finna sig missbelåtna,
då de såge uppåt toppen, dit de själfva ej
kunde komma. (Bifall.)

Folkskollärarne J". A. Bergquist, O.
Ideström och G. V. Eklund talade varmt och
delvis under lifligt bifall för folkskolan
såsom bottenskola för hela det offentliga
undervisningsväsendet; att göra henne till en
förberedelseanstalt för och tjänarinna åt
läroverket hade aldrig blifvit ifrågasatt. Så
länge läroverk och »samskolor» droge till
sig de makthafvandes intresse, skulle
folkskolan bli ringa omhuldad.

Fil. kand. Anna Sörensen fann det föga
lämpligt att välja lefnadsbana för barnen
redan vid 10 -12 års ålder. Måste detta
erkännas vara oriktigt, borde väl folkskolan
vara bottenskola. (Bifall.)

Danske läraren J. A. Sörensen lämnade
intressanta upplysningar om förhållandena
i Danmark, där folkskolan numera är
lag-stadgad bottenskola for alla barn och detta
utan några som helst olägenheter. (Talaren
blef föremål för en särdeles liflig hyllning.)

Pastor Persson framhöll, under åberopande
af Viktor Rydberg, den trängande vikten af
andlig nationell samhörighet samt ansåg,
att folkskolan som bottenskola skulle bli en
borgen för ett i.intellektuellt och moraliskt
hänseende bättre utrustadt släkte.

Folkskolläraren P. A. Lindholm i Vännäs
förundrade sig öfver att en del talare, som
uppträdt emot folkskolan såsom bottenskola,
ej tycktes rätt veta, hvad här vore fråga
om. Man bör väl eftersträfva att få ett enigt
folk, att få folkklasserna att förstå
hvarandra, att hysa medkänsla med hvarandra;
därför bör ock själfva grundvalen för
folkbildningen vara gemensam. Därigenom
skulle vi vinna mycket i kraft. Tal. vore
ej rädd för de omtalade amerikanska
skyskraporna; man behöfde en byggnad på bre-,
daste bas, hvilken kunde stå fast, liksom
Egyptens pyramider trotsat årtusenden, då
däremot de grekiska prakttemplen ramlat.
(Bifall.)

Professor von Schéele afslutade
diskussionen med det uttalandet, att han genast skulle
ställa sig i deras led, som arbetade för
folkskolan som bottenskola, om han blefve
öfvertygad om att den sociala frågan därmed
fördes en tum framåt; men detta betviflade
han ännu.

Såsom afslutning sjöngs: »Du gamla,
du friska, du fjällhöga nord». -m.

Till en soaré å Uppsala slott

vid 6-tiden den 25 augusti hade
landshöfding och fru Bråkenhielm inbjudit
samtliga föreläsare samt norska och
danska kursdeltagare äfvensom en del af de
svenska - ungefär hvar tredje i
förteckningen - - inalles omkring 350 personer.
Värdfolket mottog sina gäster å
terrassen framför slottet, där förfriskningar
serverades. Andra Svea
artilleriregementes musikkår spelade, och en utvald kör
af studentsångare utförde en mängd
sånger. De olika nordiska folksångerna
sjöngos, och landshöfdingen höjde ett
lefve för hvarje land.

Kl. 8 var tiden inne att bryta upp.
Svenskarnas tack framfördes af prosten
Lundvik och norrmännens af professor
Y. Nielsen, hvilken särskildt gladde sig
åt att konungens förtroendeman visat
norrmännen den gästfrihet, som
utmärker hvarje svenskt hem. Det hade känts
som om broder kommit till broder, när
norrmännen kommo hit.

Å danskarnes vägnar talade teol. kand.
C. Bågö. Han framhöll, att då slotts-

herren icke blott inbjudit norrmännen
utan kursdeltagare från alla de nordiska
landen, så vittnade detta om en klar
framtidsblick och uppfattning af den
nordiska enhetstanken. Det stode i god
samklang med den härliga vidsträckta
utsikten öfver Upplandsslätten däruppe
från slottet.

Landshöfdingen tackade i ett
humoristiskt tal och bjöd dem »icke farväl utan
välkomna åter» samt hurrade själf för
dem med känsla och öfvertygelse. Under
det den gamla Vasaborgen strålade i grön
och röd belysning, spelade musiken några
nummer, och under studentsång tågade
sedan kursdeltagarne rundt om terrassen
och ut till Gustaf Vasas byst. Här
sjöngs unisont »Härliga land», och ett
lefve utbragtes för Norden, för
fyrväpp-lingen Sverige, Norge, Danmark och
Finland.

Samkväm för norrmän och danskar

bland sommarkursdeltagarne var af de
svenska lärarne och lärarinnorna
anordnadt å Norrlands nation i onsdags
eftermiddag kl. 4 - 5. Det blef en
angenäm kaffefest och torde ingalunda bli
bland de minnen, som tidigast förblekna.
De svenska lärarinnorna skötte
värdska-pet så, att gästerna genast kände sig
som hemma, och den hjärtligaste
stämning rådde.

Bland talarna märktes
folkhögskoleföreståndarne J. P. Kristensen- Ränder s och
J. H. Andersen i Roskilde, läraren Ole
Eidc från Udenes i Norge,
folkskolläraren H. Pohl från Nuckö i Estland,
folkhögskoleföreståndaren J. Sandler i Hola,
professor Fr. von Schéele, folkskolläraren
A. J. Hy den i Ljusdal, folkhögskolläraren
L. Sundell från Finland samt
folkskolläraren O. Davidsson i Strömsbro. Den
senare, som i hast anordnat »kafferepet»,
talade för den, som först framkastat idén
om samkväm et, den ende i kurserna
deltagande jordbrukaren K. Andreasson i
Åsen, Västergötland.

*



Samma dag höll Nordiska föreningen
i Uppsala fest för de norska och danska
bröderna. Ordföranden professor von
Schéele hälsade de närvarande och
utvecklade föreningens program att sprida
närmare ömsesidig kännedom mellan de
skandinaviska folken. Stämningen blef
synnerligen glad, och det ena talet
af-löste det andra.

Professor J. A. Lundell talade för
norrmännen. Svenskar och norrmän behöfva
talas vid som syskon men vi skola behålla
vår särskilda individualitet. Norge har
dådkraftiga män som Nansen och Sverdrup;
karaktäristiskt för Sverige är sinnelaget hos
deri landshöfding, som lade handen på lagen
och nekade utföra ryska kejsarens befallning.
Svenskar och norrmän skola ha gagn af
hvarandras umgänge, och därför tackade
han kursdeltagarne från brödrariket och
uttryckte sitt hopp att de skulle bli talrikare
nästa gång.

På talet svarade läraren Ole Matsen i
Levang. På professor von Schéeles tal
för Danmark svarade teol. kand. C. Bågö,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1903/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free