Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 8
Till ordförande omvaldes överläraren Edvin Stålfelt. I tur att avgå ur styrelsen voro fröken Ingegerd Palmer samt hrr Osvald Rydén och Per Lundgren, vilka samtliga återvaldes.
Till revisorer omvaldes hrr A. Uhlin, Birger Rydéen och John Nilsson med hrr A. Nyblom och A. Dalfors som suppleanter.
Föreningen beslöt att även under 1924 vara ansluten till Stockholms stads befattningshavares samarbetsnämnd, och utsagos till ordinarie representanter fröken Gerda Nystedt och hr Osvald Rydén med fröken Ingegerd Palmer och hr Paul Andersson som suppleanter.
Därefter höll förste folkskolinspektören dr Karl Nordlund ett längre, med spänd uppmärksamhet åhört inledningsföredrag Om behandlingen av de efterblivna eleverna med särskild hänsyn till de större städernas folkskolväsen (extraläsning, k var sittning, svagklasser).
Tal. framhöll, att ett av de viktigaste problemen, då det gäller skolans organisation, ar de efterblivna barnens behandling. För folkskolan har frågan förr varit mindre kritisk på grund av att ingen rigorös avgångsexamen funnits. De efterblivna barnen ha fått följa med sa gott de kunnat. Kvarsitt-ning har förekommit i mera inskränkt omfattning. Såväl kvarsittning som betygssättning ha ock företett en väsentlig ojämnhet. Av en undersökning, som tal. låtit göra vid Maria folkskola för ar 1922, framgick att antalet nedflyttade i klasserna l-5 utgjorde 3,6 % av elevantalet. Störst var antalet n ed-flyttningar i klass 4 med 4,3 %. Detta förhållande torde bero på att efter klass 4 sker en omgruppering av barnen i goss- och flick-klasser och avlämnande lärare anser sig då icke kunna uppflytta andra barn an dem, som kunna svara för sin kurs. De kvarsittande utgjorde i genomsnitt en elev pr klass, flera gossar an flickor (i förhållandet 3:2). 25 % voro underkända i något ämne, de flesta i modersmål och räkning.
Sedan tal. påpekat ojämnheten i förhållandet mellan bety^gsgivning och flyttning framhölls, att en sådan ojämn behandling av de efterblivna inte i framtiden kunde få fortgå. Frågan om de efterblivnas behandling vore ett följdproblem till bottenskolproblemet sa till vida, att överbyggnaderna kräva ett jämnare resultat. De efterblivna utgöra en hämsko på arbetet. Våra dagars intelligensundersökningar ha tydligt ådagalagt hur stor begåvningsskillnaden kan vara på samma åldersstadium. Folkskolan uppvisar större differens an läroverken, därför att man i folkskolan försöker sammanhålla barn av samma ålder genom de olika klass-skikten. En bidragande orsak ar även, att folkskolan får mottaga barn från både välsituerade och fattigare hem. Barn från bättre hem visa sig i allmänhet mera utvecklade an barn från fattiga. En undersökning av detta problem, som gjorts i London och som avsåg folkskolor dels i ett slumdistrikt dels i ett distrikt med burgnare befolkning visar en genomsnittlig intelligensskillnad på 2 ar mellan barn av samma ålder. Även i Bremen hade en dylik undersökning gjorts, vilken utvisar liknande resultat.
Frågan om de efterblivna barnens behandling aktualiseras i våra dagar jämväl av ett skäl av rent pedagogisk art. Under »drillens» tid betydde det icke sa mycket, om barn av olika begåvning undervisades gemensamt, men i och med arbetsskolidéens framträdande blir problemet kritiskt. For att kunna lösa en uppgift av viss typ fordras en viss mognad. Arbetsuppgifterna få ej vara för lätta, ty de skola vara uppfostrande, men ej heller for svåra. Om alla barn på samma ålders-
stadium föras fram på samma linje, blir det omöjligt att avpassa arbetsuppgifterna efter barnens förmåga att lösa dem.
Hur skall problemet om de efterblivna barnens behandling då lösas? Lösningen måste anpassas efter olika skoldistrikt och skolty-per. Den får ej hindras eller inriktas efter ensidigt inställda humanitetshänsyn. Problemet ar att sa organisera skolväsendet, att det på bästasätt främjar barn ens utveckling.
Den sämsta vägen till frågans lösning vore att intet göra, d. v. s. att låta de efterblivna utan vidare släpa med från klass till klass. Systemet ar olagligt, strider mot folkskol-stadgan. Man gör barnen heller inte någon tjänst därmed. Motiv for låtgå-systemet kan vara missriktad humanitet. Det brukaräven stundom hänvisas till att läraren kan tillräckligt individualisera undervisningen. Emellertid vore denna uppfattning en sanning, som kunde låta bra men vore svår att tillämpa.
Den första vägen till frågans lösning ar att meddela extra undervisning åt de efterblivna. Detta kan ske dels under lektionen, dels efter densamma. Det förra fallet ar svart men kan delvis genomföras sa, att de bättre eleverna få hjälpa de sämre. På några ställen, t. ex. i Göteborg, Malmö och Kristiania, ha skolstyrelserna anordnat extraläsning utom skoltiden. I Stockholm förekommer det i ganska stor utsträckning särskilt på små-skolstadiet, att »lediga» timmar användas for undervisning åt efterblivna barn. I hälften av klasserna l ocb 2 förekommer sålunda i ar två timmar extraläsning pr vecka. Vilken nytta medför denna undervisning? I första klassen mottagas förutom de normala barnen dels sådana, som äro konstitutivt efterblivna, dels sådana, som kommit efter på grund av miljöförhållanden o. d. Under de första två åren ar det möjligt for lärarinnan att konstatera, vilka barn som äro efterblivna. Hon kan vidare skilja mellan de konstitutivt efterblivna och dem, som äro efter på grund av miljöförhållanden m. m. De senare kunna genom extraläsningen uppryckas och följa med klassen. För de konstitutivt efterblivna måste andra åtgärder tillgripas. På folkskolstadiet ar extraläsning nyttig för dem, som genom sjukdom kommit efter, för från sämre skolformer överflyttade, m. fl.
Föreligger konstitutiv efterblivenhet, kunna barnen inte följa med utan måste arbeta i långsammare tempo. Då kan extraläsning hjälpa endast i viss mån. Vad skall då göras med dem? En utväg ar den gamla kvarsittningen. Den användes mera sällan på grund av medlidsamhet mot kvarsittande. Detta medlidande ar överdrivet. De kvarblivna komma snart in i den nya miljön och finna sig till rätta där. Till en början känna de sig kanske t. o. m. överlägsna kamraterna. Tal. erinrade sig flera fall, där kvarsittning varit till stor välsignelse. Kvarsittningen bör, där den ar behövlig, komma sa tidigt som möjligt, ty ju förr man tar itu med de efterblivna dess bättre.
Å andra sidan måste framhållas, att genom kvarsittningssystemet blir elevens arbete för ryckigt. Därför att han får gå om ett helt ar kommer han längre efter, an som ar behövligt. Situationen var betydligt bättre, då terminskurser tillämpades. (Bifall.) Man hyste då inte sa stora betänkligheter mot att använda kvarsittning. När kvarsittaren kommit upp i en högre klass, börjar han återigen att sacka efter, varför han måste sättas kvar en gång till. Den begränsade skolåldern gör, att man ej kan hålla barnen kvar hur länge som helst. När inget annat medel finns, bor kvarsittarsystemet tillgripas, men med försiktighet.
I och med hjälpklasserna har man sökt realisera idéen att anordna särskilda klasser för barn med långsammare arbetstempo. Till dessa klasser böra emellertid endast de allra sämsta uttagas. I Stockholm utgöra hjälp-klassbarnen 1,5 % av hela barnantalet. Mellan dessa och de normalt begåvade finnes ett mellanskikt, i Norge kallade »sinkere».
Behandlingen av dessa ar ett synnerligen ömtåligt problem.
Tal. redogjorde därefter för frågans utveckling i andra länder och uppehöll sig därvid till en början vid Mannheimersyste-met, I Mannheim lyckades knappt 40 % av eleverna att gå igenom skolans 8 klasser. För att få de övriga längre fram har genom dr Sickingers åtgärder bildats svagklasser. Till hjälpklasserna uttagas l % och till svagklasserna 10-15 % av barnantalet. Endast omkring 15 % av svagklassbarnen återföras till grundklasserna. Lärarkåren i Mannheim har senare opponerat sig mot systemet, men oppositionen hade hittills ej gjort något djupare intryck i ledande pedagogiska kr etsar.
I Danmark ar situationen kritisk. Sedan ar 1907 hade i Köpenhamn mellan normalklasserna och »vaerneklasserna» (motsvarande våra hjälpklasser) funnits »hjälpeklasser» (motsvarande våra svagklasser). Meningarna voro delade angående utgången av försöket. Skuggorna härröra sig i allmänhet från »hjälpklass»-undervisnmgen på det högre stadiet, varför man nu endast upprättar »hjälpeklasser» som parallellavdelningar till de tre lägre klasserna. Det svåraste problemet har varit att få lämpliga lärare. Endast få särskilt utbildade hjälpklasslärare ha funnits att tillgå, varför andra lärare i tur och ordning ha kommenderats till tjänstgöring i »hjälpeklasserna», vilket utgjort en stor olägenhet.
I Norge hade redan före Mannheimersy-stemets uppkomst startats ett svagklass-system i Tönsberg och i Kristiania. Idéen mötte stort motstånd, emedan man ansåg den strida mot bottenskoltanken. Systemet föll, emedan en del sämre element kommo in i klasserna. Nu ar frågan åter aktuell i samband med enhetsskolprpblemet. Saken vore för närvarande föremål för allvarligt övervägande.
Sedan tal. därefter redogjort för de försök, som gjorts i vårt land, i Gävle, Västerås, Södertälje och Malmö, berördes en del principiella synpunkter. Man hade framhållit, att barnen i hjälpklasserna och svagklasserna skulle bli utpekade som mindervärdiga och därigenom bli nedstämda. Emellertid hade man här icke att välja mellan nedstämdhet eller icke nedstämdhet, utan valet rörde sig om nedstämdhet av två anledningar: att bli sämst i sin klass eller att avskiljas. Erfarenheterna från hjälpklasserna hade visat, att denna farhåga vore ogrundad.
Man hade även framhållit, att om barn av olika begåvning undervisas gemensamt, kunde de bättre inverka på de sämre. För att en sådan inverkan skulle kunna äga rum, finge emellertid skillnaden i intellektuell begåvning ej vara för stor.
En annan invändning, som gjorts, ar, att en differentiering skulle strida mot enhets-skoltanken. Detta vore oriktigt, emedan enhetsskolan vill giva barnen, vad deras andliga nivå tål vid.
Sedan barnen undervisats gemensamt i två ar borde differentiering äga rum, men sa omärkligt som möjligt. Barnen skulle icke betraktas som kvarsittare utan flytta upp till närmast högre klass. Därigenom skulle man undvika motstånd från föräldrarna. I läs-ämnena skulle de vanliga kurserna följas utom i modersmål och räkning, där man måste bygga vidare på det barnen inhämtat. Barnantalet i klasserna skulle utgöra 20-25. Lärarfrågan skulle nog lösas ganska lätt. Några års arbete i svagklass skulle för läraren vara välgörande och intressant.
Tal. var medveten om att den givna skissen till frågans lösning hade vissa svagheter, men ingen bättre väg syntes möjlig. Storstäderna med sin fladdrande barntyp hade särskilt behov av att något göres. Men det gällde att gå fram med stor försiktighet.
I den följande diskussionen, i vilken jämte inledaren deltogo fröken Adéle Wetterlind, Jönköping, fröken Torborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
