Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (1,145.) 9 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SVENSK LÄRARETIDNING. N:r 49
Om arbetssättet i landsbygdens folkskolor.
Af Krister Hagström.
(Ny artikelserie.)
1.
I allt arbete är ordning en synnerligen viktig faktor. Detta gäller icke minst om skolarbetet. Endast under förutsättning af en planmässig och verkligt god ordning kan något afsevärdt resultat uppnås med folkskolans arbete.
Skolans arbetsordning bar två sidor: en inre och en yttre. Den förra omfattar själfva under visniagen; den senare de yttre anordningar, som måste vidtagas
för att undervisningen skall kunna möjliggöras.
Visserligen äro de inre anordningarna de förnämsta, men man får dock icke underskatta de yttre; ty erfarenheten har visat, att brister i det senare hänseendet säkert gifva anledning till försämringar i undervisningen. Stundom kan en skenbart obetydlig yttre
detalj-anordning utöfva större verkan på skolarbetets framgång, än man vid första
påseendet skulle kunna förmoda.
Af alla yttre anordningar och hjälpmedel för undervisningen är naturligtvis skolsalen den första och förnämsta.
För ett par, tre årtionden sedan var det vanligt, att skolsalarna voro små och till trängsel öfverfyllda af barn.
Jag vet skolor, där trängseln var så stor, att läraren under skriföfningama måste låta somliga barn taga plats på katedern, andra ligga på knä på golfvet med skrif boken på en stol o. s. v.
Dessa ögonskenliga missförhållanden framkallade en allmän byggnadsifver. Förslag om skolhusbyggnader stodo på föredragningslistan öfverallt i socknarna, såsom kyrkostämmoprotokollen nogsamt visa. »Hufvudsaken är, att vi få en bra skolsal» - så lydde det stående temat från kyrkostämmorna på 1860- och 1870-talen. De hederliga dannemännen gjorde upp riktiga storhetsplaner, enligt hvilka behofvet för all framtid på en gång skulle fyllas. »Vi bygga en sal, som är 18 alnar lång och 16 alnar bred»,
hette det, »och då måtte det bli plats för barnen.»
Sagdt och gjordt. Skolsalar byggdes, och plats bereddes åt barnen. Men detta var knappt fullbordadt, förr än nya ordningar började göra sig gällande. Inspektörer konstaterade brister i arbetssättet och föreskrefvoHvarannandagsläsning, för att läraren skulle kunna hafva bättre tillsyn öfver de olika årsklasserna. Under knot från böndernas sida infördes sålunda halftidsläsning, och därmed var den stora skolsalen halftom. Barnen fingo nu endast besöka skolan af delningsvis två dagar ena veckan och tre dagar den andra i stället för att de alla förut fått gå fem dagar i veckan - sedermera ändrades halftidsskolan så, att hvardera afdelningen skulle gå tre dagar i veckan.
De finnas nog, som i den vidtagna förändringen ville påvisa ett framsteg; men att här i stället förelåg en afgjord tillbakagång är uppenbart.
Vi vilja icke bestrida hvarannandags-skolans berättigande under vissa förhållanden, ej heller förneka, att densamma har åtskilliga förtjänster likasom den ovedersägligen blifvit hättre anordnad i senaste normalplanen än den ursprungliga hvarjedagsskolan litt. E. Men det påstå vi, att den kurs, som kan medhinnas i hvarannandagsskolan, närmast är jämförlig med de s. k. minimikurserna. Äfven om hvarannandagsskolans kurs i gällande normalplan alls icke betecknas såsom minimikurs, så är den det dock i realiteten för det stora flertalet af de barn, hvilka äro hänvisade till denna skolform. Ja, den är sämre än en minimikurs, ty den upptager litet af hvarje i alla ämnena, utan att något kan ordentligt genomgås och kontrolleras i anseende till den i förhållande till ämnenas omfattning alltför korta lärotiden.
Vidare påstå vi, att hvarannandagsskolan med afseende på resultatet af skolarbetet är närmast jämförlig med den s. k. mindre folkskolan. Utan att förneka skillnaden mellan hvarannan-dagsfolkskolorna litt. C och litt. F å ena sidan samt den mindre folkskolan litt. H å andra sidan kunna vi dock säga, att de barn, som gått i C-skolan,
knappast äga några märkbarare företräden i kunskaper och utveckling framför barn från F- eller H-skolor. Är detta sant - och hvem kan väl bestrida det? - så är därmed ock bevisadt, att den öfverhandtagande C-skolan gör svenska folkskolan undermålig. Att häri ligger en stor fara för vårt lands folkskoleväsen är tämligen klart.
Men om således hvarannandagsskolan är svag såsom läroanstalt, så är den om möjligt ännu svagare såsom uppfostringsanstalt. Hvilken uppfostrande inverkan kan man vänta sig af en skola, där barnen »slå dank» hvarannan dag under läseterminerna och sammanlagdt åtnjuta åtta månaders årliga ferier? Det är i sanning mycket illa ställdt med folkskoleväsendet på landsbygden, då inan vet, att de mindre folkskolorna och hvarannandagsskolorna därstädes mer och mer taga öfverhand, under det att antalet folkskolor med heltidsläsning med hvarje år mer och mer aftager.
När vi nu emellertid så allmänt hafva glidit in i half tidsläsningen, så fordras det tydligen ganska stora krafter för att åter kunna lyfta oss upp till hvarjedagsläsning (litt. E). Hufvudvillkoret för detta uppsving är en förbättrad och förenklad anordning af E-skolan med afseende på dennas inre arbetsordning. Men därjämte erfordras äfven vissa yttre anordningar, hvilka för denna skolforms framgång äro särdeles viktiga, fastän de hittills alltför litet påaktats. Det ar just om dessa vi har skola tala.
Medan hvarannandagsskolan ur bekvämlighetssyupunkt är särdeles lättskött och nästan alltid ger intrycket af tomhet eller åtminstone gles bänkbesättning, måste man däremot om E-skolan säga, att den, oafsedt svårigheten i arbetssättet, ganska ofta företer bilden af s. k. öfverbefolkning. Det ligger i sakens natur, att så måste vara. Antag t. ex. att en C-skola med 30 å 40 barn i hvardera afdelningen ombildas till E-skola.
Följden blir, att skolsalen, äfven om den tillhör de största, blir fullsatt. Nog
behöfves det kraft och energi hos läraren att samtidigt undervisa en sådan massa barn. Skall det lyckas eller misslyckas? Ja, det beror, näst planläggningen, på de yttre anordningarna.
Först och främst är det själfklart, att C-skolans utbytande mot E-skola aldrig bör förekomma på sådana platser, där barnantalet är i stigande och där skolan genom den nämda förändringen skulle bli »hvad man kallar öfverbefolkad. På sådana ställen leder utvecklingen helt naturligt först till B-skola och sedan till A-skola.
Helt annorlunda ställer sig saken på den egentliga landsbygden eller med andra ord den urgamla åkerbruksbygden, där inga anledningar till en tätare befolkning föreligga. I skolorna på sådana trakter brukar vanligen barnantalet hålla sig vid någorlunda förändrad storlek under årens lopp, ja, i anseende till landtbefolkningens minskning brukar snarare barnantalet något litet minskas i stället för ökas. Om i sådana skolor barnantalet håller sig omkring femtiotalet (eller lägre) samt dessutom skolsalen - såsom ofta är fallet - är
tillräckligt stor att ledigt rymma alla, så förefinnas svårligen några giltiga skäl till C-skolans bibelhållande ej heller till anordnande af B-skola, utan då synes det vara från skolans synpunkt bäst att anordna E-skola. De skolor, där en sådan förändring kunde och borde genomföras, kunna måhända räknas i tusental. Lika beklagligt som det är, att dessa skolor sjunkit ned till hvarannan-dagsskolor, lika glädjande skulle det vara, om de åter kunde lyftas upp till den för dem naturliga hufvudformen med heltidsläsning.
En sådan omgestaltning får dock icke göras i en handvändning och utan förberedelser, ty då kunde den lända mera till skada än gagn. De ändringar, som påkallas med hänsyn till undervisningen, fordra ett särskildt kapitel; här vilja vi, som sagdt, aktgifva på åtskilliga mera yttre förutsättningar, som skola tjäna skolans uppfostrande syfte.
I allmänhet torde man kunna säga, att om skolan icke kan verka uppfostrande, så är hennes hufvudsyftemål förfeladt, äfven om undervisningen i och för sig synes lämna ett godt resultat, ja, äfven om heltidsläsning förekommer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
