Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
SVENSK LÄRAKETIDNING.
Nr 13
svenska mark de trampa och den svenska kultur, vars alla fördelar de åtnjuta» (H. Nelson, Skola och Samhälle, 1920, sid. 35).
Här lägger professor Nelson en s. a. s. social synpunkt på frågan om hembygdsundervisningen, och den ar värd beaktande vid sidan av den förut nämnda mera pedagogiska. Han påpekar betydelsen av hembygdsundervisningen för stadens ungdom. Vi skulle kunna säga, att den för landsbygdens uppväxande släkte spelar den en ännu större roll. Genom våra skildringar av främmande trakter och främmande länder skapar vi ett starkt intresse för dessa. Försummar vi att visa barnen, att i vår hembygd också finns mycket att studera och lära känna - ofta fullt jämförligt med andra orters sevärdheter - sa kan lätt ringaktning för den egna bygden skapas. En rätt bedriven hembygdsundervisning på lägre och högre stadium kan bidra till att binda ungdomen fastare vid sin bygd. Frågan om hembygdsundervisningen ar vidare en natur- och kulturskyddsfråga. Alla som arbeta för hembygdsvård tro sig få en god hjälp av skolans hembygdsundervisning. Ty hembygdsundervisningen lär ungdomen att gå med öppna ögon i sin bygd, lär dem att kunna se det intressanta och vackra, som landskapet innehåller. Och man har säkerligen rätt att hoppas, att den kommer att vårda sin bygd, som med sådana intryck går ut i livet.
Målet Ekström-Brandt.
Prosten Ekström har, såsom givetvis var att vänta, hos k. m:t anfört besvär över skolöverstyrelsens utslag i målet mot folkskolinspektören E. G. C. Brandt. I Sv. Ltg nr 9 redogjorde vi för detta utslag och återgåvo därvid även det yttrande, som överstyrelsens chef i sammanhang med utslaget fogat till överstyrelsens protokoll. Då prosten Ekström nu tagit sig för att oriktigt tolka nämnda yttrande och denna oriktiga tolkning spritts av pressen, har Dagens Nyheter från generaldirektör Bergqvist mottagit följande skrivelse, som vi här återgiva in extenso.
Uti nr 81 av eder ärade tidning förekommer en redogörelse för de besvär, som kontraktsprosten G. Ekström i Falun anfört hos k. m:t över, skolöverstyrelsens resolution i anledning av en utav prosten Ekström mot folkskolinspektÖren E. G. C. Brandt gjord anmälan. I redogörelsen refereras tillika vissa anmärkningar, som prosten Ekström skall i sin besvärsskrivelse ha framställt mot det personliga uttalande, jag vid ärendets avgörande i överstyrelsen ansett mig böra göra till överstyrelsens protokoll. Jag har ännu icke själv fått del av de anförda besvären och torde väl i sinom tid bli i tillfälle att officiellt få utveckla vad jag med mitt uttalande åsyftat samt närmare ingå på de anmärkningar, som däremot blivit framställda. Då emellertid de gjorda anmärkningarna synas grunda sig på en tolkning av mitt yttrande, som ar alldeles oriktig och som, om den får stå oemotsagd, kan ge anledning till
en uppfattning av syftet med och innehållet i mitt yttrande, som ar alldeles motsatt den verkliga, ar det mig angeläget att redan nu till förebyggande av att en dylik missuppfattning vinner allmännare spridning vördsamt anhålla om plats for nedanstående erinran om vad jag verkligen sagt och åsyftat.
Då jag vid nu ifrågavarande ärendes avgörande fann mig böra göra ett särskilt uttalande, skedde detta för att ge uttryck åt min övertygelse om den stora betydelse det måste ha för folkskolinspektörernas verksamhet, att de lyckas komma i ett gott samarbete med skolråden. I mitt uttalande framhöll jag till en början att, eftersom inspektör enligt den av k. m:t utfärdade inspektörsinstruktionen bor, sa långt sådant ar honom möjligt, gå skolråd även muntligen till handa med upplysningar i frågor, som falla inom hans verksamhetsområde, detta synes innebära att skolråd har rätt att anmoda inspektör att tillstädeskomma vid skolrådssammanträde och att inspektör ar skyldig att, sa långt sådant ar honom möjligt, på dylik anmodan tillstädeskomma - en form för samarbete mellan skolråd och inspektör, som av gammalt här i landet med fördel anlitats. För att emellertid betona, att inspektörs närvaro vid ett formligt skolrådssammanträde ar betingad av skolrådets uttryckliga anmodande därom, framhöll jag vidare, att befogenhet för inspektör att mot skolrådets önskan vara vid dess sammanträde tillstädes icke ar honom genom lag eller författning tillagd. Att uttrycket »skolråds önskan» i det sammanhang jag här använde det måste, i likhet med vad fallet ar t. ex. med det i vederbörande författningar förekommande uttrycket »skolråds beslut», betyda den önskan, som skolrådets flertal omfattar, ansåg jag sa uppenbart, att jag icke ens hade en tanke på att särskilt framhålla detta. Jag gick emellertid ett steg längre. Jag gav tillika uttryck åt den uppfattningen att, om över huvud vid ett skolrådssammanträde olika meningar skulle yppa sig om lämpligheten av inspektörens närvaro - alltså även i ett sådant fall, då endast en minoritet inom skolrådet önskade, att inspektören ej skulle vara tillstädes - inspektörens grannlaga uppgift och ställning borde leda till att han toge i allvarligt övervägande, huruvida han icke även i detta fall bäst främjade den sak, han vore satt att tjäna, om han inskränkte sin närvaro till de delar av sammanträdet, om vilka ingen meningsskiljaktighet rådde.
Slutligen tillade jag, att om inspektör på eget initiativ (alltså utan uttrycklig anmodan av skolråd) önskar sammanträffa med skolråd, detta borde ske i den ordning, varom inspektörsinstruktionen ger närmare anvisning, nämligen på sa sätt, att inspektören anmodar skolrådets ordförande att sammankalla ledamöterna till sammanträde. Jag till-lade härvid uttryckligen, att ett dylikt inspektörens sammanträffande med skolrådsledamöterna ej kunde få karaktär av ett formligt skolrådssammanträde,
Av det anförda torde framgå, att jag genom mitt yttrande ingalunda velat, såsom i besvären synes göras gällande, medgiva inspektören någon rätt att närvara vid ett skolrådssammanträde »alldeles oavsett huruvida inspektören därvid har skolrådets majoritet på sin sida eller icke». Jag har icke i ringaste mån åsyftat att genom mitt uttalande öppna dörren för någon »inspektörernas maktfullkomlighet» eller velat hävda den meningen att inspektör »har rätt att göra, som han vill». Jag har endast åsyftat att fästa uppmärksamheten vid vad lag och författning i nu förevarande fall har att säga och vikten av att inspektörerna på ett grannlaga sätt iakttaga detta, något som också, sa långt min erfarenhet sträcker sig, i de allra flesta fall ägt rum.
Att mitt yttrande kunnat uppfattas, såsom nu av prosten Ekström och efter hans utsago även inom pressen gjorts, ar att beklaga. Samtliga de personer - och de äro
ej få - med vilka jag hittills haft anledning tala om denna angelägenhet, ha emellertid i mitt yttrande inlagt just den mening jag själv åsyftat och nu här ovan närmare utfört. Sa har också den del av tidningspressen jag kunnat ta del av gjort. Då det emellertid vore att beklaga, ifall den oriktiga tolkning av mitt yttrande, som kommit till uttryck i prosten Ekströms besvär, skulle vinna spridning och tilltro, vågar jag vördsamt anhålla, att de tidningar, som referera innehållet av de av prosten Ekström anförda besvären, måtte ge sina läsare del av vad jag verkligen med mitt uttalande åsyftat. Stockholm den 22 mars 1924.
B. J:son Bergqvist.
Skattebetalarnas förening i härnad mot folkskolan.
Tidskriften med det anspråksfulla namnet och de lika anspråksfulla åthävorna »Sunt förnuft», genom vilken storfinansens män tala, utgör som bekant »organ för Skattebetalarnas förening», vars ledare ar den kände penningmagnaten Marcus Wallenberg. Att denna tidskrift snart nog skulle ställa sig på skolför-bundarnas sida och försöka slå ett stort slag för de reaktionära strävandena på folkskolans område visste man förut. Nu har tidskriftens marsnummer, som i de maskinskrivna utdrag, vilka tillställas pressen, kallas »skolnummer», till största delen ägnats åt den kära folkskolan, som man ju sa gärna önskar en »sund utveckling». Och trots de många artiklarna av svenska författare, synes det, som om tidskriftens redaktion hade tvivlat på dessa artiklars förmåga att vinna riktig tilltro, ty den har även ansett sig behöva tillkalla den norska huvudstadens folkskolinspektör Olav Schulstad, för att han skulle riktigt visa oss välsignelsen av halvtidsläsande skolor på landsbygden.
Vi skola sa småningom ägna någon uppmärksamhet åt detta skolnummer. För dagen inskränka vi oss till att delgiva våra läsare den ledande artikeln samt några vackra versar. Artikelförfattarens namn ar givetvis icke utsatt, men märkligt nog återfinna vi där några tankar, som hava starkt släkttycke med de högst anmärkningsvärda åskådningar, åt vilka en känd skolman i mycket framskjuten ställning under senare tid givit uttryck. Artikeln ar av följande lydelse1
Skolreformer och diskussionsfrihet.
Det finnes i den svenska nationalkarak-tären ett drag av flotthet och böjelse f or det storståtliga, som, hur det an bekämpas på enstaka områden, ändå alltid sticker upp huvudet på nytt på något annat. Den diskussion, som sedan någon tid pågår i frågorna rörande vår folkundervisning och vår folkbildning, ger ett nytt exempel till de många föregående på detta förhållande. De krav, som under denna diskusson framställts på en anpassning av folkundervisningen efter tidsförhållandena - ekonomiska och andra - ha, karaktäristiskt nog, nästan genomgående mötts, icke med sakskäl, utan med tillmälen och beskyllningar. Den svenska vanan att kasta glåpord mot oliktänkande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
