Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (1,133.) 16 september 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 37
Foto E. Olserij Trondhjem.
»HERA» VID SVARTISEN.
färden, och utgjorde denna inbjudning
ett exempel bland många på den
hjärtlighet, vi öfverallt rönte af befolkningen.
Från en bondgård, som ligger strax
invid Svartisen, fingo vi nämligen
inbjudning att alla 145 komma i land och
spisa »rommegrod medflodemaslk». Det
skulle ju hafva varit en angenäm
omväxling att komma på stort grötgille å
en bondgård vid Svartisen, men tyvärr
medgaf tiden ej en dylik extra
landstigning, helst det redan förut var
bestämdt, att aftonen skulle på annat sätt
disponeras.
I enlighet med vid sommarkurserna
vedertagen sed var nämligen denna afton
- den sista före skilsmässan - af
deltagarna anordnad »stor afskedsfest», till
hvilken de »medverkande» inbjudits.
Den stora »fiaggsalongen» var festligt
prydd med blommor och grönt; på
borden tronade väldiga tårtor och
förfriskningar af alla slag. »Festkommittén»
hade sannerligen icke varit overksam,
medan vi lågo i Bodö - det märktes
granneligen.
Så började talens långa rad. D:r J.
Christensen från Sandefjord talade för
resekommittén, å hvilkens vägnar hr
Rustoen svarade, och seminarieläraren
Deinboll för »Heras» kapten, som svarade
i ett humoristiskt anförande. Vidare
höllos tal för styrmännen, för lotsen, som
hämtades ned och bars i »gullstol», för
besättningen (af en skånsk lärare), för en
fortsättning af denna de nordiska
lärar-nes första studiefärd (af en annan svensk
deltagare) o. s. v. Den hjärtligaste
stämning rådde, och att belåtenheten med
färden var allmän, därom erhöll man nu
visshet på flerfaldiga sätt. Först på
morgonsidan slöts den säregna festligheten.
Huru berättigadt det var, att vi
särskildt hyllade vår lots, som så säkert
fört oss fram genom de många sunden
och fjordarna, därom fingo vi följande
morgon en lefvande påminnelse.
Då jag på morgonen färdens sista dag
kom upp på däck, fick jag till min stora
förvåning se ett obekant ansikte (vi skulle
ju under färdens återstående del icke
lägga till någonstädes), och då jag tog
ett par steg framåt, ännu ett, och så
ytterligare ett par alldeles nya anle-
ten. Jag tittade in i rökhytten för
att se, om där som vanligt fanns kaffe
med skorpor, men fann i stället alla
platser upptagna af sofvande herrar;
damsalongen var likaledes upptagen af
sofvande damer, och på däcket var fullt
med koffertar och annat »gepäck».
Vi erforo nu, att ordinarie
passagerareångaren »Astrasa», på väg från Bodö
till Trondhjem, vid 2-tiden på
morgonen strandat. Efter åtskilliga äfventyr
hade passagerarna blifvit förda ombord
på en transportångare, lastad med fisk.
Men senare hade »Hera» passerat
strand-ningsplatsen och tagit samtliga
första-klass-passagerarna, omkring ett 70-tal.
Dessa utgjordes af tyskar, engelsmän
- däribland en lord och hans lady med
betjänt och kammarjungfru samt ett
dyrbart juvelskrin, hvilket senare dock ej
fick äran göra oss sällskap, enär det
under villervallan vid skeppsbrottet blef
kvarglömd t å »Astrsea» men naturligtvis
senare räddades -, vidare fransmän,
amerikanare samt norrmän och
svenskar. Flera af dem hade varit med
den sista Lapplands-expressen till
Narvik. De voro nu glada att efter
nattens vedermödor få komma ombord på
en stor ångare, som snabbt förde dem
till Trondhjem och där det icke luktade
fisk. De hade nu tak öfver hufvudet,
och lyckligtvis hade restauratören så
mycket mat ombord, att det räckte åt
oss alla. Vi hade förut varit tre
matlag, och det blef nu ett fjärde.
Det har i en svensk tidning
uppgifvits, att »Astrseas» passagerare endast
»efter mycken motvilja från de å ’Hera’
varande slutligen fingo komma ombord».
Detta beror på ett fullständigt
missförstånd. Förmodligen har kaptenen
svarat, att den saken kunde han ej ensam
afgöra, eftersom fartyget var förhyrdt af
ett enskildt sällskap. Han lät
emellertid genast väcka den af färdens ledare,
som genom kontrakt hyrt och
disponerade »Hera», och sedan denne kommit
upp på däck och fått reda på
situationen, svarade han, att naturligtvis finge
»Astrseas» passagerare komma öfver till
»Hera», men att de finge nöja sig med
salongsplatser, då enligt hans mening,
hvilken delades af kaptenen, man ej
rimligen kunde väcka upp fartygets ordinarie
passagerare i deras hytter. En utländsk
dam lät emellertid, strax hon kommit
ombord, genom en städerska väcka en
rad lärarinnor för att få låna - en
spritlampa med hårtång.
För oss deltagare i lärarefärden blef
denna sista dag ganska olik de andra.
Vi hade tänkt att ägna denna dag åt
afskedstal och afskedssånger, åt att
riktigt hjärtligt tacka hvarandra och erinra
hvarandra om hvad vi upplefvat och
hvad storslaget vi sett tillsamman. Men
däraf blef nästan intet. Vi kände oss
knappt igen på vårt gamla
»terer-skib» : nya ansikten, nya tungomål och
så framför allt nya intressen.
Samtalen rörde sig helt naturligt mest om
skeppsbrottet, och flera af oss gjorde
bekantskap med de nya reskamraterna och
fingo af dem lifliga detaljskildringar,
somliga af ganska komisk art, rörande
nattens händelser. Det var ett
extranummer, som vår resekommitté icke hade
beräknat och därför icke heller upptagit
på programmet, men som äfven för oss
skolfolk var nog så lärorikt. Vi hade
ju ’nästan fått vara med äfven om ett
skeppsbrott, ehuru vi sluppit alla dess
obehag!
Naturligtvis voro de skeppsbrutna
föremål för all möjlig välvilja från vår sida
liksom ock från kaptenen samt
besättningen. Så snart händelsen blef bekant,
var det många, som stego upp och
lämnade sina hytter samt ställde dessa till
damernas disposition. Men om af de
skeppsbrutna en och annan med
öfverdrifna pretentioner icke fann sig
belåten - utan kanske hellre velat stanna
kvar på fiskbåten! - så berodde detta nog
på den irriterade stämning, i hvilken de
blifvit försatta genom det nattliga
äfventyret. Det var nog icke alla, som
togo saken så gemytligt som en
engelsman, hvilken förklarade, att
skeppsbrottet utgjorde det dyrbaraste minnet i
hans lif; icke för något pris i världen
ville han hafva resan med dess äfventyr
ogjord.
Den 16 timmar långa resan med
»Ise-rerskibet» från strandningsplatsen till
Trondhjem fingo de skeppsbrutna göra
alldeles gratis, men blott 4 af de 70
funno sig böra till färdens ledare uttala
ett tack för att de fått vara med oss.
Enligt reseprogrammet skulle vi vara
tillbaka i Trondhjem innan midnatt den
12 augusti. En ganska hög plikt var
t. o. m. fastställd, ifall vi längre
använde ångbåten. KL Va. 11 på aftonen
låg »Hera» vid kajen i Trondhjem -
så präktigt gick resplanen ihop. Innan
ångaren ännu riktigt lagt till, var det
några utländingar, som kastade sina
reseffekter i land och svingade sig själfva
öfver relingen utan att säga adjö, ännu
mindre tacka för vistelsen ombord.
Vi andra togo oss bättre tid. Kajen
stod fullpackad med människor, som
hälsade oss välkomna åter, och vi svarade
med våra fosterlandssånger, framför allt:
Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, vejrbidt över vandet,
med de tusend hjem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
