Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 13
Pojk- och jäntpatrasket.
I samma nr har Knut Stangenberg sporrat sin något spatthalta Pegasus till följande lyriska flykt:
Och se sicket skolhus mot himlen sig slungar! med 7 tjänsteträdgårdar och l för ungar. Och 7 rum och 2 kök (l för fuxen och ett för hans fru - ty det ar hennes lagliga rätt som medfux), och salar för slöjd, gymnastik och allsköns upptänkbar pedagojik. och, unders under! en badbassäng av Kålmårdsmarmor med duschmojäng, där ungarna skola bada bort lorten, när vattenledning en gång blir på orten.
Ett ar stod oöverträffat slottet i stolthet och skönhet och dyrbar flotthet, men då ur betonggrund steg emot sky Krösebergas pluggslott, an dyrare, ty där voro alla de färskaste och sista modärniteter, som Värner hunnit viska, och där ha pojk- och jäntpatrasket var sin bassäng för det blivande vasket. Ty vattenledning ock där ar beklagligen ställd på en framtid - rätt lång antagligen.
På förenämnda ledande artikel och de anförda verserna, som i tydlighet och cynisk hänsynslöshet beträffande den utbildning för livet, som det översta lagret av Sveriges överklass vill tillmäta »pojk- och jäntpatrasket», d. v. s. Sveriges folkskolbarn, lämnar intet övrigt att önska, gav Dagens Nyheter genast i sitt nr för den 19 mars följande välförtjänta svar.
»Skolreformer och diskussionsfrihet.»
Vad man ganska länge haft på känn har inträffat. Skattebetalarnas förening har genom sitt organ, Sunt Förnuft, engagerat sig för den s. k. skolreform, som heter halvtidsläsning. Det sker i samma häfte, där det klagas över våra »slätstrukna och nivellerade» tidningar. I ett avseende behöver dock pressen knappast känna sig förkrossad vid en jämförelse med publikationen i fråga - nämligen då det gäller saklig vederhäftighet. Visserligen påstår det »sunda förnuftets» rost i detta fall, att de krav, som under skoldiskussionen framställts på en s. k. »anpassning av folkundervisningen efter tidsförhållandena», uteslutande mötts med osakliga tillmälen och beskyllningar och att man på det hållet vill komma diskussionsfriheten till livs. Men då man läser vad detta organ självt har att andraga i saken, blir man icke vidare imponerad av det skrytsamma föredömet. Att argumentera mot ar i detta fall tydligen som att hälla vatten på en gås. Här har under den förda diskussionen till full evidens fastslagits, att de siffror, på vilka skolagitationen stött sig, äro falska eller felaktigt utlagda. Det har fastslagits, hur missvisande det ar att mäta kommunernas skattebördor uteslutande efter kommunalskattens storlek, då det ar bevisligt, att landsbygdens höga skattesiffror pr bevillningskrona ofta motsvaras av en konsekvent genomförd undertaxering för våra lantmäns vidkommande. Senast har Jönköpings läns Tidning lämnat ett minst sagt drastiskt exempel från en Smålandssocken (Malmbäck) på lantmännens uppdrivna förmåga att trolla bort sina faktiska inkomster, medan löntagarna krävas på varje öre av sin inkomst. Man har också utan ett ord till svar anmärkt på att alla dessa tablåer över skolbudgetens stegring aldrig någonsin rakna med prisnivåns stegring och penningvärdets fall samt analoga ökningar av andra budgeter. Det har vidare fastslagits, att knotet mot heltidsläsningen företrädesvis kommer från landsdelar, där av-
stånden äro små, skatterna normala och välståndet relativt tillfredsställande. Det har också fastslagits, att de som tala om att halvtidsläsningen rätt ordnad skulle lämna lika goda resultat som heltidsläsningen, aldrig med ett enda ord lämna besked om hurudan en rätt ordnad halvtidsläsning skall vara beskaffad. Agitationens vederhäftighet har till yttermera visso blivit belyst bland annat genom påpekandet av det genanta förhållandet, att i trakter, där man spelat ut överansträngning och hygieniska skal mot den dagliga skolgången, småskolans barn länge undervisats med heltidsläsning och att de man nu ömmar för äro de större barnen. På tal om halvtidsläsningens pedagogiska förträfflighet har det frågats vederbörande, om de äro villiga att tillämpa denna pedagogiska regel även for den högre undervisningen. Ty i annat fall ar ju den pedagogiska delen av motiveringen fullständigt värdelös. Därpå har icke lämnats något svar. Yttermera har det frågats om de, som förorda varannan dagsläsningen såsom förträfflig ur hygieniska och praktiska synpunkter, äro villiga att som kompensation utsträcka själva skoltiden. Därpå har icke heller lämnats något svar. Ty att man icke med 20 veckors läsning kan åstadkomma samma resultat som med 40 veckors under i övrigt lika förhållanden (det ar här icke fråga om vad t. ex. en bättre lärare kan åstadkomma i jämförelse med en sämre eller vad ett mätt och välskött barn kan tillägna sig i jämförelse med ett hungrigt och vanvårdat o. s. v.) det ligger i öppen dag. Ej heller har någon dristat komma med det påståendet,att folkskolans nuvarande normalkurs ger ett överflöd av kunskaper åt en blivande medborgare i ett demokratiskt land som Sverige. Över hela linjen har man med ett ord blivit svaret skyldig. Hur fullständigt konsternerade vederbörande blivit av den kritiska granskningen av s kolförbundens verksamhet och uppgifter, därpå lämnar organisationsmötet i Stockholm den 6 februari ett talande bevis. Att detta möte blev ett grundligt fiasko lär till och med indirekt och i tysthet ha erkänts av arrangörerna själva. Och hur rädd man var att ytterligare komma i ljuset av den offentliga kritikens strålkastare, därpå lämnar portförbudet mot pressen att närvara vid förhandlingarna ett lysande vittnesbörd. Icke ens Tidningarnas telegrambyrå fick sticka huvudet inom dörren. Mot bakgrunden av dessa fakta bor man betrakta Sunt Förnufts beskyllningar om osaklighet. Den diskussionsfrihet, for vilken detta illustra organ synes lägga sig i selen, ar tydligen rätten att få diskutera utan offentlig kritik. En härlig frihet i sanning.
Arten av den argumentation, som Sunt Förnuft för sin del for, framgår bäst av det sätt, på vilket anmärkningarna mot den högre undervisningen utnyttjas för att komma heltidsläsningen i folkskolan till livs. Då det klagas över att ungdomen överöses med vår tids allt ymnigare kunskapsfrukter och att följden lätteligen kan bli uppkomsten av ett lärt proletariat, sa har väl detta i all rimlighets namn ingenting att skaffa med folkskolans normalkurs. Och då det, med åberopande av undervisningsrådet Fredriksson, talas om att den ökade teoretiska skolbildningen icke ar något samhällsintresse, sa ar detta i varje fall icke tillämpligt i diskussionen om heltidsläsningen, där det ju icke alls gäller att öka några kurser, utan att genomföra över hela linjen sa gott sig göra låter vad som under många ar ansetts tillhöra ett normalt minimimått av medborgerlig’ kunskap. Ginge det program igenom, for vilket de kommunala skoiför-bunden och Skattebetalarnas förening slagit sig till riddare, skulle det snarast bli fråga om minskning och inskränkning av den elementära skolbildning, som den övervägande delen av vårt land for länge sedan infört i sina folkskolor, en direkt reaktion alltså. Och, vad värre ar, klyftan mellan stad och land skulle ökas och jordbrukarens barn
sämre rustas i bildningshänseende an folkets barn i industricentra och större sam hällen. Kan detta verkligen vara önskligt och kan det sägas rimma sig med jordbrukarbefolkningens sanna intressen? Att en uppfostran för praktiska värv måste skilja sig från en uppfostran för teoretiska ar självfallet. Men att införa klyvningen redan på det elementäraste stadiet och for barn, som ännu icke fyllt 13 ar, det smakar verkligen grym predestination.
Sunt Förnufts stora paradnummer ar ett uttalande av en känd norsk folkskolinspektör om halvtidsläsningens välsignelser i Norge. Men man glömmer, att det där gäller ett land, där heltidsläsning aldrig varit norm på landsbygden, och där det därför ar svårt att göra några verkliga jämförelser. I den nämnda inspektörens uttalande skymtar också tydligt vad som skymtat i den svenska diskussionen, att det ar barnens arbetskraft det ytterst gäller. For övrigt må det verkligen dras i tvivelsmål, om den norska folkbildningen kan mäta sig med den svenska och om den på något sätt lämpar sig som mönster for oss. Därför att ett land visat sig må relativt väl av en viss ordning ar det inte sagt, att samma ordning utan vidare kan tillämpas på ett annat land med annan tradition och delvis andra livsbetingelser. Detta uttalande från Norge har intet värde, förr an en grundlig jämförelse gjorts mellan svenska och norska skolförhållanden i stort. M’en några sådana presteras naturligtvis inte.
For Övrigt ar det betecknande för arten av den agitation, på vilken nu också Skattebetalarnas förening slagit in, att man generaliserar överdrifter, begångna i enstaka fall. Att då det gäller skolbyggandet på - märk väl - landsbygden tala om var »böjelse för det storståtliga» och att i en ekonomisk publikation, som vill göra anspråk på saklighet och sunt förnuft, släppa lös fantasirika rimsmidare, som skalda om mar-morbassänger i Krikonkulla och Kröseberga, det ar verkligen att ge en medvetet falsk och förvrängd bild av situationen. Ute på landet vet man att berätta om barn, som få sitta tre och tre i tvåmanspulpeter och som till och med få stå i tur och ordning under lektionerna, om lärare och lärarinnor, som ha köket inhyst i vindsskrubbar och som sakna annan utgång ur sina bostäder an skolsalen etc. etc. En mera vulgär och demagogisk agitation an den, som tar sig uttryck i följande sant poetiska bidrag till Skattebetalarnas liv- och husorgan får man leta efter:
Ett ar stod oöverträffat slottet i stolthet och skönhet och dyrbar flotthet, men då ur betonggrund steg emot sky Kröseberga pluggslott an dyrare, ty där voro alla de färskaste och sista modärniteter som Värner hunnit viska, och där har pojk- och jäntpatrasket var sin bassäng för det blivande vasket.
Vilket välplacerat hån!
Känna våra jordbrukarkommuner månne igen sig? Ett publicistiskt organ, som brukar sådana sakliga medel för att suggerera sin publik, bor tala tyst om de stora kulturtidningarnas olater. Där om någonsin härska osaklighet och fanatism. Våra pluggslott ha ingenting att frukta av* en politik, som går fram efter sådana linjer. Men nog måste man säga, att diskussionen i fråga om frihet inte lämnar något övrigt att önska.
Varje lår Are och lärarin n A bör föl/a med Mia tid ocb
antingen
Svensk Läraretidning eller
tidningen Småskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
