- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /
55

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nr 4

SVENSK LÄRARETIDNING.

55

förståelse och ett samarbete, som bland lärarkåren i hela vart land väckt glädje och beundran. Det var därför helt naturligt, att Sveriges lärare och lärarinnor med tillfredsställelse hälsade dr Lyttkens utnämning till kansliråd.

Förhoppningarna kommo icke heller på skam. Med varje ar, som gick, fingo folkskolans lärare en allt livligare förnim melse av att i spetsen för rikets folkskolvasen hade kommit en man, som ärligt strävade att göra folkskolan till en allt mera värdefull uppfostringsanstalt för vårt svenska folk.

»Det bä*ta sättet att fora skolan framåt ar icke att åstadkomma långa lagparagrafer och reglementen, utan att var och en, som arbetar i folkskolans tjänst, uppställer för sjg den regeln att alltid handla efter basta övertygelse, samt alltid satta folkskolans basta som malet for sitt arbete», har dr Lyttkens en gång själv yttrat, och det måste erkännas, att uti detta sätt att verka for folkskolan har dr Lyttkens varit ett efterföljansvärt föredöme. Det livliga intresset, de vida vyerna, den oppna och klara blicken for tidsförhållandenas krav, den goda viljan och den glada suggererande arbetshågen ha aldrig fattats. Icke heller den varma förståelsen för det arbete, som blivit nedlagt på folkskolans fält i de spridda bygderna och allra minst medkänslan för den lärarkår, som där verkat. Under klart medvetande härom hava folkskolans lärare kunnat sköta sitt kall med en känsla av trygghet, som utan tvivel varit av största betydelse för upp-fostringsarbetet i folkskolan.

Detta om hans verksamhet som folk-skolinspektör. Att här närmare ingå på de frågor, åt vilka dr Lyttkens under sin ämbetsutövning söm kansliråd ägnade ett hängivet och framgångsfullt arbete, later sig icke göra. Som allmänt omdöme kan emellertid sägas, att varje ärlig strävan till folkskolans utveckling, bättre lärarutbildning, bättre fortbildning för folkskolans lärare, bättre undervisningsmateriell, bättre folkskolinspektion och andra nyttiga och behövliga reformer hade i dr Lyttkens en varm vän och främjare. Det må här tilläggas, att närhälsten folkskolans representant vande sig till honom i något skolärende, man i honom aldrig fann den höge ämbetsmannen men däremot alltid den ratt-framme intresserade skolmannen, vilken ägde en sällspord förmåga att intressera och satta krafter i rörelse. Månne icke hemligheten av detta inflytande var att finna däri, att han själv ärligt och helt gav sig åt folkuppfostrans stora sak?

Som en av de ljusaste gestalterna på vår folkskolas område under det förra århundradets båda sista och det innevarandes första årtionde framstår dr Lyttkens ännu för minnet.

Al! prenumeration (även pr kvartal) å tidningen göres alltid å närmaste postanstalt, aldr*ig å tidi?ingens exp.

Såfundervisning ett tidskrav.

Under den nu pågående diskussionen om enhetsskolan har från flera hall framförts det argumentet mot skolkommissionens förslag, att folkskolan ej besitter nödig kompetens som bottenskola, därför att lärjungematerialet ar för mycket blandat. Gentemot detta argument har emellertid kommissionen framhållit, att »en starkare utveckling av hjälpklass-systemet framträder såsom önskvärd». Det lider också intet tvivel, att frågan om Särundervisning åt de mindre begåvade barnen ar ur flera synpunkter förtjänt av beaktande.

Det finns val knappast någon läraxe eller lärarinna bland vart lands 25,000, som inte har sorgliga erfarenheter av hur en enda obegåvad elev kan bromsa en hel klass. Man har inte samvete att låta honom vara utan undervisning, vilket naturligtvis från de normalt begåvade elevernas synpunkt vore det rättaste, utan man försöker att få honom med, och följden blir, att klassen i sin helhet blir berövad en del av den undervisning, som med ratta tillkommer den.

Oavsett om skolkommissionens förslag antages eller icke, ar frågan av stor vikt, och det ar därför motiverat, att åtminstone på allvar börja diskutera den inom lärarkretsar.

Jag har redan antytt, vilka fördelar det skulle medföra for de normalt begåvade eleverna, om klassen bleve befriad från den ständiga bromsningen. Men även for de övriga skulle ett sådant förfarande ha stor betydelse.

Skolundervisningen ar ju lämpad för normalt begåvade elever, och de obegåvade torde därför ha mycket liten behållning av den. Bättre vore det då att sammanföra dessa senare till en klass och lata dem inhämta endast en minimi-kurs av teoretiska kunskaper, huvudsak^ ligen i modersmålet och räkning, och för övrigt sysselsätta dem med praktiskt arbete. Många skulle säkerligen kunna bli dugliga yrkesmänniskor, även om de sakna förmåga att tillägna sig ett större mått av teoretisk kunskap. Tillfälle till utbildning i olika yrken borde beredas dem, sa att de vid skolålderns slut hade inhämtat åtminstone det mest elementära av det, som hör till ett eller kanske hellre två yrken. De skulle då helt säkert gå ut i livet bättre rustade an vad nu ar fallet.

Naturligtvis finns det också olägenheter med en sådan anordning, som den här ifrågasatta. Den förnämsta ar, att de flesta eleverna i särskolor på landsbygden inte kunna bo i sina hem. Men denna olägenhet ar inte sa stor, att den förmår undanskymma fördelarna. Och med god vilja kan saken säkerligen ordnas på ett tillfredsställande sätt.

Lämpligast vore nog att anordna särskolorna som internat. T. ex. ett i varje

län, ty det blir givetvis billigare att lia en gemensam särskola för ett större område an flera små. Statsbidrag bör utgå till personalens avlöning efter samma grunder som till folkskolorna. De övriga kostnaderna kunna lämpligen delas av landstinget och skoldistrikten i lämplig proportion.
Frågan om principerna för särskiljandet kan naturligtvis diskuteras liksöm åldersgränsen. Den ledande principen bör helt naturligt vara, att man går till väga med stor varsamhet, sa att ingen avskiljes orättvist. Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att de, som gatt två ar i folkskolans första klass och ändå inte kunna flyttas upp, särskiljas. Många andra normer kunna givetvis tänkas, men det synes mig vara viktigt, att särskiljandet inte sker på ett alltför tidigt stadium. Huvudsaken ar, att bromsningen blir sa liten som möjligt i de högsta folkskolklasserna.
Helt säkert kommer en reform som den här föreslagna att motas av motstånd, om den föres fram på allvar, ty det finns ju i samhället en hel del anti-sociala element, vilkas känslor komma i svallning, sa snart någon ifrågasätter, att samhällets intressen böra gå före de personliga fördelarna. Men motståndet skall säkerligen övervinnas sa småningom, när det blir uppenbart, att syftet ingalunda ar att skada någon utan tvärtom att i sa stor utsträckning som möjligt söka bereda var och en for den plats i samhället, där han på grund av sina naturliga anlag bast passar,
Det bor ju vara en fördel för många föräldrar, att deras barn redan under skoltiden på det allmännas bekostnad få utbildning i ett praktiskt yrke, sa att de sedan ha större möjlighet att slå sig fram. Och det måste naturligtvis starkt betonas, att särskiljandet ingalunda ar någon prickning, ty det ar inte alltid den teoretiska begåvningen, som gör den ene till en bättre människa art den andre. Utan särskiljandet ar endast en praktisk åtgärd, för att de teoretiskt obegåvade ej skola plågas i onödan med teoretiska studier, som de i alla fall inte ha någon nämnvärd nytta av, och samtidigt bereder man möjlighet för de normalt begåvade eleverna att inhämta ett större kunskapsmått. Detta senare ar utan gensägelse det viktigaste, ty de normalt begåvade utgöra det absoluta flertalet.
Det kan ju förefalla grymt att på detta satt vilja rycka en del barn från sina hem, men ser man saken i stort, sa tror jag man måste medge, att barn i 11-13 årsåldern inte ha sa stor skada av att en tid vara skilda från hemmet, förutsatt naturligtvis att de fä god vård. För övrigt gäller det ju här såväl ett personligt intresse for de unga av bada grupperna som ett samhälleligt krav:.
Till slut vill jag framhålla den synpunkten, att undervisningsväsendet aldrig far stelna i gamla former, utan det måste vara anpassat efter tidens krav.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:08:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1924/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free