- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /
177

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dessa faror då voro av annan
beskaffenhet än nu:

Det vore just genom den myckna
skolgången, som ligapojkar fostrades,
emedan de unga vande sig att vistas borta
från hemmet, bleve pockande och finge
smak för sysslolöshet.

Då som nu yrkades på
skolförsämring. På vissa håll krävde man
borttagandet av den egentliga
folkskolans 4:e klass, varigenom
folkskolan skulle bliva femårig, på andra
håll gick man längre och begärde
folkskolundervisningens inskränkning
till 4 år, nämligen 2 år i småskolan
och 2 år i den egentliga folkskolan.

Då som nu voro reaktionärerna
naturligtvis ändå varma
folkskolvänner. I deras program hette det:

Folkskolans verksamhet höjes genom
en bättre och mera praktisk
undervisning på den allmänna folkbildningens
breda grund.

Detta höjande skulle emellertid ske
genom en stark avknappning på
läroplanen, realämnena skulle strykas,
och den s. k. minimikursen (den i
folkskolstadgans § 48 angivna) skulle
göras till den för folkskolan normala
bildningsuppgiften,
i synnerhet på
landsbygden. Kristendom, läsning,
skrivning och räkning, de tre senare
ämnena till ett minimum, var
programmet för läroplanen.

Färdighet i att läsa, skriva och räkna
bör bibringas genom obligatoriska
folkskolor. - - - Men därutöver har det
allmänna varken någon rätt eller något
intresse att inkräkta på hemmens och
den enskildes frihet.

Kristendomsundervisningen skulle
givetvis vara det viktigaste ämnet.
Det viktigaste läraren hade att
förehålla sina barn vore deras blivande
kallelse: den »att förnöjsamt, troget,
ärligt och arbetsamt förbliva i den
av Gud anvisade
levnadsställningen».

Därmed var klassprincipen klart
deklarerad. Kvintessensen i
programmet var också då som nu en sådan
folkskolans organisation, att barnen
på ett tidigt åldersstadium skulle
kunna stickas in i förvärvsarbetet.
Det var överklassens ekonomiska
intressen att komma åt det billiga
barnarbetet, som låg på botten av hela
rörelsen och utgjorde den drivande
kraften. Detta framgår redan i
någon mån av det ovan anförda om
den »utsvultna barnungen». Men det
sades så gott som rent ut, när det
gällde frågan om lag angående de
minderårigas användande i fabrik:

Vad säges om en sådan befallning
som den i § 50 innehållna, att
»arbetsgivare, som begagnar barns biträde vid
sin hantering, vare skyldig att så ordna deras
arbete,
att nödig tid förunnas dem att
erhålla stadgad undervisning»? Detta
förmynderskap över den enskildes
näring
är en ren enfaldighet.

Då som nu spelade man också på
kommunernas ekonomiska strängar
för att uppväcka den rätta
folkskolskräcken: Kommunerna skulle
»begravas under folkskolsystemets
växande laviner».

Skolmyndigheterna blevo icke
heller avglömda. I Lund hade en
13-årig pojke, som icke fullgjort sin
skolplikt utan av föräldrarna hållits borta
från skolan, omhändertagits av
fattigvården och hämtats till skolan.
Då skrev Göteborgs Aftonblad bl. a:

Folkskolans barn bliva polisens och
fattigvårdens offer, om de icke ända till
fyllda 14 år och i vissa fall ännu längre
förnöta sin tid i skolan. Detta ar ju
alldeles bakvänt. Den tilltagande
förbittringen i landet skall väl dock snart råda
bot på eländet. Av
folkskolmyndigheterna, inspektörerna och deras vederlikar
har folket ingenting att hoppas.

Svensk Läraretidning fick även då
sina fiskar varma, då den satte sig
till motvärn mot agrarpedagogernas
verksamhet och påvisade ihåligheten
i deras argumentering.

Vi skulle kunna fortsätta med många
och långa citat från de dåvarande
folkskolreaktionärernas agitation. De
anförda torde emellertid vara
tillfyllest för att ådagalägga, att det är
den gamla visan, som av våra
dagars folkskolagitatorer ånyo spelas
upp. Temat är detsamma, och
melodien är i huvudsak densamma, även
om den företer vissa nya variationer.
Då ville man minska skolåren, nu
har man förälskat sig i
halvtidsläsningen. Även genom denna kan ju
den stora massan av
landsbygdsbefolkningen hållas nere i slöhet och
okunnighet, såsom vi framdeles skola
uppvisa.

Vi skola i det följande övergå till
hr Wykmans skolhygien.

Folkskolan under den
borgerliga
kommunen.

Skolöverstyrelsens utlåtande.



I föregående nr redogjorde vi för
den del av skolöverstyrelsens
utlåtande över de sakkunnigas
betänkande rörande församlingsstyrelse
m. m., som grundar sig på en
väntad lagstiftning om vidgad rätt till
utträde ur statskyrkan, samt för
folkskolinspektörernas ställning till de
sakkunnigas förslag. Vi övergå nu till
överstyrelsens yttrande rörande

3. Folkskolväsendets förhållande
till stat och kommun.


Överstyrelsen bemöter här de
sakkunnigas mening, att skolärendena
skulle ha alldeles samma
kommunala karaktär som andra ärenden,
vilka f. n. lyda under den borgerliga
kommunen.

Överstyrelsen hävdar den
uppfattningen, att folkskolväsendet icke blott är
en kommunal angelägenhet, utan att det
framför allt utgör ett viktigt allmänt
statsintresse, vilket bi. a. framgår
därav, att det utgör föremål för en
omfattande allmän lagstiftning från statens
sida. Tillkomsten av vårt folkskolväsen
och hela dess historiska utveckling vittnar
därom. Staten har påbjudit den allmänna
folkskolplikten, vilken innebär
skyldighet såväl för församlingarna att
upprätta skolor som för barnen i en viss
ålder att besöka dessa skolor.
Skolplikten är i väsentlig grad grundval för hela
folkskolväsendet, och då församlingarna
fått i uppgift att genom sina organ
tillse, att skolplikten blir tillbörligen
genomförd och tillgodosedd, är denna
uppgift framför allt ett statens uppdrag.
Statens intresse av att sagda uppgift
blir på ett ändamålsenligt sätt fullgjord
har långt ifrån minskats under den
gångna tiden. Tvärtom har den
demokratisering av samhället, som allt mer
genomförts, gjort det ur statens synpunkt
angelägnare an någonsin, att vår
folkbildning kommer att stå på en så hög
ståndpunkt som möjligt. Skola de
vidgade medborgerliga rättigheterna kunna
utövas på ett för vårt land gagneligt sätt,
krävas hos medborgarna insikt i
samhällets angelägenheter och känsla av
ansvar inför de gemensamma intressena.
Att främja en sådan insikt och en
sådan känsla är en av folkundervisningens
viktigaste uppgifter. Endast genom
folkskolan och fortsättningsskolan har
samhället möjlighet att med sin
bildningsverksamhet nå fram till alla sina
medlemmar.

Överstyrelsen lämnar därefter en
mera detaljerad redogörelse för
statens andel i folkskolväsendet.

Staten underkastar sig stora
ekonomiska uppoffringar för utbildning av
lärare vid folk- och småskolor, den
kontanta avlöningen åt lärare vid dessa
skolor utgår nästan helt och hållet av
statsmedel, staten lämnar särskilda bidrag
till folkskolans undervisning i slöjd och
hushållsgöromål, den har inrättat en
särskild pensionsanstalt för lärarnas
pensionering, den betalar hela arvodet åt
lärare vid fortsättningsskolor, den
lämnar särskilda anslag för befrämjande av
folkskolväsendet i vissa delar av
Norrland.

Staten har ända sedan 1860-talet i
folkskolinspektörerna skaffat sig särskilda
tjänstemän med uppgift att stödja det
vid skolorna bedrivna arbetet samt att
övervaka och kontrollera både de
lokala skolmyndigheternas handhavande
av folkskolväsendet och lärarnas
verksamhet, och för att dessa tjänstemäns
verksamhet måtte bliva mera effektiv
och fruktbringande, har staten år 1914

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1924/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free