Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 17
sin skolgång begränsad till 4 dagar i veckan, åberopades även andra skäl. I protokollet från kyrkostämman heter det bi. a.:
På förfrågan, vad som hindrade de barn, som endast hade 1-2 km vag, förklarades, att dessas fäder nästan alla voro fattiga arbetare, som hade det mycket svårt att varje dag sända 1-2-3-4 barn, »rent och snyggt klädda» till skolan. Man behövde hjälp i hemmen, och barnen i de högsta folkskolklasserna kunde även på de lediga dagarna genom sitt arbete icke oväsentligt bidraga till familjens uppehälle.
Enstämmigt framhölls av fäderna, att de ieke ville stå i någon undantagsställning, utan ville hava samma skolform som kyrkskolans barn.
Folkskolinspektören hemställde, att domkapitlet icke måtte bifalla den gjorda framställningen om ändring av det för Oppeby skoldistrikt gällande reglementet.
Domkapitlet fann sig emellertid icke böra bifalla folkskolinspektörens ovannämnda hemställan, till följd varav handlingarna i ärendet överlämnades till skolöverstyrelsen för avgörande, och anförde domkapitlet därvid, att det ansåge, »att församlingens framställning ar grundad på giltiga sakskäl och sålunda förtjänt av att bifallas».
Som synes, bar folkskolinspektören i föreliggande fall gått varannandags-läsningens vänner mycket långt till mötes. Han har tillstyrkt varannan-dagsläsning »i de tre skolor, där det kan bli tal om betungande skolvägar for ett nämnvärt antal barn, han har icke påyrkat några anordningar, som kräva utgifter för skolbyggnader eller nya lärarkrafter. Men han har icke kunnat tillstyrka, att vid en skola, där med några få undantag (i småskolan 2) barnen bo i skolans omedelbara närhet, det en gång fastställda reglementet ändras därhän, att var-annandagsläsning införes även här, detta sa mycket mindre som antalet barn i vardera läraravdelningen ar ganska ringa eller 15 i småskolan och 31 i folkskolan. Det ar påtagligt, att man i Östergötland under intrycket av den nu pågående agitationen tagit upp kampen för bibehållandet av halvtidsläsningens obrutna front, oavsett om de förhållanden föreligga, till vilka enligt gällande författningar hänsyn skall tagas.
Hela detta Oppebyärende, liksom många andra liknande ärenden, visar alldeles påtagligt, att omtanken om barnens hälsa ej ar den starkaste drivkraften i kampen för halvtidsläsningen. Till stöd för den sistnämnda ha här anförts 4 skäl: 1) langa och svåra skolvägar - detta ar ju i föreliggande fall en fullständig bluff; 2) barnens fäder äro nästan alla fattiga arbetare, som ha svårt att varje dag sända barnen till skolan rent och snyggt klädda - vad ar detta annat an bluff, då var och en vet, att arbetarbarn i regel gå i samma kläder, vare sig de äro i skolan eller ej, och
att de slita icke mindre utan snarare mera kläder och skor, nar de springa hemma en hel dag, an när de äro i skolan; 3) barnen behövas till hjälp i hemmet, ty »de kunna icke oväsentligt bidraga till familjens uppehälle» - här ha vi det verkliga skälet: föräldrarna vilja komma ifrån sina uppfostrarskyldigheter; 4) fäderna vilja inte ha någon bättre skolform an andra delar av skoldistriktet - vilket skäl ju ar blottat på allt sunt; förnuft och vittnar enbart om fädernas egen laga bildningsgrad.
Denna argumentering har emellertid domkapitlet i Linköping funnit alldeles förträfflig. För domkapitlet innehåller den giltiga sakskäl, på grund av vilka framställningen om halvtidsläsningen förtjänar att bifallas. Av sådana domkapitel som de i Linköping och Växjö har folkskolan och folkbildningen uppenbarligen ingenting annat an motstånd att vänta. Men ju mera dessa domkapitel demonstrera detta, desto snarare går det givetvis upp för allmänheten, hur orimligt det ar, att folkskolan skall lyda under en myndighet, vars majoritet utgöres - utom i Uppsala och Lunds stift - av några läroverkslärare, av vilka somliga tydligen äro alldeles främmande for folkskolans arbete och intressen.
Till det nämnda vilja vi blott erinra, att alla dessa, som nu draga i härnad for var annandagsläsning, icke ha ett ord att invända mot varjedagsläsning, när den förekommer i periodläsande skolor. I sistnämnda fall ar det ingen fara med barnens hälsa. Där ar inte tal om »ur och skur», våta kläder och skor, dålig föda m. m., och skolvägarna äro där aldrig för langa. Men vad ar då allt talet om de långa skolvägarna och om barnens hälsa? Ar det inte bara ord, som äro till för att dölja tankarna? Blå dunster, som man kastar i människors ögon för att göra dem blinda? Hur mycket av detta tal ar således hyckleri, och hur mycket ar ärligt och rent spel? Tyder icke den tystnad, med vilken man förbigått de periodläsande skolorna, avgjort på att blott halvtidsläsning fläns, sa ar man nöjd. Ty det ar detta man vill, och har man det bara på något satt, sa ar allt annat bra. Och varför man vill halvtidsläsningen har hr Wykman klart sagt ut: den ar tillräcklig för de landsbygdsbarn, som gå i folkskolorna. Det ar inskränkning av folkbildningen man vill. Vi skola framdeles komma till detta.
Isen tycks vara bruten.
De inlägg i diskussionen om folkskollärarnas tillträde till universitetet, vilka hittills komndit till synes, äro synnerligen uppmuntrande. I tidningens förra nummer refererade vi ett par uttalanden från universitetshåll, i vilka visserligen delvis hävdades en rätt formalistisk syn på detaljerna i skolkommissionens förslag, men dock anslogs en sa välvillig ton gent emot folkskolans lärare, att dessa med skäl kunde hoppas på ett tillmötesgående svar från universit^tsmyndigheterna på den remiss, som nu ligger på deras bord.
För dagen kunna vi, som synes på annat ställe i detta nummer, inregistrera ett ännu märkligare uttalande i frågan. Det kommer från ett håll, från vilket vi uppriktigt sagt allra minst väntat något sådant, nämligen från Svenska Dagbladet, en tidning, som har djupa försänkningar hos såväl universitetens som läroverkens lärare, men som hittills ställt sig mycket avvisande till folkskollärarnas krav i olika frågor.
Det märkligaste ar emellertid, att tidningen alldeles oreserverat ställer sig på den ståndpunkt, som skolkommissionens flertal intagit. Den polemiserar mot reservanternas småaktigt formalistiska fordran på full likställighet med studenterna i alla ämnen och framhåller, att folkskollärarna med den komplettering, som kommissionen föreslår, bli minst lika väl skickade för universitetsstudier som de förra. Vi vilja gärna hoppas, att detta uttalande må verka en smula avkylande på de seminarielärare, som avlas att vara mera akademiska an universiteten.
Då vi med glädje och tacksamhet konstatera den mot folkskolans lärare välvilliga hållning, Sv D. i och med sin söndagsartikel intagit, innebär detta naturligtvis icke något instämmande i tidningens uttalanden om de nuvarande studentgenerationerna. Och den förhoppning, som framskymtar mellan raderna, att folkskolans lärare, om de finge tillträde till universitet och högskola, skulle lämna bakom sig sitt demokratiska sinnelag, torde knappast gå i fullbordan. Detta sinnelag ar allt för djupt grundat i den bittra erfarenheten, att de fattiga barnens rätt ännu icke på långt när vunnit fullt erkännande i det nuvarande samhället och dess institutioner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
