- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /
115

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nr 7

SVENSK LÄRARETIDNING.

115

Folkskola och seminarium.

Tal vid invigningen av Karlstads seminarium den 4 februari 1924.

Av generaldirektör B. J:son Bergqvist.

Det lärohus, som vi i dag inviga för sin höga uppgift, ar i mångt och mycket ett uttryck för den utveckling vår folkbildning hittills nått, och vittnar tilllika om de strävanden och syften, som denna bildnings målsmän och vänner ställa sig för framtiden. Vi, som samlats här för att deltaga i dagens högtid, äro alla .- därom torde jag ej taga miste - besjälade av de varmaste önskningar och förhoppningar, att såväl den hittills skedda utvecklingen som dess fortsättning i framtiden måtte bliva till välsignelse for det släkte, som fostras i svenska bygder och på vilkas axlar det ansvarsfyllda värvet skall läggas att bygga, vårda och varna framtidens andliga och materiella Sverige. Säkerligen handlade vi ej rätt eller välbetänkt, ifall vi i en sådan stund som denna dolde för oss, att vägen, som leder in i framtiden, ar full av risker och att det kräves varsamhet och omsikt för varje steg, som tages. För oss - det nu levande släkte, som handskas och styr med var ungdoms daning och fostran - bör därför en sådan stund som denna vara icke blott en glädjens och tacksamhetens, en förhoppningarnas - den bör framför allt vara en självprövningens, en det djupt kända ansvarets: ansvaret att rätt använda allt det goda, som det allmännas offervillighet under synnerligen svåra och säregna tidsomständigheter ställt till vårt förfogande.

Den nutida samhälls- och kulturutvecklingen har gjort den allmänna folkbildningens uppgifter allt mera invecklade och svårlösta, och den tid, som kommer, skall utan tvivel oka trångmålen. Det ar därför av utomordentlig betydelse att söka lägga utvecklingslin-j erna klara, att ställa målet i rätt belysning, att reda upp vägarna, som föra

dit - att överväga krafterna och lära kanna gränserna. Viktigare an allt annat ar här begränsningen. Ty faran, som hotar, kommer från mångfalden och myckenheten: från de växande kulturmassorna och de ständigt ökade samhällskraven. Faran hotar därför närmast i splittring och upplösning. Sönderslitenhet inom kunskapslivet leder till orediga, svaga och suddiga viljemotiv och återverkar därför menligt på handlingslivet, på den mänskliga karaktärens grund och fäste. Men skulle nu kulturens och samhällets utveckling komma att leda till personlighetslivets skada, lägga hinder i vägen för den sedliga karaktärens växt och vård, då skulle detta omsider leda till död både för kultur och samhälle.

Söka vi inför de nutida, sig allt mera hopande och intrasslade uppgifter, som ställas för vårt bildningsarbete, en utgångspunkt för bestämmande av den begränsning, som här ar av nöden, sa ha vi närmast att söka denna i arten och måttet av de personliga krafterna hos de unga människosjälar, som skola för olika syften i olika grad utbildas och fostras till kulturens redskap och till samhällets tjänare. Och på denna var spaningsfärd efter krafternas mätt och art gäller det framför allt att se till, huru det samspel dem emellan kan åvägabringas, som skapar förutsättningarna för ett sedligt personlighetsliv och därmed ock för ett sedligt samfundsliv. Vad som därför vår folkbildning inför sina nutida uppgifter behöver, ar i främsta rummet etiskt och därmed också psykologiskt orienterade arbetslinjer.

Det ar också sa beskaffade linjer, som det reformarbete sökt lägga, som byggt upp det nya programmet för våra folk" skolseminarier och som återspeglar sig i den byggnad, vi nu stå i begrepp att inviga. Vilka äro då grundtankarna i detta program? För besvarande av denna fråga måste vi först dröja något vid de uppgifter, som för närvarande påvila var folkskola, den skola, vars blivande lärare våra seminarier ha att utbilda.

Med tillämpning av de allmänna synpunkter, som jag nu antytt, har den nya undervisningsplanen för folkskolan satt som sitt förnämsta ögonmärke att söka åstadkomma samling i skolans arbete och därmed ock att möjliggöra ett arbetssätt, som kan främja de ungas kunskapstillägnelse och personlighetsutveckling i överensstämmelse med folkskolans uppgift som den stora grundläggande allmänna barnaskolan.

Undervisningsplanen söker begränsa innehållet av lärokurserna. Den söker länapa lärokurserna efter lärjungarnas olika förutsättningar på olika skolstadier och eftersträvar i synnerhet att bättre an hittills anpassa de första skolårens arbete efter barnets krafter, efter deras behov av omväxling och av sysselsättning med sakligt innehåll. Undervisningsplanen söker vidare att förelägga

lärjungarna breda och fylliga uppgifter, sa att de i lugn och ro kunna - sa långt möjligt på egen hand - få sysselsätta sig med vad de ha för händer. Man har därför måst beslutsamt lämna å sido mycket av det, som hittills plägat anses tillhöra även en elementär undervisning och som därför i regel förekommit i gängse läroböcker. I stället har har man utvalt de för barnastadiet värdefullaste partierna för att åt dem agna en grundligare behandling. Undervisningen skall i största möjliga omfattning hämta sitt stoff från den natur, det arbetsliv och det samhällsliv, varmed barnet dagligen ar i beröring och varmed det genom egen iakttagelse kan göras förtroget. Den nu angivna synpunkten har lett till att åtskilligt äldre lärostoff utmönstrats och delvis ersatts av annat.
Även i fråga om de olika ämnenas inbördes förhållande vill den nya undervisningsplanen åstadkomma samling i skolarbetet. I sådant syfte söker den överallt, där sådant lämpligen kan ske, med varandra förbinda samhöriga ämnen eller delar av ämnen. Uttryck härför ar t. ex. det i de nedre klasserna förekommande ämnet hembygdskunskap med tillhörande arbetsövningar. Huvudtanken ar här, att den omgivning, vari barnet lever, skall bilda den sammanhållande ramen för de första skolårens sakundervisning. De olika kunskapsföremålen ordna sig därigenom i det naturliga sammanhang, vari de i naturen och människolivet förekomma, på samma gång de fästa sig i minnet med den styrka, som de genom egna upplevelser förvärvade intrycken från hem och hembygd äga.
Genom den närmare förbindelse, som sålunda åstadkommits beträffande samhöriga eller besläktade läroämnen, väntar man, att de olägenheter, som medfölja det stora antalet läroämnen, skola i icke ringa grad reduceras.
Även inom de särskilda ämnena söker den nya undervisningsplanen befordra sammanhållning av lärostoffet. Sa har ämnet kristendomskunskap i förut gällande normalplan, såsom i allmänhet vid undervisningen, redan från och med tredje skolåret fallit i sär i bibelläsning, biblisk historia och katekes, och dessa undervisningsgrenar ha trots sina många naturliga förbindelsepunkter förekommit vid sidan av varandra på skilda lärotimmar. Den nya undervisningsplanen gör nu bibeln till det centrala i ämnet och anknyter därtill allt det övriga läro-innehållet. Likaså söker undervisningsplanen i fråga om modersmålets lärokurser ställa de olikartade grenarna i sådant samband, att de ömsesidigt stödja varandra. Efter liknande grunder bygges det ena ämnets kursplan upp efter det andra.
Då den nya undervisningsplanen sålunda söker främja samling i skolans lärostoff, gör den detta, såsom redan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:08:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1924/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free