Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 12
livet och allmänna läkarförhål-1 an d en väl förfarna man, och deras mening torde därför hava något att betyda vid denna frågas bedömande. Hr W. vädjar således här till sin egen och de övriga läkarnas auktoritet i fråga om halvtidsläsningen. Då det emellertid för ett rätt bedömande av frågan om heltids- eller halvtidsläsning icke på långt när - såsom vi skola uppvisa -räcker med för-farenhet i det praktiska livet och icke ens med förfarenhet i allmänna läkarförhållanden, även om man betraktar frågan enbart ur hygienisk synpunkt, skola vi något undersöka, hur det förhåller sig med
b. De åberopade läkarnas auktoritet.
Därvid skola vi först tillse, vad de i berörda avseende själva anfört. Vi utgå då från att det material, hr Wyk-man lämnat Östergötlands Dagblad, ar korrekt.
Till en början må bemärkas, vad vi i föregående nr antydde, att en stor del av deras uttalanden gälla Östergötlands skolbarn i allmänhet, vare sig de gå i heltids- eller halv-tidsläsande skolor. Detta ar förhållandet, såsom våra läsare själva kunna övertyga sig om, med vad de sagt om kaffedieten - den framställes för övrigt som ett faktum, mot vilken dessa hygieniker icke göra någon invändning - om undernärdheten i vissa fall, om barnens klenhet under skoltiden och mot slutet av vårterminen, om uppträdandet av vissa sjukdomsföreteelser: blodbrist m. m., om föräldrarnas behov av barnens arbetskraft, om det ansträngande i skolarbetet för vår tids ungdom, om anställning av skolläkare, om inskränkning av ämnenas antal och kursernas storlek, samt vad hr Wykman
- det ar tydligen han, som kallar sig »jag» - anför om delad och odelad skoldag. Alla de många orden om nu nämnda förhållanden utgöra således icke något stöd för halvtidsläsningen. Vad de sedan innebära av riktigt eller oriktigt ar en sak för sig.
Vidare lägge man märke till vad vi likaledes i föregående nr antydde, nämligen de många påståendena utan bevis: nästan överallt heter det, att de »anse». De »anse» sålunda, att skolarbetet (även i halvtidsskolorna) ar alltför ansträngande
- hur många av dem ha månne någon egen kännedom om detta skolarbete? -; de »anse», att skolans ämnen äro för många och kurserna för stora - vi kunna verkligen utan att gå deras ära för nära tillåta oss en liten undran, huruvida de alla ens veta, vilka folk- och småskolans kurser äro -; de »anse», att enda botemedlet ar begränsning av ämnenas antal och kursernas storlek samt naturligtvis v ar annandagsläs ning, där sådan ej redan tillämpas,
o. s. v. Men sa enkel ar frågan om de båda skolformerna ingalunda, att den kan avfärdas med vad några läkare blott »anse».
Endast i ett fall söka läkarna enligt hr W:s referat anföra skäl för vad de anse. Det heter: alla tjänstläkare uttala sig entusiastiskt för varannandagsläsning, vilket de motivera med att barnen då få vila ut och njuta lämplig föda åtminstone varannan dag.
Hur det går med vilan förstår man emellertid av dessa läkares recept för de dagar, då barnen icke äro i skolan. Då skola ju barnen »deltaga i hemmets sysslor» eller, som det heter på ett annat ställe, »genom att hjälpa föräldrarna lära sig arbeta», emedan, sona det heter på ett tredje ställe, »föräldrarna sa väl behöva dem därtill.» Att godsägare och andra lantpatröner ofta använda statares och torpares barn i ett med hänsyn till barnens ålder och motståndskraft hart och tungt förvärvsarbete talar man inte om, ty det skulle ju inte passa i agitationen. När fattiga barn i »ur och skur», för att begagna ett av skolförbundarna älskat uttryck, drivas ut i arbete på betfält, rovfält, potatisfält m. m., då tiger hr Wykman och de övriga provinsialläkarna. Då ar man sa lagom ömhjärtad. Då ar ar det icke fråga om att barnen skola få vila ut. Nej, då skola de lära sig arbeta.
Detta barnens förvärvsarbete illustrerås på ett talande sätt i Östergötlands Folkblad av en gammal erfaren östgötalärare, som skriver bi. a. följande:
Det var under varannandagsläsningens gyllene dagar i min skola en gosse från en av de större gårdarna, som var hemma sa där 3 å 4 veckor åt gången. Husbonden sade, då jag påpekade gossens ojämna skolgång: »Ja, det må vara, jag tror det nog, men antingen du tror mig eller ej, sa ar den gossen en sa duktig arbetare, att jag knappast har någon karl, som gör mera pr dag. Han har en ovanlig förmåga att arbeta, den gossen, och jag behöver honom sa väl nu under skörden.» Det där kände jag till. Gossen förblev vanligtvis borta minst 2 av de tre läsdagarna varje vecka. Enligt mitt begrepp såg gossen - han var 11 ar - alldeles utsliten ut. Hans hals var sa smal, som min egen handled, huden i hans ansikte var rynkad och hela varelsen var sa mager, sa till ytterlighet avtärd, att jag icke kunde fatta, huru han kunde uträtta något slags arbete. Jag ville icke för hemfriden taga honom med till läkare, men jag talade med hans far och föreställde honom, huru orätt det var, att gossen skulle arbeta på sätt som skedde. Jag fick det svaret av fadern: »Om det vore mig möjligt, skulle jag or länge sedan varit flera mil härifrån, f men min familj ar stor och nöden tvin-
gar mig att hos patron begära hjälp, och då blir jag alltid skyldig och kan därför icke flytta. Sa här har det gått med de äldre barnen. Nu kanhända, att de kunna bistå mig en smula, och då ar jag snart resfärdig, men med obetalda skulder hos patron kan jag icke flytta.»
Jag vände mig en dag till gossen, tog tag om hans smala arm och frågade honom: »Hur kan du orka göra något, lilla barn, du ar ju alldeles for klen.»
Den lille brast i gråt. Jag kunde knappast se på honom, ty också jag fick tårar i ögonen. Sedan vardagsläsningen började i min skola, har jag aldrig sett något sådant exempel.
Men för övrigt ar det ju sa, att man i de flesta statär-, torpar- och mindre jordbrukarhem icke har något arbete åt barnen under vintern, om man undantager, att de möjligen för någon stund få se till mindre syskon. Vad göra barnen då? Antingen odygd- då ha de tid även till sedliga förvillelser - eller också springa de och leka, ty barn kunna icke vara stilla, och de kunna då på en dag springa kring hemmet lika lång eller längre väg an vad som motsvarar vägen till eller från skolan. Men i sådana fall blir det icke heller mycket bevänt med vilan. Med de av läraren givna hemarbetena blir det ofta klent. Vi skola återkomma till detta längre fram. Detta ar vad erfarenheten giver vid handen.
I fråga om barnens föda hänvisa läkarna först till kaffedieten, som givetvis ar högst olämplig för barn. Men ar det icke förunderligt, att dessa läkare synas tolerera den. I varje fall stå de rådlösa inför den enligt hr W:s referat och veta ingen annan utväg till minskning av dess fördärvliga följder an - halvtidsläsning. Man kan vid denna läkarnas totala resignation inför det ifrågavarande kaffemissbruket icke underlåta att fråga sig, hur det i själva verket förhåller sig med deras av hr W. beprisade förfarenhet i allmänna lä-karförhållanden.
Beträffande barnens föda säga de vidare: »Det ar en högst olämplig diet för ett barn att 8 månader på året leva på smörgåsar och torr-skaffens.» Däri instämma vi. På ett annat ställe heter det: »Det anses nästan orimligt att låta ett barn gå i genomsnitt en mil varje dag och detta under 8 månader^ varje ar och därtill utan mat.» Även häri instämma vi, ja, vi skulle vilja gå ännu längre och taga bort ordet »nästan». Och vi tillägga: stackars östgötabarn i de heltidsläsande skolorna - ty uttalandena gälla ju alla barn i dessa skolor - om de under 8 månader av året aldrig få annan mat an »smörgåsar och torrskaffens», och stackars de barn, som få gå en mil om dagen utan mat. Men inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
