- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 22:a årg. 1903 /
680

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,132.) 9 september 1903 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Foto E. Olsen, Trondhjem.

SVOLÆR.
(Det största fartyget i hamnen är »lærerskibet».)

fjorden, och då vi på morgonen kommo
upp på däck, voro vi vid inloppet
till Lofotens pärla, Raftsundet, genom
hvilket ångaren under strålande solsken
sväfvade fram mellan höga fjälltoppar,
synliga både öfver och under den klara
vattenspegeln. Så stack plötsligt ångaren
in i en fjord så smal, att det nästan
syntes omöjligt att vända. Det var
Troldfjord (ej att förväxla med den
hvalfångarestation i närheten af Nordkap, där
vi förut varit). Nästan lodrätt höjde sig
fjällen rundt om oss. Vi hade, såsom
synes af bilden, tagit plats längst framme
i fören för att njuta af utsikten. En
älf forsade alldeles bredvid oss ner i
djupet. Då kaptenen saluterade, blef
det ett väldigt dån, och det
fortplantades från det ena fjället till det andra.
Det var trollen, som gåfvo tillkänna, att
de voro hemma!

Så skulle vi denna dag äfven göra en
»bergbestigning». Platsen härför var
ett af kejsar Wilhelms favoritställen i
denna nejd, Digermulen vid inloppet till
Raftsund. Det var icke någon
bergbestigning à la Åreskutan eller Syltoppen,
ty Digermulkollen är endast 350 meter
hög, och färden upp till turisthyddan
och »Keiser-varden» gjorde vi ledigt på
1 1/2 timme. Men det kostade nog på
ändå, helst solen stekte brännhet, så att
de flesta af oss vandrade i skjortärmarna.
Däruppe hade man ett präktigt
panorama öfver Lofotenfjällen.

Då vi kommo ned igen, var det några
af oss, som togo sig ett bad i Ishafvets
klara bölja.

På eftermiddagen gick »Hera» längs
den s. k. Lofotvæggen ända ned till
Lofotens sydvästligaste udde. Det var
som en enda mur af sönderhackade
fjäll, men då man ser närmare efter,
finner man små sund och fjordar mellan
fjällen, och härinne är det som de
stora fisklägena Svolvær, Kabelvaag,
Henningsvær m. fl. äro belägna. Här
röra sig under fisktiden tusentals båtar,
och här afslutas affärer, som
sammanlagdt gå upp till millioner.

Mot aftonen sattes kursen åt sydost
rakt mot Bodö. Det var en
oförlikneligt härlig afton. Vi stodo akterut och
sågo solen som en eldröd skifva
småningom sänka sig ned bakom
Lofotvæggen, hvilken tedde sig som en silhuett
med svag glöd i en och annan hög, fri
topp. Och när så »væggen» försvann
mer och mer och slutligen sjönk i
hafvet, gingo vi öfver till fartygets andra
sida. Här stod fullmånen i all sin glans
och färgade vattnets yta i silfver, och
på afstånd skymtade fastlandets
fjälltoppar fram under en himmel utan gräns
och botten. Det hela var som en saga
ur »Tusen och en natt». E. H.

-

Sommarkurserna i Uppsala.

Geografiske, etnografiske og
historiske forhold i Norge.


Att de två folken på den
skandinaviska halfön under allra sista tiden gå
så att säga i förbrödringens tecken är
ett glädjande faktum, som icke minst
tydligt gaf sig tillkänna vid årets
sommarkurser i Uppsala. Samförståndet
mellan de norska och svenska
deltagarna var där det bästa möjliga. Det var
bröder, som kommit till bröder, såsom
en talare vid festen på Uppsala slott
sade. Man har tydligen börjat inse
nödvändigheten af att lära känna hvarandra,
och på samma gång har man funnit
mycket, som förenar, och ganska litet,
som skiljer brödrafolken.

Det torde nog också varit med tanke
på nödvändigheten för oss af en ökad
kännedom om broderlandet Norge som
organisationskommittén inkallat den
kände historikern professor Yngvar Nielsen
att föreläsa öfver förhållandena i Norge
från medeltiden intill 1833. Det visade
sig också vara ett lyckligt grepp af
kommittén, ty professor Nielsen var en
af de föreläsare, som hade att glädja
sig åt de flesta och tacksammaste
åhörarne.

Af professor Nielsens tio
föreläsningar ägnades de två första åt
framställningen af Norges allmänna geografi. I
breda och säkra drag tecknades Norges
egendomliga dalbildningar och
bergssystem samt påvisades, huru landets
daning fört folket in på de kulturvägar,
det sedan under långa tider följt. (Detta
och flera af de följande föreläsningarna
illustrerades af en rad utmärkta
skioptikonbilder.)

Sedan klosterväsendet i nästa föreläsning
med några ord berörts, hvarvid
bland annat upplystes, att södra Norge
ej haft något kloster, kom föreläsaren
in på frågan om Norges gamla
aristokrati och de olika uppfattningar om
densamma, som uttalats af P. A. Munch,
Hertzberg, Sars m. fl. samt professor
Nielsens egen åsikt därom. Denna
aristokrati vore ej att jämföra med Englands
men hade i vissa afseenden
beröringspunkter med den svenska aristokratien
under storhetstiden. Så skedde t. ex.
giftermålen så godt som uteslutande med
beräkning på materiell vinst. En
sydnorsk aristokrat kunde söka sig maka
långt upp i Finmarken och tvärtom.
När man ej längre fann en kvinna rik
nog inom landet, sökte man en sådan
utomlands. På detta sätt samlades
ofantliga jordområden på några få händer.
Efter medeltidens borgarkrig gingo en
del ätter ut men ersattes af nya genom
giftermål från Danmark och Sverige. En
svensk man af släkten Tre Rosor blef
under denna tid Norges rikaste man.
Från Magnus Lagabötes tid förde de
nya ländermännen eller baronerna
vapenmärke, som gick i arf. Under
1200-talet voro baronerna konungens
själfskrifna rådgifvare. Deras antal var dock
ej så stort som man förr trott. Under
en tidrymd af 200 år kan Norge ej
uppvisa mer än vid pass 200 baroner.
Dessa missbrukade sin stora makt,
hvarför konung Håkan Hålägg fråntog
jarlarna och baronerna deras makt samt
utnämde nya riksråd och ämbetsmän bland
de lämpligaste männen af alla klasser.
Under denna utveckling kom
ärkebiskopen så småningom att vinna allt större
makt, tills han slutligen blef den
mäktigaste mannen i landet. De gamla
ätterna och deras öden passerade nu i
rask följd revy för åhörarne, hvarvid
man bland annat fick veta, att
ynglingaättens afkomlingar i Norge för
närvarande räkna icke mindre än 5,000
personer. En af de märkligaste männen
under medeltiden var Orkenöjarlen
Ragnvald (egentligen Kale Kollssön), mördad
1164 och sedan kanoniserad under
namnet Sankt Ragnvald. Han var både
idrottsman och skald. Den norska
folkdiktningen hade för öfrigt haft sitt
hufvudsäte i Säterdalen; men denna
diktning grundade sig ofta liksom många
af de svenska folkvisorna på motiv,
tagna utifrån, dels genom förbindelse med
England och Orkenöarna, några
århundraden senare genom holländska
inflytanden.

De politiska förvecklingarna under
slutet af 1200- och början af 1300-talet
ledde som bekant till att Norge så
småningom förlorade sin politiska
själfständighet. Orsakerna härtill belystes, på
samma gång det framhölls, att
norrmännen ej förlorat sin själfkänsla
samtidigt med sin politiska betydelse. De
kunde påvisa en rikare
medeltidslitteratur än brödrafolken och betraktades af
danskarne såsom ett intelligent men
till sitt uppträdande klumpigt folk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:13:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1903/0686.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free