Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 19
det alltför ringa antal undervisningstimmar i C 1-skolan. Detta naturligtvis sagt som regel och med hänsyn till normala förhållanden.
Det ar för övrigt egendomligt, att hr Risberg sa uteslutande sysslar med C 1-formen, liksom om annan halvtidsläsning ej funnes. Inom Nordsmålands östra inspektionsområde finnas - för att taga ett exempel - f. n. 62 halvtidsläsande läraravdelningar, utgörande 15 proc. av samtliga läraravdelningar. Av dessa äro endast 11 av C 1-formen, men 29 av C 2-formen, 20 av D 2-f ormen och 2 av D S-formen» De allra flesta halvtidsläsande skolorna i detta inspektionsområde äro således sa organiserade, att lärarna halva undervisningstiden undervisa fyra klasser samtidigt. Men ändock hör man aldrig dessa, som utveckla sa mycken förment sakkunskap för att utdöma B 2-skolan, utöva motsvarande kritik gent emot dessa mindervärdiga skolformer. Ar B 2-skolan förkastlig, därför att fyra klasser undervisas samtidigt, äro naturligtvis C 2- och D2-skolorna det i dubbelt måtto. Men var finns en halvtidsläsningens vapendragare, som kommit till denna klarhet?
Det ar beklagligt, att hr Risberg med sitt stora intresse för folkskolfrågor saknar erfarenhet på folkskolans arbetsområde. Utan egen erfarenhet ar han hänvisad till teoretiska överväganden, vilket ar sa mycket ofördelaktigare, som hans i varje fall på detta område dogmatiska och agitatoriska läggning gör honom foga objektiv i sina värdesättningar av hithörande mången gång svårbedömbara och motsatta förhållanden. För egen del förmenar jag, att erfarenheten dock ar den bästa läromästaren även på detta område. Och vill man taga hänsyn till erfarenhetens vittnesbörd, går det ej, som hr Risberg gör, att utdöma B 2-skolan. Att den som regel ar väsentligt överlägsen C 1-formen, därom torde de som av erfarenhet känna de båda skolformerna vara tämligen ense. Rent parodiskt verkar det, när hr Risberg försäkrar (sid. 38), att C 1-skolan säkert på många ställen ar en vida bättre skolform an B 1-formen. Rent teoretiskt kan man ju konstruera upp för sig vad som helst, men hr Risberg får nog söka länge, innan han finner den B 1-skola, som lämnar ett sämre resultat an en C 1-skola på samma plats skulle lämna.
Till sist skall jag bedja att få kvittera hr Risbergs artighet mot mig med att citera några ord av honom i Sv. D. för den 22 september 1922. Han skriver: »Huvudfrågan, som måste besvaras, - - - ar emellertid denna:
>Uppnår varannandagsskolan samma eller likvärdigt resultat av sin undervisning som varjedagsskolan?»
Problemställningen ar alldeles riktig. Frågans kärnpunkt ligger här. Ställer man frågan sa, behöver man ej tvivla på slutresultatet av den kamp hr Risberg satt i gång. Därtill ar den erfarenhet vi ha att bygga på alltför rik.
Västervik den 27 april 1924.
E. Moberger.
På denna hr Mobergers artikel svarar naturligtvis hr Risberg med en lika lång, i vilken han, sin vana trogen, nu åberopar sig på en gammal finsk folkskollärare, vilken i det finska Huvudstadsbladet »hälsar budskapet om varannan-dagsläsning i svenska skolor som ett sannskyldigt evangelium»(!)
Ingen bör försumma
att för sina kamrater framhålla betydelsen av att hålla ett
eget exemplar av
Svensk Eät*m*e tidning.
Svenska skolornas fredsförenings arbetsutskott
har liksom föregående ar föreslagit firandet av skolornas gemensamma fredsdag även i ar och för sin del utsatt dagen till den 10 maj. Ur ett litet häfte med några korta stycken, avsedda till användning i skolorna, återgiva vi följande av den kända författarinnan Jeanna Oterdahl.
Frid på jorden,
Under sin vandring genom årtusendena har vårt släkte drömt många drömmar. Har någon av dem någonsin blivit helt förverkligad? Kanske inte. Drömmen om frihet, drömmen om människorätt, drömmen om kärlekens välde över människornas sinnen har drömts om och om igen, men ännu har ingen av dem tagit verklig gestalt och på allvar blivit bofast bland oss. Ännu gå vi bundna i ofrihet, i orättfärdighet och hat, och drömmarna ha förblivit drömmar. Det kan tyckas, som om det inom oss, som ar organ för drömmen, till sist skulle tröttna. Men sa har det inte blivit. Genom nederlag efter nederlag, genom tunga besvikelser och dov likgiltighet har hoppet om att det högsta till sist skall segra alltid gått nyfött fram och tvingat människorna till nytt arbete för drömmarnas realiserande.
Det finns en dröm, som kanske mer an andra blivit gäckad, förtrampad och sårad till blods, medan folken ha kämpat sin kamp om tillvaron på jorden. Men han har inte besegrats, han heller. Han står ännu i vår mitt som en genius med blod på sina vingar och märken efter slagfältens krut och skyttegravarnas gyttja på sin dräkt, men trots allt med ett oövervinneligt hopp i blicken. Det ar världsfredens genius, drömmen om frid på jorden, som släpats i stoftet av människornas svaghet lika mycket som av deras ondska, men som tycks ha fågel Fenix kraft att ständigt uppstå till nytt liv och ny skönhet.
I våra dagar ha änglasången över det sovande Betlehem fått en ökad aktualitet. Vi ha upplevat den förfärligaste kraftmätning folken emellan, som historien hittills har sett, och ni barn ha under större delen av ert liv levat i skuggan av krigets jättestora demon. Även om ni inte har tänkt på det själva eller ens tillnärmelsevis förstått det, har hela ert liv påverkats av vad som skett därute i världen. Hatets vågor ha nått även till våra kuster, inte bara i form av ekonomiskt betryck och politisk oro, utan också som förryckande och förstörande inverkan på vårt själsliv och vår andliga utveckling.
Ni har nog hört, att många trodde, att det krig som började 1914 skulle vara Europas sista. Sa tror nog ingen längre. Till den grad har krigets ondao ande förgiftat människornas sinnen, att många av dem som lidit värst, till den grad glömt vad kriget förde med sig av yttre och inre ohyggligheter, av obeskrivbar vånda och aldrig anad själanöd, att de redan äro villiga att tänka på ett nytt krig.^Och det kriget bleve val Europas sista, ty efter det funnes nog icke längre något Europa.
Det ar i denna värld av hat och besinningslös dårskap som världsfredens genius höjer sin panna och vädjar till allt det i världen, som vill leva, som vill gå emot en utveckling och äga en framtid. Han vädjar till människor av alla klasser och alla åldrar att öppna sina hjärtan och inte förhärda sitt förstånd. Han vädjar till den ungdom, som i händelse av nytt krig ar dömd till död eller lemlästning av nya krigsredskap, fasansfullare an de, som hittills använts. Men han vädjar också till den ungdom, som skall vara systrar, hustrur och mödrar till dem som måste bli krigets offer. Å ena sidan ligger, säger han, lössläppandet av alla de läg-
sta, grövsta och mest primitiva av människans instinkter, instinkter som årtusendens kulturarbete endast förmått att överskyla, inte utrota, och därmed förstörelse, förintelse av allt vad tiden äger av själsliga och kulturella värden, nyskapade och nedärvda. På andra sidan ligger ett inriktande på allt som ar Ii vsb ef ram j an de, ett mänsklighetens lugna och ordnade arbete för hemmen, för barnen och för framtiden, för vetandet och skönheten, för allt det som i djupaste och vackraste betydelse kallas mänsklighetens utveckling. Vad väljer ni - vad väljer du?
Kanske blir svaret ett litet överlägset och skeptiskt leende. Hur kan någon fråga sa dumt. Alldeles som om det betydde det allra ringaste vad en enskild ungdom, ja, ens vad en hel skola menade vara riktigt och rätt. - Sa har alltid ljumheten och likgiltighe ten resonerat. Men det ar inte sant. Det ar just den enskilde som betyder något, som betyder allt. Visserligen ha människorna blivit sorgligt vana vid att gå i flock och far-nöte, att tänka och känna och handla som massa, men massan kan ändå upplösas i individer - och det ar vad individen tänker och känner och vill, som ar det verkligt betydelsefulla. Förakta därför inte dig själv, se inte mer på din ringhet. Vad du vill kan hjälpa världen framåt. Det ar din dröm om friden på jorden, din vilja att bli en människa, som lever i kärlek och osjälvisk renhet, som skall komma världsfredens genius att växa till obetvinglig kraft och breda ut sina oblodiga vingar över en bättre och lyckligare mänsklighet.
Tro inte, att människan mister något, om kriget försvinner. Sa länge vårt släkte lever på jorden, skall det behövas hjältemod och offervilja in^ till döden. Vi skola inte förlora något av dåd och äventyr. Sven Duva och Dexippos och Alexander och Hannibal och Karl XII och Napoleon skola alltid ha sin plats bland oss, men de skola sätta in sin kraft på an djärvare strider och an större bedrifter. Kärleken till det land, som fött oss, skall alltid komma att brinna som något av den vackraste eld vi äga, men vi skola ha större rum inom oss för andra land och andra folk, och ingen skall längre ha plats för hatet. Det dröjer länge, innan vi komma dit. Men ingen ar för ringa att vara med att
fora den sekelgamla drömmen till verklig-et. Den avväpning, som politikerna dryfta, skall först och främst äga rum i den enskildes hjärta. Då den enskilde kommit därhän, att han när en sa djup vördnad för det gudomliga inom varje medmänniska, att det ar honom otänkbart att lyfta sin hand emot henne, då ar kriget inte längre en möjlighet. Då finns det inte längre soldater - och med endast kulsprutor och gasbomber kunna inte statsmännen föra krig.
En liten grupp av sådana människor finns det redan i världen. Deras antal växer, ju mer det under det enkla vardagslivet beredes plats för förståelse, förlåtelse och godhet, först i den närmaste kretsen, sedan allt vidare. Det ar inte massan som skall göra det, inte utifrån pålagda bud, utan kärlekens makt i den enskildes hjärta.
S. A. F-körens
medlemmar underrättas härmed, att kören skall medverka vid sommarens skolmöte i Stockholm i början av juli. Anmälan om deltagande i körens arbete ingives av äldre medlemmar ofördröj-ligen och senast den 20 dennes. I den man, sådant visar sig behövligt, intagas yngre goda, rutinerade sångarkrafter, särskilt l:a tenorer och 2:a basar. Ansökan härom bör ock inlämnas snarast. Omkring l juni kommer fullständig plan över stockholmsvistelsen att utsändas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
