- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /
294

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

visa vilken mångfald av förbruknings-
och undervisningsmateriell, som bolaget
tillhandahåller. Flera gånger har
aktiekapitalet ökats och Skriv- och
ritboksbolaget har med sig införlivat liknande
affärer i Nässjö och Gävle. Såväl i
Arlöv som i sistnämnda städer har
bolaget egna fabriksbyggnader med
tidsenliga maskiner, egna boktryckerier och
bokbinderier, och i Stockholm egen
försäljningslokal. Aktiekapitalet uppgår nu
till 3 millioner kr., och senaste
verksamhetsåret visade en omsättning av
omkring 2 millioner kr. Omkring 2,000
lärare och lärarinnor vid olika slag av
skolor äro intressenter i bolaget, vars
stora kundkrets är spridd över hela
landet. Den rätte mannen på den rätta
platsen, fasthållande av ovannämnda
principer och det alltid goda samarbetet
med styrelse, funktionärer och
arbetspersonal - se där nyckeln till gåtan om
huru en dylik utveckling kunnat
successivt fortgå under bolagets 26-åriga
tillvaro. Då bolaget firade sin 25-årsfest,
fick T. mottaga talrika bevis på
tacksamhet från många olika håll.

Sin 60-årsdag firar han i sitt hem vid
Teckomatorp.

Så har av den intresserade verksamme
skolmannen blivit en erkänt framstående
och duglig affärsledare, som genom sin
verksamhet fortfarande bidrager till våra
skolors utveckling.

*



Sven Tornberg föddes den 21 april 1864
i Djurröds socken, Kristianstads län. Efter
att ha genomgått 6 klasser vid Kristianstads
högre allmänna läroverk inskrevs han vid
seminariet i Lund, där han avlade examen
1885. Tjänstgjorde som lärare vid Arlövs
folkskolor 1885-1910, därav som överlärare
1891-1909. Erhöll dispens för
lärarbefattning vid högre folkskola 1900. Har deltagit
i flera sommarkurser vid Lunds universitet
och i en vid Askovs höjskole i Danmark
samt i slöjdkurs på Nääs. Var ledamot av
kyrko- och skolråd under 18 ar, skolkassör
i 2 år, ledamot i 2 skolbyggnadskommittéer,
kommunalrevisor m. m.

        N. L.

Kroppsaga - eller något
bättre?



Förbudet mot kroppsaga i
fortsättningsskolan har utlöst ett livligt intresse
bland folkskolans lärare, av vilka många
önska förbudet upphävt, emedan man
anser, att det är till hinder för en
nödvändig disciplin, under det att andra
motsätta sig förbudets upphävande. Detta
innebär emellertid ej, att de förra gilla,
de senare ogilla kroppsagan som
uppfostringsmedel i allmänhet. Bland dem,
som gärna se förbudet upphävt, finnas
säkerligen många, som anse kroppsaga
olämplig på alla åldersstadier, men som
i förbudet se ett provokationsmoment
för de mera svårhanterliga eleverna. Att
denna åsikt även har fog för sig
framgår av den styrka, med vilken
oppositionen mot förbudet gör sig gällande.
Det är något, som under nuvarande
förhållanden brister, så mycket är säkert.

Förbudet innebär för övrigt en
inkonsekvens. Varför skall det gälla endast för
fortsättningsskolan? Varför skall
kroppsaga vara olämplig för 14- men ej för
13-åringar? Det ar ju en bekant sak, att
barnen äro lätthanterligare, ju yngre de
äro. Skall förbud finnas, bör det gälla
för hela skoltiden. Det synes mig vara
ett psykologiskt missgrepp att låta
förbudet inträda just i den ålder, då
frestelsen är som störst för barnet att
missbruka sin frihet. Bättre vore det då, att
förbudet gällde från skoltidens början.
Därigenom skulle denna brytningstid
undvikas, då, som det visat sig, barnen
reagera vid tanken: »Nu får magistern ej
klå oss, och då ...»

Är däremot kroppsagan verkligen ett
lämpligt och verksamt uppfostringsmedel,
bör det vara tillåtet, så länge barnet står
under uppfostrarens vård.

Att det ej kommer att dröja länge,
förrän frågan om kroppsagans vara eller
icke vara på det egentliga folkskolstadiet
bringas till aktualitet, torde vara säkert.
Det är därför av vikt, att varje lärare
tar ställning till densamma med det
allvar, som en så pass viktig
uppfostringsfråga förtjänar. I psykoanalysens
tidevarv går det ej att avfärda den med en
så billig motivering, som man ibland
får höra: »Mig har ett kok stryk ej
skadat, alltså...»

Några egentliga vänner till
kroppsstraffet torde ej finnas bland folkskolans
lärare. Vad ar det då, som gör, att det
mycket ofta anses som ett oumbärligt
uppfostringsmedel? Traditionen spelar väl
även här en betydande roll. För ett
oöverskådligt antal släktled sedan
människosläktets barndom har käppen spelat en
stor roll såväl i den offentliga
rättskipningen som i det unga släktets
uppfostran. Är det underligt, att man har svårt
att släppa ett hjälpmedel, som har
»årtusendenas helgd» över sig?

En annan orsak torde vara, att
kroppsstraffet är relativt bekvämt för
uppfostraren. Denne har ju ofta så mycket
annat att tänka på. Det tar tid att forska
efter förseelsens ursprung, att förskaffa
sig det psykologiska material, som
behövs för att förstå barnets handling. I
stället löser man frågan på det närmast
till hands liggande sättet och lugnar sitt
samvete med att en örfil eller ett kok
stryk »i det psykologiska ögonblicket»
har sonat förbrytelsen och verkat
avskräckande på syndaren.

Men trots, olydnad, råhet, utslag av
osedlighet o. d. bör ju bestraffas med
»lämplig kroppsaga»! Ja, så står det i
skolreglementet. Men är ej kroppsagan
egentligen en tillämpning av den gamla
vedergällningsprincipen, som har sina
rötter i den i själens urgrund vilande
hämndinstinkten den princip, enligt
vilken fädernas missgärningar skulle
hämnas på barnen allt intill tredje och fjärde
led? Men är det såsom hämnare vi skola
nalkas den felande, som kanske har
»fädernas missgärning» att tacka för
felsteget? Vem av oss lärare vill påtaga
sig ansvaret att därvid utreda
förhållandet mellan orsak och verkan! Vad vi
nämna skuld och bestraffa med väl
utmätta slag torde i de flesta fall ha sina
rötter i något socialt missförhållande i
familjen, i blodet. Det barn, som växt
upp i storstadens förgiftade luft i
fattigkvarterens trånga bostäder och som där
gjort bekantskap med lasten och eländet
i dess otaliga former, kan ej under några
få skoltimmar bliva så omskapat, att det
förmår bryta med sin miljö, med sina
vanor. Det hemfaller åt dem och blir
bestraffat - för samhällets
ofullkomlighet. Och i huru många fall är ej
förseelsen ett utslag av »fädernas
missgärning»? Man straffar det synbara
uttrycket för dunkla förlopp i barnasjälen, för
vilka man ej kan påvisa något
personligt ansvar. Här är ej plats för hämnd
utan för själsläkekonst. I varje lärare
måste finnas en god del av en
psykiater. Och framför allt måste han tro på
det goda i människan. Han får ej vara
pessimist, människoföraktare, som spårar
arvsynden i varje yttring av livsglädje
eller barnsligt överdåd. Visserligen kan
det för den bäste lärare hända, att
banden ett ögonblick brista mellan barnen
och honom, att han gör erfarenheter, som
pressar ned modet, men just då gäller
det att vara optimist, att kämpa sig
igenom svårigheterna utan att förlora den
ljusa tron på det goda hos barnen. Dessa
förstå också och gripas av ögonblickets
helgd, när efter en sådan mörk stund
banden åter sammanknytas, och de
förnimma, att de ha framför sig en
människa, som vill deras bästa och vars
hjärta ar fullt av godhet och
hjälpsamhet mot dem. Ha de kommit till denna
insikt, så löses disciplinfrågan av sig
själv.

Här beröres en fråga, som på det
närmaste sammanhänger med problemet om
disciplinen i skolan: frågan om
lärarkårens rekrytering. Förr var det ju så,
att de, som ej dugde till annat, skulle
bli lärare. Till lycka för barnen ha
tiderna ändrats till det bättre. Men ännu
återstår säkerligen mycket att göra med
avseende på urvalet av de för
lärarkallet lämpliga. Det är ej nog med
vitsordet om intellektuell begåvning. Endast
personer med speciell läggning för
lärarkallet höra hemma i skolorna. Den, som
ej kan komma i det rätta förhållandet
till barnen, borde välja ett annat yrke
än uppfostrarens.

I forna tiders skolor spelade
kroppsagan en oerhört mycket större roll än i
vår tid. Då hade man en helt annan
uppfattning om barnet och dess själsliv,
och undervisningen var ej avpassad efter
barnens mottaglighet och behov.
Mönstereleven var den, som i skolan satt
orörlig, passivt mottagande, som lättast kunde
lära sig att själlöst rabbla upp läxan.
Rörlighet, frihetskänsla, kritik,
naturlighet och aktivitet i allmänhet från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:32:45 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1924/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free