Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40 (A). (1,136.) 7 oktober 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 40
SVENSK IÄRARETIDNING.
771
ter tänka i denna fråga. I själfva verket
är äfven den prästerliga afdelningens
utlåtande en skarp kritik: alla de
önskemål, den framställer på en reviderad
lärobok, äro ju ett påpekande af brister
i den nuvarande. Allt detta kan ej
ändras genom en varsam revision utan
blott genom en grundlig. Och bäst vore
att ge en kommitté fria händer att
af-fatta en ny lärobok efter pedagogiska
grunder, med rätt för utomstående att
ingifva förslag. Liksom arkitekter täfla
i att ingifva ritningar till en
tempelbyggnad, borde här intresserade inbjudas
till täflan. I vårt land, hvars läroböcker
och öfriga undervisnmgsmateriell söka
sin like i hela världen, är täflan fri i
frågan om alla andra skolböcker än
Folkskolans läsebok och katekesen, men de
äro också de enda, mot hvilka
oppositionen är allmän. Om berättigad
anmärkning gjordes mot ett förslag, så
blefve det ju ej antaget. Jämförelsen
med Frankrike bevisar alls ingenting -
där meddelas ju ingen undervisning uti
kristendom i statens skolor. Yrkade
bifall till reservationen.
Generalmajor J. Lilliehöök,
lekmannaombud för Strängnäs stift, fann ej
utskottets ståndpunkt konsekvent: det fann ej
skäl till införande af ny lärobok
föreligga, men medgaf att berättigade
anmärkningar kunna göras mot den gamla. Vår
folkskollärarekår har enigt förklarat den
nuvarande läroboken olämplig - är det
då rätt att utan vidare bagatellisera
dessa uttalanden? Tal:n ville ej måla
i svart, men enligt en stiftschefs
äm-betsberättelse, hade inga stora frukter
kommit af den nuvarande
kristendomsundervisningen: de odöpta barnen kunde
räknas i tusental, nattvardsgångar måste
inställas o., s. v. I katekesen funnes
för öfrigt rena motsägelser, hvarpå tal:n
framdrog bevis. Ej heller han ville i
kommittén för ny katekesutveckling
inrymma någon plats åt biskoparna.
Yrkade bifall till reservationen.
(Forts.)
Ett genombrott.
När vi för en vecka sedan
uppkastade den frågan, hvad folkskolans
lärarekår i katekesspörsmålet kunde
ha att vänta af innevarande års
kyrkomöte, ansågo vi oss böra svara:
sannolikt just ingenting.
Att de nya strömningar, som
börjat göra sig gällande i vårt
offentliga lif i det hela* öfvat någon
verkan äfven inom kyrkomötet, har
visserligen varit lätt att se. Men vi
vågade ej hoppas, att denna verkan
skulle redan nu ha nått den styrka,
att flertal för en verklig omgestaltning
af kristendomsundervisningen vore att
påräkna. Hvad vi af kyrkomötet
väntade var ett uttalande till förmån
för en »varsam revision» eller på sin
höjd för en »revision», af h vilka den
förra skulle inneburit jämt upp
ingenting och den senare endast en
betydelselös skenreform.
Den moderat framstegsvänliga
riktningen har emellertid visat sig
starkare än vi vågat hoppas. Efter sju
timmars hårdnackad kamp beslöt i
torsdags afton kyrkomötet -
under förklarande, att Luthers lilla
katekes allt framgent bör förblifva
underlaget för
kristendomsundervisningen - att i skrifvelse till k. m:t
instämma med årets riksdag och
sålunda anhålla, att k. m:t ville vidtaga
åtgärder för den nu använda
katekesutvecklingens ersättande såsom
lärobok med en ny, efter
barnaålderns mottaglighet och behof afpassad
handledning i den kristna tros- och
sedeläran.
Vi ämna inte ropa hej, förr än vi äro
Öfver bäcken. Mycket återstår, innan
målet verkligen är hunnet. Men
genombrottet har dock skett, det
afgörande steget är taget. Själfva
kyrkomötet har en gång för alla
uttalat domslutet öfver det slags
undervisningsböcker i kristendom, som
bestå af ett teologiskt system med
lösryckta bibelspråk, använda såsom
bevismaterial. Ingen kommitté - den må
sammansättas huru som helst - lär
hädanefter våga bjuda vår
barndomsskola ett sådant »pedagogiskt
monstrum», för att använda domprosten
Personnes skarpa men träffande
karakteristik.
Allt sedan Pestalozzis dagar har det
bland fackmän varit betraktadt såsom
ett axiom, att undervisningen måste i
afseende på ordningen och sättet för
dess meddelande lämpa sig efter
psykologiens, på erfarenhetens väg funna
lagar, och att särskildt
barndomsun-dervisningen, så vida den skall leda
till annat än papegojeri, måste så
nära som möjligt afpassas efter
barnaålderns mottaglighet och behof. I
enlighet härmed har ock
undervisningen i alla folkskolans ämnen
genom tusendens samfälda arbete
blifvit mer och mer pedagogiserad, och
ju fullständigare detta lyckats, ju
fullkomligare och ändamålsenligare har
undervisningen blifvit.
I alla folkskolans ämnen - utom
ett. Hvad Jcristendomsundervisningen
angår, har man nämligen i allt
väsentligt afvisat pedagogikens kraf.
Inom den har man fordrat, att
skolan skall bibringa barnet hvad det
på sin barnsliga ståndpunkt
omöjligen kan mottaga och alls icke
känner behof af, nämligen abstraktioner
och spekulativa system.
Allmänhetens mening har man satt
sig öfver, Curry Treff enberg har
kyrkomöte efter kyrkomöte fått ljunga
förgäfves, och lärarekårens
oupphörligen gjorda uttalanden ha liknat
de droppar, hvilka falla på det
flinthårda hälleberget.
Nu har det emellertid visat sig, att
dessa droppar dock icke fallit utan
verkan. De ha till sist, huru
vanmäktiga de än tycktes, urhålkat
hälleberget.
Det spörsmål, som förelåg
kyrkomötet, var i grunden detta: är frågan
om anordningen af folkskolans
kris-tendomsundervisning en fråga, som
det närmast tillkommer pedagogerna
eller teologerna att besvara?
De högkyrkliga höllo naturligtvis
obetingadt på sitt öfvervälde. I
betraktande häraf kan man icke
synnerligen förvåna sig öfver den
ani-mositet mot »herrar pedagoger», som
på deras sida så tydligt trädde i dagen.
Om kristendomsundervisningen vore
bristfällig, sade de, så låge felet ej
i läroboken utan hos lärarne och
lärarinnorna, hvilka ej vore nog nitiska
och skickliga och vid hvilkas omdöme
man därför ej behöfde fästa
afseende !
Det kan naturligtvis icke falla oss
in att söka bemöta de framkastade
beskyllningarna om bristande trohet
och nit. Underkännandet af
skickligheten torde lämpligen böra
remitteras till de seminariemän, som sitta
i kyrkomötet eller vid tillfället
befunno sig bland åhörarne. Det måtte
för dessa varit i hög grad smärtsamt
att stillatigande nödgas svälja biskop
Keijsers beska utfall mot det
»mekaniska resonerande», som man vid
seminarierna brukar kalla »katekisation»
och som man flerstädes betraktat
såsom lärareutbildningens allra finaste
blomma.
Mot lärarnes pedagogiska
erfarenhet satte katekesutvecklingens
beundrare och försvarare för öfrigt -
som det vill synas utan tvekan -
sin egen. Men då man hör, att de
hade denna från -
konfirmationsskolan och husförhören, kan man
icke undgå att fråga sig själf: är det
tänkbart, att vederbörande ej känna
skillnaden mellan ofvergångsålderns
mottaglighet och behof å ena sidan
och barndoms ålderns å den andra,
mellan det festliga paradförhörets å
ena sidan och hvardagsarbetets tunga
slit och släp å den andra? Vi vilja
se den barnakännare, som icke drar
på munnen, då han hör en biskop
på fullaste allvar berätta, att han
tillsport hundratals barn, om de
inte tyckte om katekesutvecklingen,
och härigenom »utrönt», att denna
för de små vore en synnerligen kär
bok!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
