Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (1,138.) 21 oktober 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 42
allvar och nöje, och då det är färdigt
med arbetet, lyser ansiktet af glädje.
Några år senare har samma barn
teckningslektion i skolan. Dess penna har
några terminer irrat omkring bland
rit-böckernas korspunkter och med ledning
af dem jämte förebilder gjort en del
teckningar och nu skall det rita efter
väggtaflor. Det är som att börja på
nytt: barnet ritar, svettas och raderar,
men arbetet bereder hvarken belåtenhet
eller glädje, arbetsifvern slocknar,
intresset försvinner, teckningen förefaller
tråkig och ändamålslös, och resultatet
blir därefter.
Påtagligen är man inne på orätt väg:
man har försummat att tillvarataga och
utveckla barnets naturliga lust och
fallenhet för teckning samt att därefter
afpassa undervisningen. I stället har man
infört metoder och materiell, som
möjligen kunna vara förträffliga vid
utbildning af yrkesidkare men ej alls passa
i barndomsskolor. En reform är därför
af behofvet påkallad, och under senare
åren hafva åtskilliga uppslag och ansatser
härtill framkommit i rätt riktning.
Men åtminstone i mera gynnsamt
lottade skolor borde man kunna taga ännu
ett steg framåt. Att teckna är ju att i
bild återgifva hvad man i verkligheten
eller fantasien sett, men nu sätter man
icke verkligheten för barnet utan en
annans återgifning af verkligheten, och
denna skall det kopiera. Till lättnad
intvingar man väggtaflornas förebilder i
ett konstladt system af kors och
punkter, och med ledning af dessa skall
lärjungen konstruera fram sin bild. Man
ger honom sålunda färdigt, hvad han
själf skulle finna på. Men skall han
sedan ute i lifvet afteckna ett föremål,
har han inga hjälppunkter, och då står
han redlös, ty han saknar det, som är
grundvalen f Or all verklig
teckningsför-måga, nämligen en öfva^d
iakttagelseförmåga. Nej, låt barnet teckna efter
verkliga föremål, men välj dessa efter
bestämda grunder!
Först och främst böra dessa föremål
vara sådana, att barnen med intresse
afbilda dem, karaktäristiska former från
naturen och det dagliga lifvet, icke
abstrakta ornamentala gipser och
intetsägande geometriska träklotsar. Vidare
böra de äga i estetiskt hänseende
tillfredsställande former och jämförelsevis
lätt bestämbara proportioner, så att de
kunna hos barnen väcka och utveckla
skönhetskänslan. Och för det tredje skola
de väljas så, att de erbjuda lärjungarna en
gradvis fortgående uppöf ning i
teckningsfärdighet. ’Barnen böra känna, huru de
steg för steg gå framåt.
Och vid af teckningen bör barnet genast
slå in på rätt väg: först iakttagelse
sedan aftecknande. Barnet skall under
lärarens ledning själft genom jämförelse
finna föremålets proportioner och sedan
afteckna det. En öfning af verkligt
praktiskt värde är s. k. minnesteckning:
lärjungarna få en stund iakttaga ett
föremål af enkel form, så tages före-
målet bort och de få afteckna det ur
minnet.
Vid föremålens af bildande är till en
början bäst atfc låta barnen teckna dem
i projektion, d. v. s. sedda rakt från
någondera sidan, men sedan böra de
också öfvas att afteckna föremålen i
perspektiv. Men äfven här bör
teckningen grundas på iakttagelse.
Lärjungarna böra dock ej blott
återgifva föremålens form utan ock deras
färg, enär färgläggningen betydligt ökar
lärjungarnas intresse, utvecklar
skönhetskänslan och klargör uppfattningen
af bilden. För gossar bör äfven
tillkomma linearritning. Målet för denna
är att bibringa lärjungen förmåga att
uppgöra en arbetsritning i bestämd skala
och korrekta mått. Sådan teckning
intresserar gossarna mycket, och de nå
rätt snart goda resultat.
Men teckningsundervisiiingen bör äfven
sättas i samband med undervisningen i
öfriga ämnen. Teckningen skall för
barnet bli ett uttrycksmedel och mera
fritt anknytas till undervisningen redan
på de tidigaste stadierna. I början
bristfälliga, bli dessa teckningar snart
allt bättre; barnen fortsätta med
öf-ningarna i hemmet och visa med glädje
lärarinnan sina små bilder eller
fantasiskapelser. På högre stadier borde den
fria teckningen omfatta kartritning och
schematisk teckning af växt- och
djurformer, fysikaliska apparater o. s. v.
samt illustrerande af skriftliga uppsatser,
där så finnes lämpligt och tiden det
medgifver.
Kan nu detta tillämpas inom
folkskolan? frågar man. Vid Stockholms
folkskolor hafva försök härmed anställts
och med framgång, såsom visar sig af
den å mötesutställningen förekommande
teckningsafdelningen från Stockholms
folkskolor. Naturligtvis kan det ej ske
på samma sätt vid det stora flertalet af
landets skolor. Där kommer nog
kopieringen att ännu länge vara. Men
förhärskande åtminstone borde man då på
de bilder, som skola kopieras, ställa de
krafveii, att de böra återgifva
karaktäristiska och i estetiskt afseende
tillfredsställande former samt erbjuda en
gradvis fortgående uppöf ning i
teckningsfärdighet. Och i mera gynnsamt ställda
folkskolor kan en förändring i nämd
riktning helt visst genomföras. Väl
kunna i början svårigheter möta, men en
mäktig bundsförvant vid deras
öfver-vinnande skall läraren hafva i
lärjungarnas stegrade intresse. Och en rik
belöning för sin möda skall han hafva
i medvetandet, att lärjungarna bli bättre
rustade för det praktiska lifvet och mer
mottagliga för skönhetsintryck från
natur och konst.
Föredraget hälsades med lifligt bifall
och gaf anledning till en längre
diskussion, hvaraf ett kort sammandrag här
må meddelas.
Öfverläraren Alf T. Dalin i Huskvarna
underströk teckningens betydelse icke
blott for det praktiska lifvet utan ock
for intelligensens utveckling, ja för
ungdomens sedliga lif, i det att barnen
under övergångsåldern gärna ägna sig
åt densamma samt därigenom undvika
dåliga förströelser och sysselsättningar.
Ur egen erfarenhet kunde tal:n vitsorda
den af inledaren förordade principen att
blott teckna efter verkliga föremål. Så
få t. ex. barnen, för att lära sig rita
mönster till ett handarbete, först
afteckna och måla en lefvande växt, sedan
stilisera en växtdel, så att den blir
lämplig att insätta i ett mönster, därpå
komponera mönster och utföra arbetet
i handarbetsskolan. Invändningen, att
prydriadsarbeten ej tillhöra folkskolan,
bemötte talrn därmed, att lärjungarnas
estetiska sinne behöfver uppöf vas; en
stor del af våra utgifter går till estetiska
kraf, och flickorna göra i alla fall
prydnadsarbeten. Lämnas barnen åt sig
själfva, göra de dem klumpiga och
smaklösa - det är hela skillnaden.
Teckningen har en stor förmåga att locka
barnens intresse, men den är för
närvarande mycket försummad och dess
metod tilltrasslad. Dock har
Stuhlmann-ska metoden haft sin betydelse som ett
genomgångsstadium för att få någon
teckning till stånd.
Folkskolläraren J. E. Tliorin i
Åtvidaberg ansåg, att lärarne i första hand
behöfde reformera sig själfva, så att de
lärde sig se det sköna i naturen och
i formen, göra de i dagliga lifvet
använda möbler, verktyg o. s. v. mera
estetiskt tilltalande. Men ute på
landsbygden saknas materiell för en reform
i den af inledaren föreslagna riktningen.
Tal:n kunde ej vara med om inledarens
dorn öfver den nu gängse metoden: den
har väl ändå haft någon betydelse, då
den öfvat barnens öga och hand,
hvarför han ville föreslå att i första punkten
måtte insättas några förmildrande ord.
Folkskolläraren Viktor Ekelund i Falun
framhöll, huru vårdslösad och försummad
denna undervisning är vid seminarierna.
Så ock i folkskolan: vid en folkskola i
södra Sverige användas icke mindre än
7 olika arbeten. Ett önskemål vore
därför att få en metod, som på
lämpligt sätt sammanbunde slöjd- och
teckningsundervisningen, så att denna senare
måtte bli mindre bunden, mer naturenlig
och framför allt mera praktisk.
Redaktör Uno Stadius framhöll i ett
längre anförande, huru de af inledaren
meddelade principerna redan slagit
igenom uti England, Tyskland och Amerika.
Han påpekade hvilken rik och ypperlig
materiell naturen erbjuder alldeles
kostnadsfritt, visade närmare
minnesteckningens stora betydelse och ville,
beträffande lärarekårens egen uppfostran till
färdighet i teckning, att vi skulle gå
till de svenska konstnärerna med en
anhållan, att dessa ville hjälpa lärarekåren,
liksom universitetet hjälpte dem genom
sommarkurserna. Konstnärerna skulle
nog vara villiga härtill, ty genom deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
